Sluta predika att samma personer ropar “Hosianna” och “Korsfäst!”

Du har säkert hört det sägas, och när påsken närmar sig kanske du får höra det igen: En predikan som slagfärdigt slår fast att samma personer som på palmsöndagen stämmer in i lovprisningen “Hosianna” bara dagar senare dras med i pöbelns skanderande “Korsfäst honom!”. Det lyfts fram som ett exempel på människors tendens att upphöja någon för att i nästa stund fördöma densamme.

Det är ett verkligt beteende, och något att dra lärdom av: Att varken ryckas med av människors hyllningar eller slås ner av kritik. Problemet är bara att påskberättelsen är helt fel exempel att använda, och det av två viktiga skäl.

Det första skälet är att det är dålig bibeltolkning. Under påsken kunde Jerusalems bofasta invånare på mellan 60 000 och 90 000 personer både tre- och fyrdubblas på grund av alla pilgrimer. En majoritet av dessa kom från Galileen som var närmast geografiskt och fullt av fromma judar.

Folk övernattade överallt i och runt staden. Jesu följe höll till i Betania, längs den väg som pilgrimerna från Galileen kom. Romerska vägen gick från Jeriko, förbi Betania via Olivberget in i Jerusalem från öst. Det är denna väg Jesus rider 10:e Nisan då påskhögtiden inleds.

I Lukas 19:11 står det att folket inför den stundande påsken “tänkte sig att Guds rike nu genast skulle komma på ett synligt sätt”. I denna kontext påbörjar Jesus sin ritt på ett åsneföl och folket kan inte hejda sig. De ser den profetiska handlingen från Sakarja 9 och jublar: “Hosianna, Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!”.

Hela staden kommer i rörelse. När Jesus kommer in i Jerusalem undrar man helt plötsligt: Vem är han? Han blir hyllad på Olivbergets sluttningar men ifrågasatt inne i Jerusalem. När Jesus välter borden på tempelplatsen är provokationen total. De skriftlärda smider planer att få Jesus dödad utan att riskera upplopp från de stora skaror som sympatiserar med Jesus.

14:e Nisan låter de skriftlärda gripa Jesus i Getsemane. I gryningen söker de upp ståthållaren Pilatus, mannen med makt att döma till döden. När Pilatus frågar vad han ska göra med Jesus ropar folket: “Korsfäst honom!” och Matteus lägger till de kraftfulla orden: “Allt folket svarade: Låt hans blod komma över oss och över våra barn!” (Matt 27:25).

Har då folket svängt så fullständigt på bara några få dagar? Nej. För det var inte samma personer som hyllade Jesus som ropade korsfäst. Pilatus befinner sig högst troligt i Herodes palats. Utanför själva palatset fanns en domstol och audiensplats omgärdad av murar. Här kunde Pilatus under säkra förhållanden ta emot. Står man på platsen för utgrävningen i dag kan man konstatera att några hundra personer kunde rymmas där.

Vilka var då där? De som var lojala mot översteprästerna. De var måna om ett snabbt avslut på “Jesusfrågan” innan staden vaknade efter festmåltiden som firats kvällen före. Pilatus gav med sig och dömde Jesus till döden. Allt var över på några timmar. På sin höjd femhundra personer ropade korsfäst, samtidigt som hundratusentals judar inte hade en aning om vad som var på gång.

Det andra skälet är ännu allvarligare. Denna berättelse ligger nämligen till grund för den kristna kyrkans tvåtusenåriga antisemitism, som vilar på två komponenter: myten om judarna som gudsmördare och att hela folket därför bär på en evig, kollektiv skuld.

Denna vanföreställning finns dokumenterad så tidigt som det andra århundradet. I biskop Melito av Sardes påskpredikan bygger han sin argumentation om att judarna bär skulden för Jesu död: “Gud har blivit mördad, Israels konung har blivit dödad av en israelitisk hand … Vilket underligt brott, o Israel, har du begått? … du dödade honom som gjorde dig levande”.

Uppfattningen om judarna som gudsmördare anammades av så gott som samtliga tidiga kyrkofäder och blev doktrin i kyrkomötena på 300-talet, vilket ledde till en slutlig skilsmässa mellan den framväxande kyrkan och dess judiska rötter. Det slutade inte där. Det dröjde ända till 1965 innan Katolska kyrkan tog avstånd från denna lära, och Martin Luthers judehat är väldokumenterat. Så sent som i februari rapporterade Dagen om syrisk-ortodoxa ärkebiskopen i Libanon som “är helt övertygad om att judarna utförde ett brott mot Kristus och kyrkan”.

Jag menar inte att de predikanter och andra som gör en retorisk poäng med hjälp av detta bibelexempel gör det för att anklaga judarna för Jesu död. Men vi behöver förstå att detta är en del av det antisemitiska tankegods som undermedvetet präglat hela kyrkans historia. Vi behöver dessutom ge en mer bibeltrogen utläggning av en av kristendomens viktigaste händelser.