Var går gränsen för regeringens samarbete med SD?

I ett tal på Sverigedemokraternas landsdagar i höstas sa Jimmie Åkesson att han vill införa ”ett omedelbart totalstopp för etablerandet av nya moskéer i Sverige”. I en intervju i DN öppnade han för att ”titta på grundlagarna om de står i vägen för att vi ska kunna hålla ihop samhället”. Åkesson vill alltså inskränka religionsfriheten för en religiös minoritet och är beredd att ändra grundlagen om det krävs.

I januari i år sa Richard Jomshof, ordförande i justitieutskottet, att han vill titta på att förbjuda muslimska symboler i det offentliga rummet och jämförde islam med nazism. Islamfientliga utspel av det här slaget hade varit allvarliga även om de kommit från ett oppositionsparti utan politiskt inflytande. Men nu kommer de inte från ett parti utan inflytande, de kommer från det största partiet i regeringsunderlaget. Det ger naturligtvis utspelen mycket större tyngd. Vad skickar det för signaler till Sveriges muslimer? Hur påverkar det synen på islam? Det här är frågor som vi som kristna behöver ställa oss.

Efter Åkessons tal var regeringspartierna snabba med att ta avstånd men det ändrar inte på att de gett Sverigedemokraterna en maktposition. På frågan om hur det påverkar samarbetet svarade socialminister Jakob Forssmed (KD) att ”samarbetet fungerar väl, men det innebär inte att vi är överens om allt”. Finns det ingen gräns för vad SD kan säga och göra utan att det påverkar samarbetet så länge ”samarbetet fungerar väl”? Det är bra att regeringen protesterar men vid det här laget borde det vara uppenbart för alla att Sverigedemokraterna struntar i kritik från regeringen.

Kanske var det därför det var så tyst från regeringen när Jomshof jämförde islam med nazism. Så länge samarbetet fortsätter visar regeringen därför att de accepterar att politiker uttrycker sig som SD gör och bidrar till att de här åsikterna normaliseras. Vad gör det med vårt land?

Problemet är inte bara vad Sverigedemokraterna säger öppet. I Kalla faktas uppmärksammade granskning framgår hur SD använder ett stort antal anonyma konton på sociala medier för att sprida desinformation och smutskasta politiker från andra partier, något som Dagens Fredrik Wenell har kritiserat. I Aftonbladet skriver Alice Teodorescu Måwe (KD) om hur hon och hennes små barn bara timmar efter att medarbetare i Sverigedemokraternas trollfabrik pratat om att smutskasta henne utsattes för ett rasistiskt drev i sociala medier.

I Kalla fakta visas hur Sverigedemokraternas kommunikatörer pratar om att sätta upp hemsidor på arabiska och sprida falsk information om Socialdemokraterna och uppmana till ”våldsamt motstånd mot Socialdemokraterna”. En av medarbetarna säger att han registrerat hemsideadresser med namnen ”Wake up Arabs” och ”Wake up Arabs in Sweden”. Även om dessa planer förhoppningsvis inte genomförts har Sverigedemokraterna alltså medarbetare som vill skapa splittring och dessa har partiledningen fortsatt förtroende för.

Samma parti har medarbetare i regeringskansliet med tillgång till säkerhetsklassad information. Efter granskningen sa statsministern att han inte kan svara på om det går att lita på SD. Är det då lämpligt att SD får ha kvar tjänstemän i regeringskansliet? Om regeringen prioriterar det som är bäst för Sverige framför det som är bäst för Tidösamarbetet borde svaret vara ett självklart nej.

Åkessons svar på granskningen var att försvara trollfabriken och att kalla granskningen för en påverkanskampanj utan att ge exempel på ett enda faktafel. Han påstod att TV4 och medier i allmänhet har som mål att sabotera för SD. Åkesson försöker alltså underminera förtroendet för medias granskning av sitt parti. Om han lyckas innebär det att SD kommer kunna göra vad de vill och komma undan med det. Detta liknar Trumps attacker på medier i USA och vi vet alla vad de ledde till efter att Trump förlorade valet 2020.

Nu har SD raderat några inlägg och sagt att de ska följa Tidöavtalets artighetsparagraf men mot alla andra kommer de alltså fortsätta som tidigare. Och detta är tillräckligt för att regeringen ska fortsätta samarbetet. Det svarar nog på frågan jag ställde tidigare om det finns någon gräns för vad Sverigedemokraterna kan säga och göra utan att det får konsekvenser för samarbetet.

I valet till Europaparlamentet väntas högerextrema partier få stora framgångar. Det hotar både stödet till Ukraina och klimatomställningen. Vilka partier ska representera Sverige? Partier som håller gränsen mot extremister eller partier som lägger sig platt för maktens skull?