Underhållningen får gärna sluta

I intervjun med makarna Ekman är Ulf Ekman citerad när han säger att utformningen och framförandet vid våra protestantiska möten liknar Allsång på Skansen (Dagen 4/11). Jag håller med om det, men jag undrar samtidigt: Var det inte Ulf Ekman och Livets ord som ganska tidigt började tjoa och tjimma på sina egna gudstjänster?

Det är ofta så att när man kommer på en konferens eller mötesserie i en kyrka i dag, verkar det som om man hamnat i någon form av underhållnings- och uppträdandeform, i både sång och tal, som för mig bara blir tröttande i längden.

I bästa fall kan man få höra en predikan efter någon timme, sedan tar hoppandet och sjungandet vid igen.

Jag spelar själv, och har inget emot modern musik, men blir störd av att allting ska vara så perfekt och ta så stort utrymme.

Min längtan efter det enkla och det som känns äkta, det som berör av gudsnärvaro och Andens närhet, den längtan tystas ner och får inte plats i dagens "allsångs"-stil på många gudstjänster. Dessutom ska man helst ta om samma melodislinga 78 gånger. Undrar om det är fler som tycker som jag och längtar tillbaka till det enkla avskalade.

Jag har som sagt många professionella musiker i min närmiljö, och är väl inte helt borta själv vad gäller musik, men jag har insett att det enkla är oftast det bästa. Måste vi alltid vara ”bäst”? Kan inte förkunnelsen, det vill säga predikan och inbjudan, återigen få börja ta större plats? Det är inte själva sång och musikstilen eller ledandet av gudstjänsterna jag vill åt, utan det att det så ofta verkar vara hämtat direkt från något underhållningsprogram på tv.

Thorbjörn Öberg