Vad signalerar kyrkan när pastorer får sitta längst fram omgivna av andra med inflytande?

Att de som predikar och medverkar vid möten på Nyhem har reserverade platser långt fram i gudstjänstlokalen är inget nytt. På många konferenser och kyrkliga evenemang är det numera standard att talare, musiker och andra deltagare får särskilda platser. Men är det verkligen förenligt med andra kapitlet av Jakobsbrevet att göra så? Där står det:

”Tänk er att det vid er sammankomst kommer in en man med guldring på fingret och fina kläder, och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den finklädde och säger: ‘Varsågod och sitt, här är en bra plats’, men till den fattige: ‘Du kan stå där’ eller: ‘Sätt dig här vid mina fötter’ – har ni då inte diskriminerat bland er och blivit domare med orena motiv?” (Jakobsbrevet 2:2–4 SFB15)

Under midsommarveckan spenderade jag några dagar på Nyhemsveckan. På ett möte där jag satt långt fram noterade jag att många platser var markerade som ”reserverade.” Jag såg pastorer, föreståndare och andra uppdragshavare inom Pingst som satt där, även om inte alla var direkt medverkande på scenen. Varför behövs så många reserverade platser? Finns det en risk att detta skapar en ”vip-kultur” i våra sammanhang?

Jag anser att vi bör ompröva vilka som får reserverade platser, hur många platser som reserveras och om det är nödvändigt. Kanske bör vi till och med överväga att avsluta denna praxis helt.

Bibeln talar tydligt om att vi ska behandla alla människor lika. Vad signalerar det egentligen när ”högt uppsatta” får sitta längst fram, separerade från resten av församlingen och omgivna av personer med liknande status och inflytande?

Risken är att dessa personer ses som en sorts superstjärnor – något som enligt mig varken är hälsosamt för dem själva eller för dem de leder.

När församlingsledare förlorar sitt förtroende är det ofta förknippat med problem som bottnar i status, makt och idolisering. Det är inte bara den negativa publiciteten vi bör undvika, utan också den andliga påverkan detta kan ha på människors liv. Ansvaret ligger också på den som idoliseras att aktivt motverka denna idolisering.

Jag tänker på hur jag skulle känna om en predikant eller föreståndare satte sig bredvid mig, ja, satte sig längre bak. Gick upp så scen, predikade eller delade för att sedan sätta sig bredvid mig igen. Hur ”vanliga” skulle våra ledare inte bli då?

Hur mycket hade den närvaron styrkt relationen med församling och ledare? Blir det inte lättare att gå fram och be om hjälp av en ledare om den visar att den vill vara runt dig? Visar att din närvaro är viktig?

Förutom de sociala konsekvenserna som kulturförändringen kan ge, vill jag också hänvisa till bibelstycket ovan. Vi bör inte göra skillnad på folk. Oavsett om man aldrig firat gudstjänst eller om man är en del av mötets tjänsteteam ska ingen särbehandlas.

Jag förstår givetvis att denna praxis främst beror på praktiska skäl. Det är bekvämt för en mötesledare att ha en stol nära scenen. Det är smidigt, man slipper gå, det sparar kanske 50 meters vandring. Men har vi verkligen behov av en hel rad reserverade platser?

Om en person ska tala, är det då inte rimligt att förvänta sig att de kommer i god tid för att hitta en plats nära scenen? Om ledare börjar komma tidigt till mötet, skulle det inte sända en signal om engagemang? Om de kommer tidigt, men ändå inte hittar plats, borde vi då inte glädjas över en församling som ivrigt samlas för att fira gudstjänst, i stället för att hytta med näven åt den tidsfördröjning det ger?

I Filipperbrevet 2:5–11 står det om hur Jesus var ”till sinnes”, och vi uppmuntras ta efter honom. Paulus skriver att Jesus ”var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik. När han till det yttre hade blivit som en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.”

Om Gud själv, i Jesus Kristus, kommer ner till oss och ödmjukade sig själv, borde då inte också vi som ledare inom församling ibland kunna lämna ”första parkett” för att välja en plats mitt bland församlingen? Om vi menar det vi säger med att vi älskar församlingen, borde vi då inte vara herdar bland flocken?

Avslutningsvis vill jag uppmana oss att reflektera och granska de arbetssätt vi använder och hur de påverkar dem vi leder. Vi behöver ödmjuka oss och minnas att det är en välsignelse och ett stort förtroende att få tjäna på en konferens. Detta är inget vi ska ta för givet.

Jag föreslår inte att vi helt ska sluta reservera platser, men vi bör vara medvetna om vilka platser som är reserverade, varför de reserveras och vilka som får dem. Har vi inte blivit lite slappa med att avgöra vem som ”förtjänar” en plats där? Jag ser fram emot en debatt i denna fråga och hoppas att den ger god frukt.