Till dig som spottade på mig när jag läste Bibeln: Tack!

Kan det komma något positivt av att bli utsatt för kränkning för sin tro? Att protestera, ropa och ge igen kanske är en mänsklig instinkt. Men tänk om det mot all förmodan finns en befrielse i sådana situationer.

Tidigare i år debuterade jag som författare och skrev om hur tokigt det kan bli när vi uttrycker vår kristna tro med egna metoder. Jag fick själv statuera som paradexempel på att gå vilse, bli överandlig och följaktligen hamna i osannolika scenarion. Men det var inte bara jag som var tokig. Låt mig berätta om en smått galen erfarenhet som utspelar sig under samma tid som boken skildrar. Vi ska till en helt vanlig plats i Sverige: Göteborg.

Solen kan verkligen lysa upp Avenyn, och svänger man in mot Vasagatan så finns en trevlig gång- och cykelbana som riktigt lyfter stadslivet under sommaren. På ena sidan står färgglada cyklar lite huller om buller, och tvärs över kan man vila foten på någon av bänkarna som står utplacerade mellan träden.

Det är där, just en sådan dag, som jag sätter mig i skuggan och tar in ett friskt andetag. Snart öppnar jag en bok och slappnar av till stadsbruset, spårvagnarna, människorna och en mild vindpust under ett av de många lindträden. Det dröjer inte länge innan en udda gestalt närmar sig bänken. Jag lägger inte märke till honom förrän han abrupt stannar framför mig och spänner ansiktet till en närmast inövad föraktfull min. Varpå han spottar mot mig och ser till att ljudet av ”tvi” når en teaterliknande decibelnivå.

Jag blir helt ställd. Är det här på riktigt? Men sedan förstår jag varför det händer. Jag sitter ju och läser Bibeln mitt i stan. Min bespottare försvinner lika snabbt som han dök upp. Det kanske var lika bra, men så här i efterhand vill jag lätta mitt hjärta och säga en sak till honom: Tack!

Det hände nämligen i en speciell tid i mitt liv. Med några mått överandlighet, ett par skedar ivrighet blandat med dubiösa tankebanor, hade mitt kristna liv blivit en tokig röra. Men se, då kom han och visade att det fanns någon som var ännu tokigare. Det betyder mycket, och det ger tröst när jag tänker tillbaka på dessa dagar i början av tjugoårsåldern.

Samtidigt slängde han en provokation mot mig, en fiskekrok mot mitt hjärta, men jag nappade inte. Jag startade inget bråk, jag fantiserade inte om hämnd och jag gjorde ingen stor sak av det hela. I stället fick jag uppleva att Jesu kärlek fanns i mitt hjärta. I en tid när så mycket kändes fel var det skönt att något faktiskt blev rätt.

Det är nog naturligt för icke-troende och troende att stötas och blötas ibland. Fast det är klart, om ena parten blir stött och den andra parten enbart blöt, så har vi missat poängen. Ändå hör jag hur ett jubel stiger inom mig, en glädje över att ha blivit måltavla för något som riktades mot min Gud.

Faktum är att hans nedvärderande beteende fick motsatt effekt. Den där spottloskan tränade mig i att inte bry mig om förlöjligande. Jag vet hur det känns när vänner inte längre vill veta av en för att man tror på Jesus. Många av oss kan höra hur bekanta och kollegor viskar och skrattar bakom ryggen på oss, och det finns alltid någon som är beredd att gå över linjen och förödmjuka.

Det är förstås aldrig okej att kränka en medmänniska, oavsett anledning. Religionsfrihet är en mänsklig rättighet och ett viktigt skydd mot systematisk förföljelse. Men någon enstaka gång kan det faktiskt ge oanade effekter att sitta på en bänk och bli bespottad. Motstånd kastar ljus över saker som fungerar i vårt kristna liv, och det kan sannerligen överraska oss. Det kan också bli en glädje, för ett speciellt band skapas mellan oss och vår tröstrika Gud. Än mer, om vi utsätts för Jesus skull så representerar vi plötsligt hela kristenheten.

Ja, om du blir utsatt så är du inte ensam. Jag vill tro att kristna över hela världen ställer sig bakom dig. Om du sitter på den bänken i dag så sätter jag mig jämte dig. Utan tvekan!

Förföljelse förenar oss. Så låt oss tala öppet om när vi förlöjligas, pekas ut och blir betraktade som tokiga. Vi är inte tokiga för att vi läser Bibeln. Inte heller för att vi tror på Jesus. Att trängas på den bänken kan vara befriande, och det kan ha en enande effekt på oss kristna. Plötsligt sitter vi i samma båt – med samma väderskur över våra huvuden.