Tänk igenom vad vi använder yttrandefriheten till innan det är för sent

Är koranbränning ett uttryck för yttrandefrihet eller ett ansvarslöst hatbrott? Problematiken kring koranbränningar och yttrandefriheten är att två paradigm möts: En sekulär diskurs och en religiös med olika uppfattning om vad som ska värderas högst. Frågan är hur dessa två paradigm ska kunna mötas och än mer samexistera. Borde inte svaret på den frågan vara: Med ödmjuk respekt för varandras synsätt?

På sociala medier förfasar vi oss över det hatiska tonläget. I det privata samtalet, liksom i offentliga debatter, förväntar vi oss en respektfull ton gentemot varandra. Men denna respektfulla samtalston gäller tydligen inte för demonstrationer i yttrandefrihetens namn. Därför är debatten om koranbränningar i själva verket en skendebatt. Det handlar inte om yttrandefrihetens vara eller inte vara utan om hur vi använder den. Helt enkelt om vett och etikett.

Att bränna Koranen är inte att ha en respektfull dialog där man lyssnar på den andre och själv ger uttryck för sina åsikter. Det är en provokation och en grov kränkande behandling av en av Sveriges minoriteter. Som sådan måste den betraktas som hatbrott och faller således under rubriken hets mot folkgrupp.

Hatbrott kan inte definieras av dem som befinner sig i en privilegierad maktställning. Det rimliga är att de som blir utsatta för ett sådant brott har tolkningsföreträde när det gäller att avgöra vad som är hatbrott eller inte.

Muslimer i Sverige befinner sig i underläge. I vissa fall är de avhumaniserade, dels på grund av svenskens generella okunskap om religion, dels på grund av vissa fördomsfulla stereotyper gentemot människorna inom denna religion. Avhumanisering är första steget mot utrotning. Ett andra steg är bokbål. Vad kommer sedan? Först bränner man böcker – sedan människor!

Sverige är ett sekulariserat land vars invånare har ringa förståelse för och kunskap om religion. Därmed har man också förlorat känslan för värden som uppfattas som heliga för vissa människor. Yttrandefriheten har blivit en ”helig” rättighet i Sverige. Men fel använd och utan att vara grundad i en respekt för andra människors synsätt och tro kan den bli ett instrument för folk med en destruktiv agenda med förödande konsekvenser som följd.

Yttrandefriheten bör emellertid värnas och jag är för ett respektfullt och moget användande av den. Men ironiskt nog kan koranbränningar faktiskt ses som ett angrepp på yttrandefriheten. Bokbål har historiskt använts för att tysta oppositionella och därmed deras rätt att framföra sina åsikter.

Det är hög tid att fundera igenom vad vi använder yttrandefriheten till innan det är för sent och dessa ansvarslösa och omogna handlingar i demokratins namn får allvarliga konsekvenser. I vissa länder riskerar man sitt liv i kampen för demokrati medan vi använder den till att brännmärka utsatta grupper. Något som på ett förödande sätt motverkar integrationen in i det svenska samhället.

Europa har korståg mot muslimer och omfattande förföljelse av judar på sitt samvete. I stället för koranbränningar och dylika företeelser borde vi be både muslimer och judar om förlåtelse.

I en ledare i Dagen den 10 februari med rubriken Blasfemilagar är en riktigt usel idé avslutar Dagens ledarskribent Steven Crosson sin kritik av blasfemilagar med orden: ”Risken att bli kränkt är ett billigt pris att betala för att få leva i ett fritt land.”

Men är det ett billigt pris? Fientlighetens murar mellan människor reses och segregationen förstärks. Hat föder hat! Våld föder våld! Ja, i själva verket är graden av de negativa följderna inte ens förutsägbara.

Som ledstjärna för en kristens förhållande till andra människor är i första hand budordet Älska din nästa som dig själv (Luk 10:27) samt den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem (Matt 7:12). En naturlig konsekvens av dessa två levnadsregler är att visa ödmjuk lyhördhet och respekt gentemot sin medmänniska. Det gör man inte genom att bränna Koranen!