Stark tillväxt och hängivna medlemmar är inte bevis på en sund kyrka

När kyrkans sundhet mäts i antal och medlemmarnas engagemang blir risken stor att missförhållanden sopas under mattan. Jag vill ta upp några exempel på faran med att låta “siffrorna tala för sig själva”. Framgång ska inte ses som ett kvitto på att man inte behöver göra om, göra rätt.

I debatten om We are one church som följt efter Expressens och Dagens granskande artiklar har argument förts fram som tyder på att tillväxt och medlemmars hängivenhet skulle vara en bekräftelse på kyrkans sundhet.

Bertil Swärd verkar ge uttryck för en sådan attityd i sin debattartikel 23/10, där församlingens frukt – i form av växande antal och passion hos medlemmarna – är skäl för att snarare rikta strålkastaren mot de församlingar som inte växer. “Siffrorna talar för sig själva”, som man brukar säga.

Men är kyrkans yttre framgång ett tecken på dess inre hälsa? Jesu ord i Matteusevangeliet 7:22–23 utmanar oss att tänka djupare. Här riktar Jesus en skarp varning till dem som stolt proklamerar sina framgångar inför honom: “Många ska säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut demoner i ditt namn och gjort många kraftgärningar i ditt namn? Då ska jag säga dem som det är: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa!”

Här beskriver Jesus en grupp människor som har gjort imponerande saker i hans namn – till synes goda frukter. De har predikat, gjort under och utfört kraftgärningar. Men trots det säger Jesus: “Jag har aldrig känt er.” Vad är det som saknas?

Yttre framgångar, hur imponerande de än är, kan vara tomma om de inte bärs upp av sann kärlek till Gud och omsorg om fåren.

I sin senaste artikel (19/12) skriver Swärd om vikten av att ge pastorer utrymme att vara autonoma ledare för att främja tillväxt och framgång i församlingarna. Det finns mycket att säga om de resonemang som framförs och bibelcitat som tas upp som stöd, och det är något pastorn Nima Motallebzadeh i sin replik redan varit inne på.

Jag vill dock rikta uppmärksamheten mot spänningen mellan Swärds återkommande betoning på siffror och starkt ledarskap i hans bild av den ideala församlingen, och den lärdom i Jesu varning som vi ser i Matteusevangeliet. Eftersom vi ju här möter människor som avvisas trots att de både uppvisar stora resultat och till synes även ett starkt ledarskap.

För mycket fokus på siffror och starka ledare riskerar att dölja det viktigaste församlingsmåttstocken av alla, nämligen ledarskapets omsorg och engagemang för fåren som vi ser bland annat i Johannes 10:11–14 när Jesus talar om sig själv som den gode herden som ger sitt liv för fåren, och i liknelsen om det förlorade fåret i Matteus 18:12–14.

Att en kyrka växer och att dess medlemmar är engagerade är naturligtvis något gott. Men det är inte ett bevis i sig på sundhet. Historien är full av exempel på rörelser som växte snabbt, inspirerade stark hängivenhet och ändå präglades av maktmissbruk, andlig manipulation eller teologiska avvikelser.

Kyrkofadern Augustinus ställdes på 300-talet inför en rörelse som kallas donatismen. Donatisterna menade att kyrkans legitimitet berodde på medlemmarnas och ledarnas moraliska renhet. Mot bakgrund av detta menade donatisterna att om en syndare utförde dopet, så var det ogiltigt. För Augustinus var detta en missuppfattning. Han framhöll att dopets giltighet inte berodde på den som utförde den, utan på Guds kraft. På samma sätt bör tillväxt och människors hängivenhet ses som ett tecken på Guds nåd – inte bevis på församlingsledarnas moral.

Kyrkan kan aldrig bli så upptagen av sin egen framgång att den slutar pröva sig själv i ljuset av evangeliet. Att ta tillväxt och hängivenhet som intäkt på att kyrkan är sund kan göra oss blinda för missförhållanden som behöver konfronteras. Det är en farlig logik som resulterar i att “framgångsrika” församlingar blir immuna mot kritik, vilket är ett framgångsrecept för högmod.

Framgång får alltså inte bli en sköld mot självkritik. Kyrkans “frukt” handlar inte bara om siffror och passion. Den handlar återigen om att leva i omsorg för andra. Som Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 13:1: “Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal.”

Jag säger inte att Wao church är en skrällande cymbal eller en församling Jesus inte känner, var enskilda människor står i förhållande till Gud vet bara de själva och Han, vad jag däremot vill peka på är risken och det osunda med att enbart stirra på siffror och engagemang och reflexmässigt skjuta ifrån sig kritik - bland annat från troende syskon – som upplevt, hört och sett sådant som fått varningsklockor att ringa.

En sund kyrka är en självkritisk kyrka. Jesu ord i Matteus 7:22–23 och Augustinus insikter om kyrkans natur påminner oss om att sann trohet inte mäts i siffror. En kyrka som är på den “rätta vägen” välkomnar alltid ljuset, även när det avslöjar obekväma sanningar. För som Jesus själv säger: “Sanningen ska göra er fria.”