Sverige gråter efter hjälp men Guds folk är upptagna med tyckande på sociala medier

Jag har varit fiskare till yrket i 29 år. Yrkesfisket är värdens bästa yrke, men man får vara bredd på att missa både födelsedagar och skolavslutningar och när barnen kanske tar sina första steg. Det fordras att man har en hustru som är självständig och bredd att ta hela ansvaret för hushållet med allt vad det innebär när fiskaren ligger ute till sjöss.

Under mitt yrkesliv till sjöss som fiskare har jag alltid förundrats över Kajprataren. Vad är då en kajpratare? Jo, kajpratare finns i de flesta hamnar runt Sveriges kust. De samlas på bryggor och i små röda sjöbodar och de har svaren på världsproblemen och på fiskarens vardag. Det är länge sedan de var till sjöss själva men ändå har de väldigt mycket åsikter om livet till sjöss för fiskaren.

När fiskaren fastnar med trålen i ett vrak så säger de ”det vet väl alla att de ligger ett vrak där”. Och när fiskaren spänner av trålvajern i dåligt väder säger Kajprataren att ”det vet väl alla att man inte kan fiska i så dåligt väder”. Skulle en fiskare köra på grund säger Kajprataren att ”det vet väl alla att där ligger ett grund”. Exemplen är många på vad Kajprataren kan och vet.

Så har vi fiskaren som går ut i alla väder för att få veckans fångst. Han trotsar kulingvarning och stormvarning.

Han försöker alltid ha nyjusterad trål och hålla sig med god trålvajer. Han är bredd att vaka långa nätter för att hitta stimmet med fisk. När stormen ryter alldeles för hårt ligger han kvar på fiskefältet med fören vänd mot vinden och väntar in att det stillnar lite så att han kan fortsätta sitt fiske.

Efter en lång vecka som ibland innehåller storm och trasiga redskap kan han återvända hem till sin älskade hustru och sina barn som längtar efter en trött och sliten pappa.

Jag har också parallellt med mitt yrkesfiske under mitt liv haft Herren och hans verk kärt och försökt göra det lilla jag kan för att sprida budskapet om nåd och frälsning.

Det har varit upp och ner i livet som kristen och ibland har jag bildligt talat upplevt stormar som slitit i livet och jag har även studsat på ett och annat grund. Men Herren har bevarat.

Den sista tiden har jag reflekterat en del över en sak. Det känns som om det finns väldigt mycket kajpratare i våra kristna sammanhang som vet och kan allt om både Bibeln och hur andra människor ska leva och tänka. Är det någon annan kristen som gör ett misstag är de snabba med att döma och ha åsikter.

Det finns också väldigt få fiskare.

Jag bär en bön och en längtan. Den är att svensk kristenhet skulle lämna bryggorna och åsikterna och ger sig ut på fiske.

Det har sitt pris av försakelse och bekvämlighet men jag tror det är hög tid nu.

Vi har ett land som skriker och gråter på hjälp. Och vi som Guds folk lägger ner allt mer tid på sociala forum där vi redigt uttrycker våra olika åsikter. Men vi vinner inte vårt sönderslagna land med åsikter och rediga ord.

Jag tror att vad Sverige behöver är män och kvinnor som älskar Herren håller hans ord högt men som har nöd för den som kommit vilse och fel i livet.

Paulus säger till Timoteus: ”Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen för att fyllas av glädje.” Jag är övertygad om att de tårar Paulus talar om hos Timoteus är gripenhetens tårar.

Låt oss med gripenhetens tårar släppa tampen i land, ta på oss våra stövlar och ge oss ut på fiske av ett annorlunda slag. Fiskstimmen är många men fiskarna få.

Gud har inte övergett sitt folk! Han är den samme i all evighet och han vill bistå oss med den helige Andes kraft för vår tid.

När klimatet i samhället hårdnar och när kärleken kallnar vill han öka sin kraft och i sin kärlek hjälpa oss med uppdraget.