Varför ber vi så lite under gudstjänsterna?

I en av de första berättelserna i Lukasevangeliet kan man läsa den absurda historien om när Maria och Josef tappade bort Jesus. De fann honom tre dagar senare bland lärarna i templet och där når absurditeten sitt klimax: Tolvåringen lär sina föräldrar vad som är viktigast: att ägna sig åt det som tillhör Fadern (Luk 2:49).

Fortsätter man läsa Lukas evangelium ser man en tydlig röd tråd – bönens betydelse. Faktum är att verbet ”att be” dyker upp hela 19 gånger i evangeliet! Det ges ett enormt fokus av evangelisten, vilket visar vad som ligger närmast Guds hjärta.

Håller vi på att tappa bort det essentiella i dag – det som är Faderns business?

Under våra sammankomster är det numera, sett ur ett historiskt perspektiv, ett stort fokus på lovsångutövandet. Detta fokus är inte helt och hållet fel, som vissa kritiker kan hävda. Mitt mål är inte heller att kritisera lovsång. Lovsång är något gott. Men det har fått ett oproportionerligt stort utrymme i dag och kanske framför allt på bekostnad av det som ligger vår himmelske Far närmast: bön.

Lite generaliserat skulle jag hävda, att uppskattningsvis cirka 40 procent av våra 90 gudstjänstminuter inom frikyrkan är planerade till lovsångsutövning. Den tid som planeras för bön, däremot, ligger på mellan 30 sekunder till två minuter: ynka 0,5–2,0 procent. En skev obalans. Är det detta som ska känneteckna Herrens hus: ”Mitt hus skall vara ett bönens hus” (Luk 19:46)?

Justinus Martyren, cirka år 100 efter Kristus, ger oss tidiga inblickar i vad en söndagsgudstjänst innehöll på den tiden. Först lästes Gamla testamentets skrifter, liksom apostoliska brev, högt och länge för alla inom församlingen. Sedan kom en av ledarna med en kortare diskurs över det som hade lästs. Därefter stod alla upp tillsammans och bad.

Vidare kan man läsa Tertullianus, cirka 200 år efter Kristus, beskriva att alla kristna kartager bad tillsammans – stående eller knäliggande. De bad också med händerna upplyfta i luften, med knutna nävar, för att minnas korset, något som skulle benämnas vid det latinska ordet orans. Människor lyfter i dag – med rätta – snabbt upp händer under lovsång men varför inte lika snabbt under emotionell bön?

Kyrkofädernas beskrivning rimmar gott med Apostlagärningarnas utläggning av bön vid sammankomsterna (Apg 2:42). Bönen var helt fundamental vid kyrkans sammankomst.

Längtar vi efter att samlas i bön i dag?

Nämner någon bön vid våra sammankomster är det lätt att tänka att bön blir torftigt, långdraget och meningslöst. Så uppfattade jag det själv under lång tid. Det var inte förrän för något år sedan, när jag var med i en församling som prioriterade kollektiv bön under sammankomsterna, som min syn positivt förändrades och min nyfikenhet växte för den utbredda avsaknaden av bön inom frikyrkorna i dag.

Jag vill slå ett slag för kongregationella böner – att vi ber tillsammans. Något vi går miste om i dag. Jag tror att bedjande församlingar föder församlingsmedlemmar som ber i hemmen. Därför behöver vi mer gemensam bön.

Inom frikyrkan har man i dag en gudstjänststruktur där en allmän kort bön sker i början av mötet samt möjlighet till en individuell förbönsstund i slutet. Men alltför ofta saknas bön under gudstjänsterna. Pastorala böner, bön för församlingsmedlemmar, bön för väckelse i staden, bön för Andens gåvor, bön för skolorna, bön för synd, bön för ledarna i landet – det saknas. Det ekar tomt.

Det finns mycket att säga om detta. Men jag har kokat ned tre argument till varför vi måste prioritera bön i våra sammankomster.

• För det första, bön är ett slags tillbedjan. Lovsång är inte enbart den enda formen för tillbedjan, även om retoriken ofta låter så. Att delta aktivt och bejakande i förkunnelse och böner är också sätt att tillbe Gud under en sammankomst.
• För det andra, bön kan undervisa församlingsmedlemmar. Nya församlingsmedlemmar vet ofta inte hur man ber. Även om bön, missbrukad, kan få oss att framstå fromma, fariseiska och predikande, så kan den också, rätt använd, träna åhörarna i hur gudfruktiga människor kommunicerar till Gud. Görs det rätt brukas då även sund teologi med varm kärlek som åhörarna kan uppmuntras i. Likt Jesus gjorde när han skulle kalla ut Lasaros ur graven: ”Fader, jag prisar dig för att du hör mig. Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön” (Joh 11:41-42).
• Mitt tredje och sista argumentet är att bön är den ultimata responsen till Gud av vår tro och tillit till honom. Den franske teologen Jean Calvin sa att bön är det främsta sättet att utöva tro. Om teologen nu har rätt, varför tillbringar vi inte mer tid under våra sammankomster åt vår främsta trosutövning? Det blir symptomatiskt för vår tros mogenhet, huruvida vi prioriterar bön eller inte.

Min bön är att vi ska be mer i våra sammankomster. Allt så som det är nu är verkligen inte förkastligt, det är inte min poäng, så låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Däremot behöver vi ägna oss mer åt Faderns business! Här måste vi prioritera om och gå tillbaka till den tidiga kyrkans rötter, till apostlarna och Jesu undervisning. Låt oss be!