Tynande församlingar fortsätter ändå som om ingenting hänt

Förr sa man ofta att äldre människor som tynade bort och så småningom dog led av tvinsot. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar över hur situationen ser ut för kristendomen i vårt land. På flera håll kan det andliga livet se ut att tyna, och vara på tillbakagång.

I min egen hembygd finns det flera gamla bönehus, som sålts och blivit exempelvis sommarstugor. Församlingsmedlemmarna blev äldre och dog och församlingen fick läggas ner. Lika enkelt är det inte att sälja av Svenska kyrkans många överflödiga gudstjänstlokaler, då de oftast är omringade av kyrkogårdar. Församlingsborna kan oftast omöjligt tänka bort sin kyrka även om de sällan eller aldrig besöker gudstjänsterna. Riv eller sälj gärna andra kyrkor men absolut inte vår, är mångas inställning.

Under mina snart femton år som pensionerad präst har jag ofta vikarierat i landsortskyrkor men ofta också deltagit, och deltar, som gudstjänstbesökare. För det allra mesta är vi vid huvudgudstjänsterna endast några få besökare och någon gång har jag varit ensam i en kyrka som rymmer kanske 700 personer. Ser man ekonomiskt på detta har jag då ensam kostat pastoratet minst 12 000 kronor.

Ändå fortsätter de flesta tynande församlingar på detta sätt som om ingenting hänt. I de flesta andra sammanhang skulle man i ett liknande läge tillsätta en kriskommitté. Hur ska den vikande deltagartrenden vändas?

När jag en gång skulle leda gudstjänsten i en kyrka sa en i kyrkobetjäningen: ”Det kommer nog ingen i dag för fru K är bortrest. Hon är den enda som regelbundet går i kyrkan.” Frågar man om det alltid är så få besökare skulle man kunna få till svar: ”Oh nej, du skulle ha varit här förra söndagen. Då var det fullsatt. Det var en dansbandssångare som underhöll. Applåderna och busvisslingarna höll på att aldrig ta slut. Det var nästan bättre än allsång på Skansen.”

Men har kyrkan lyckats med sitt uppdrag om lokalerna fylls av människor som söker – i detta fall – dansbandsunderhållning, eller är det kyrkor fyllda med människor som vill möta Gud vi behöver eftersträva?

Är det så att Svenska kyrkan lider av andlig tvinsot? Det är vi äldre som går i kyrkan, men vem ska sedan gå när vi är borta?

Jag är övertygad om att vi med den helige Andes hjälp kan blåsa nytt liv i gudstjänstlivet. Den sekulariserade ytan är tunn som en nyfrusen is.

Vi bär alla evigheten inom oss och i våra stilla stunder kretsar ofta våra tankar kring de stora frågorna om livets mening och mål – var kommer vi ifrån, var är vi och vart går vi en gång när vårt korta och gåtfulla besök på jorden är slut?

Det är ingalunda kört. I stället för att klaga vill jag lyfta fram några förslag till förnyelse.

• Fokusera på Jesus och ha som målsättning att föra kyrkans besökare fram till livets och trons källflöden.
• Fira nattvard varje söndag. Jesus själv säger ju att när vi äter brödet och dricker vinet har vi del i Honom och del i det eviga Livet.
• Ha levande församlingar som förebilder. Jag har besökt mycket levande gudstjänster i fullsatta kyrkor i exempelvis Sankta Clara och Katarina kyrkor, båda i Stockholm. Men också ute i landet kan man hitta liknande församlingar. Nyligen firade jag en sådan gudstjänst i Skövde.
• Lyft i huvudgudstjänsten in sång och musik som har en andlig grundton. Församlingens körer behöver i möjligaste mån delta i huvudgudstjänsterna.
• Predikan behöver vara mycket väl förberedd och tala in i vår tid. Skådespelare kan lära sig flera timmar långa monologer utantill. Jag är övertygad om att varje normalbegåvad präst kan memorera en predikan på exempelvis 7–11 minuter och lämna sitt manus hemma. Friheten från manus ger predikan liv.
• Gudstjänstbesökare behöver uppmuntras att bjuda med vänner och bekanta till gudstjänsterna. Vår andliga blyghet får oss ofta att smyga till gudstjänsten utan att säga något till någon.
• Breven kan vara till hjälp, nu som på Nya testamentets tid. I en utdöd bruksort i Västmanland firade man gudstjänst i kapellet varannan söndag. Utöver kyrkobetjäningen var kyrksalen nästan alltid tom. Predikanten skrev då brev till de få hushållen på platsen. Nästa söndag kom 19 stycken. Sträck er ut, ta kontakt, bjud in!

Den som förr drabbades av tvinsot dog oftast till sist. Så kommer det inte att gå med vår kyrka därför att Jesus är uppstånden och är med sin kyrka och dess medlemmar till tidens slut.

Det berättas om en torr och till synes död öken, där det inte hade regnat på årtionden. Så kom det plötsligt ett skyfall och öknen blommade. Det hade funnits frön nere i sanden som behövde vattnet för att kunna få nytt liv. På samma sätt finns det andliga frön under den sekulariserade ytan som kan få nytt liv när det den helige Andes vårregn faller. För Gud är allt möjligt.