Tack, PO Enquist, för boken om min far Lewi!

Observera att den här debattartikeln publicerades i Dagen 2002.

Då jag på försommaren i fjol läste i en av våra dagliga tidningar att den mycket uppskattade kulturpersonligheten och författaren PO Enquist skrivit en bok om min far, och en positiv sådan, blev jag verkligen överraskad, men oerhört tacksam och glad.

Boken var ännu inte utgiven, men jag sände ett litet tackbrev till författaren via Norstedts Förlag. Några dagar senare blev jag uppringd av PO Enquist som uttryckte sin glädje över brevet. Jag höll detta för mig själv och väntade på utgivningen. Spänningen var stor.

Men så en förmiddag ringer det på min dörr. Och där står brevbäraren med ett stort brunt paket, och säger: ”Det här paketet gick inte in i brevlådan.” Jag tackade, gick in, öppnade paketet, och vad får jag se? Denna vackra röda bok med de stora guldbokstäverna: ”Lewis resa.” Det var ingen liten bok heller – 600 sidor. Jag slog upp boken och fick se dedikationen som lyder: ”Till Miriam Pethrus – En bok om en gestalt som jag lärt mig beundra, P O Enquist”.

Ja, Lewis resa är ett viktigt dokument för oss, Lewis familj. Vi känner stor tacksamhet för det suveräna och oerhört tidskrävande arbete som PO Enquist lagt ner på denna historiebok. Mina känslor går inte att beskriva. Helt naturligt faller tårarna nedför mina kinder när jag läser dedikationen.

Enquist har ju ett så vackert språk och boktiteln är så festlig, tycker jag. Vi var ju alltid vana vid att vår far blev titulerad ”Pastor Pethrus”. Författaren visar en oerhörd respekt för Pingströrelsen i sitt sätt att tänka och skriva, och det borde sporra yngre generationer att vara tacksamma för alla de initiativ som tagits av tidigare generationer. Enquist har i en intervju bland annat sagt så här: ”Tungotalet var en osvensk gospelton, rakt in i den svenska väckelserörelsen. Jag brukar kalla tungotalet för De ordlösas sång.”

Är det inte vackert? Det är mycket olikt de så kallade ”pingstbarnbarnens” sätt att beskriva tungotalet.

Många av mina vänner ute i vårt land och i Norge har sänt mig olika recensioner av ”Lewis resa”. Det har verkligen varit intressant att läsa. Jag har även fått telefonsamtal där äldre vänner förfasat sig över ett visst ordval, ni förstår säkert vad jag menar. Särskilt exemplen på hur Sven Lidmans liv förhöll sig, och det kan jag verkligen förstå, men så var det ju.

Enquist studerar också vår tids Pingströrelse: ”Han vill inte betygsätta arvet efter Lewi, men han ger, som den utomstående observatören några ord på vägen”, heter det i en intervju med PO Enquist i Nya Dagen. Där säger författaren: ”En folkrörelse kan förbli levande även om den är framgångsrik. Men det är svårt. Det kräver ödmjukhet och självkritik. Om Pingströrelsen inte hamnar i en moralistisk återvändsgränd, utan hittar tillbaka till sin radikalism, har den en framtid.”

Måndagskvällen den 14 januari satt jag hemma i min lägenhet. Ensamheten är ibland svår, men böcker, tidningar och mina akvarellfärger har jag ju alltid till hands. Jag tänkte: Kanske det finns något sevärt på tv? Jag tittade efter och fann att det var en idrottsgala på Globen med kungafamiljen.

Idrott har alltid intresserat mig. I mitt sista skolbetyg hade jag mest AB, men i sång, idrott och teckning hade jag A. Det var ganska bra på den tiden, jag vet ju inte hur det är i dag. Jag slog på tv:n och galan. Härligt att se glada människor och i bakgrunden höra musik under utdelningen av de olika priserna, tänkte jag.

Så kom turen till Årets idrottskvinna, golfspelaren Annika Sörenstam, och priset skulle delas ut av ingen mindre än den stilige PO Enquist. Orkestern började spela under hans promenad upp till podiet.

Men det är ju pappas sång musikerna spelar. Löftena kunna ej svika! När P O Enquist kom fram till sin plats för prisutdelningen sa han: ”Det är en vacker psalm, det där.”

Kan ni tänka er in i hur jag kände det. Jag rös av glädje och tacksamhet till Gud för vad P O Enquist har fått betyda för oss:, Lewis familj, och för hela Pingströrelsen.

PO Enquist gläder sig åt att det finns ett bokmärkesband i boken, som lär ha kostat förlaget en krona per exemplar. Ett faktum är att när jag fick se boken så tänkte jag: Den liknar ju en bibel, tack vare bokmärkesbandet. Och kanske! Vi får se. Gud vet!

PO, du skriver också så vackert om din mor Maria. Det måste ha varit en oerhört klok och innerlig människa. Du har av allt att döma fått ärva hennes kunskap och begåvning. Hon lärde ju dig hur man skriver lättlästa böcker, eller hur? Jag ska säga dig att mor Maria har fått bönesvar.

Du är ett bönebarn. Det är fest i himlen! Tack P O.

Miriam Pethrus-Peterson