Vad ska man egentligen tro om helvetet?

Det har varit intressant att följa helvetesdebatten i Dagen. I stort har tre olika hållningar i frågan presenterats.

Stefan Swärd, Bruno Frandell och Nima Motallebzadeh har förordat den klassiska helvetesläran som beskriver helvetet som en evigt brinnande eld där Gud dömer de ogudaktiga till en medveten, smärtsam och ändlös pina. Daniel Hultberg och Christian Kastö har velat visa att det är mer rimligt att uppfatta helvetet som en metafor för förgörelse och evigt utslocknande, så kallad annihilationism.

Eric Le Hir har pekat på helvetets pedagogiska funktion och domen som upprättande, inte straffande. Även Sophia Henriksson har argumenterat för att Guds kärlek till slut kommer att segra med följd att, mer eller mindre, alla och allt blir räddade, så kallad universalism.

Avslutningsvis har Roland Stahre gett ett värdefullt pastoralt perspektiv och varnat för att “de spekulativa helvetesdogmerna” riskerar att skapa en förvrängd gudsbild och förlamande gudstro.

De olika inläggen har var för sig varit välargumenterade och övertygande. Referenser till bibeltexter har varvats med olika teologiska och filosofiska argument, genomgående i en god och saklig ton. Samtidigt kan den som följt debatten lätt känna sig förvirrad. Vad ska man egentligen tro?

Det som kan bidra till förvirringen är att det verkar finnas bra stöd i bibeltexterna för respektive hållning. Jesus tycks ju själv ha talat om helvetet, eller Gehenna, i form av en evig eld och medveten pina. Likaså verkar Uppenbarelseboken göra det.

Däremot talar Paulus oftare om det eviga straffet som någon form av förgörelse eller förintelse. Detta har även stöd i Johannesevangeliet där evigt liv står i kontrast till evig död, vilket rimligtvis närmast kan beskrivas som ett evigt utslocknande.

När det gäller alla människors slutliga frälsning, universalismen, finns det även stöd för denna hållning. Paulus kan beskriva den slutliga upprättelsen i termer av att “Gud ska bli allt i alla” och att Gud har försonat “allt med sig … allt på jorden och allt i himlen”. På samma sätt som “en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga”.

Det går alltså att hitta stöd för samtliga tre hållningar i Nya testamentet. När de tidiga kristna talade om Guds slutliga uppgörelse med ondskan och upprättelsen av Guds fullkomliga herravälde tycks det alltså inte ha funnits enbart ett sätt att tala om detta utan flera.

De tidiga kristna formulerade sig alltså inte på ett enhetligt eller entydigt sätt när det gäller frågan om de eviga straffen. Hos Jesus och i Uppenbarelseboken är det bildspråket av eld och pina som är mest framträdande, hos Johannes är det tanken på liv kontra död som dominerar, medan Paulus kan tala både slutlig förgörelse och alltings slutliga upprättelse.

Vad gör vi? Problemen uppstår när vi ska försöka harmonisera de olika texterna för att hitta ett enda svar. När det gäller läran om de eviga straffen behöver vi snarare se och erkänna att det finns en mångfald av texter, inte endast ett utan fler sätt att tala om detta.

I mitt hjärta önskar jag att universalismen hade rätt: Vem skulle inte vilja att alla människor till slut blir räddade? Men ibland jag kan också känna ett brinnande rättvisepatos så starkt att jag önskar att Gud skulle skipa rättvisa genom att låta dem som vållat andra stort lidande och svår smärta själva drabbas av evig pina och plåga.

Samtidigt kan jag tycka att det mest rationella är att eftersom endast “Gud är odödlig” så borde allt liv utan gemenskap med Gud innebära detsamma som evig död och utslocknande.

Liksom med mycket annat när det gäller frågorna som rör framtiden behöver vi även när de gäller dessa frågor skilja mellan vad vi vet, vad vi tror och vad vi påstår. Det vi vet är att vi alla ska dö och det vi tror är att det finns ett liv bortom detta, men det vi påstår har mer att göra med våra olika tolkningar och betoningar av texterna.

I stället för att självsäkert spela ut den ena hållningen mot den andra skulle vi behöva se mångfalden, erkänna vad vi inte riktigt vet och förenas i tron på det som är tydligt i de nytestamentliga texterna.

Till detta hör, för det första, att Gud vill att alla människor ska bli räddade. Bibeltexterna förkunnar entydigt att Gud är alla människors skapare och att han inte vill att någon ska gå förlorad.

Det andra som Nya testamentet gör tydligt är att ett liv utan Guds närvaro är förödande och något som till varje pris måste undvikas, oavsett hur vi tänker oss detta i framtiden. Därför kallas kyrkan till att förkunna de goda nyheterna om räddning och evigt liv i Jesus Kristus för alla folk.

Det tredje som är tydligt är att vi alla har ett ansvar för våra liv och handlingar. Våra liv behöver därför ställas i ett evighetsperspektiv. Oavsett vem eller vilka vi är kommer vi alla att en dag stå inför vår skapare, den helige och evige Guden.

Och det fjärde, och kanske viktigaste av allt: Vi kan vara trygga med att våra liv och vår framtid ligger i händerna på en alltigenom rättvis, barmhärtig och kärleksfull Gud – och, tack och lov – inte i våra!