Varför varnar Bibeln så starkt för förtappelsen om vi ändå upphör existera?

Livet bortom döden, himmel och helvete, har debatterats omfattande i Dagens spalter. Mikael Tellbe har skrivit en utmärkt sammanfattning av debatten och betonar att det finns olika perspektiv i Bibeln, vilket är helt riktigt. Men det är nödvändigt att försöka mejsla fram ett bibliskt helhetsperspektiv, och då blir en universalistisk bibeltolkning omöjlig. Den exakta innebörden av helvetet, evigt straff och evig dom kan dock alltid diskuteras.

En del tycker att tron på himmel och helvete är en unik och knepig föreställning bland kristna. Sanningen är att både buddhismen och islam har en mycket mer utförlig lära om helvetet än vad kristendomen och Bibeln har. Det är nog ett uttryck för att skaparen har lagt ned en evighetslängtan i människan.

Det finns också ett rättvisepatos: Ett helvete måste finnas bortom döden för den som ägnar sig åt ondska, det tycks religionerna vara överens om. Men bibeltexterna om evigheten är i regel vaga och symboliska, varför det blir utrymme för olika tolkningar – vilket Dagendebatten visar.

Min krönika i Dagen, som blev debattens startpunkt, hade sin utgångspunkt i den ondska som exploderat i vår närhet genom kriget i Ukraina. Min poäng var att varken ateismen eller universalismen lyfter fram rättvisan.

Universalismens gud är en gud som är likgiltig för det onda. Alla hamnar vi till slut i samma himmel, oavsett om vi varit massmördare, våldtäktsmän eller ägnat våra liv åt att visa barmhärtighet och osjälviskt hjälpa människor. I himlen får vi sitta tillsammans med Putin och Stalin på ena sidan och Moder Teresa på andra sidan. Universalismen kan kombineras med tron på Guds dom, men uppfattar domen som ett reningsbad in i den himmelska evigheten.

Huvudalternativen i dag handlar om en ateistisk-naturalistisk världsbild där vi endast utgår från vad vi kan uppfatta med våra sinnen och erfarenheter, eller en religiös världsbild med tron på människans existens bortom döden. Det vi vet utifrån vår begränsade mänskliga kunskap är att den fysiska döden är slutet för oss alla. Det som förenar alla religioner och religiösa föreställningar är tron på ett liv bortom döden.

Som bibeltroende kristen är den bibliska uppenbarelsen grunden för världsbilden. En gemensam kristen övertygelse är tron på uppståndelsen från det döda. Vi ska alla uppstå i samband med Jesu andra tillkommelse. Det är en biblisk lära som det knappast går att tolka på olika sätt.

Alla kristna tror på ett liv efter döden, källan till den kunskapen är Bibeln och inget annat. Att vi alla ska möta Gud som domare i samband med Jesu tillkommelse är också en doktrin som kristna kyrkan varit överens om. Att vi klarar oss i denna dom endast på grund av Jesu fullbordade verk har kristna också varit överens om, endast nåden kan frälsa oss, inte våra goda gärningar.

Den moderna kristna förkunnelsen har tappat mycket av skärpan när inte allvaret med att gå förlorad betonas eller det faktum att vi alla en dag ska möta Gud som domare. Att bara hävda att Jesus älskar oss precis som vi är, är inte Bibelns hela budskap.

Bibeln talar också om Guds vrede över synden och att han ska döma synden. Vi är alla skapade till Guds avbild och ska stå till svars för hur vi har förvaltat våra liv. Det gäller alla, oavsett om vi är kristna eller inte.

Jesus talade om den dubbla utgången vid en rad tillfällen. Hans budskap var att den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, många går in genom den. Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Dubbel utgång nyanseras dock i bibeltexterna. På domens dag ska det bli drägligare för vissa, och alla kristna ska stå inför Kristi domstol vid tidens slut när våra liv ska utvärderas.

Visst finns det en poäng i det som kallas för annihilationismen, att evig död innebär en tidsbegränsning och förintelse. Att vi alla förintas när vi dör är ateismens och modernitetens slutsats, annihilationsläran innebär något liknande. Frågan är varför Bibeln varnar så starkt för den eviga förtappelsen om det ändå bara innebär att man avlider en gång för alla, något alla ateister tar för givet.

Ett avgörande kriterium för att bedöma dessa frågor är martyrkyrkan. För den förföljda kyrkan kostar det allt att vara kristen. Detta präglade också urkyrkan. Om bekännande kristen tro inte är avgörande, varför då ge sitt liv för en bekännande kristen tro? Om universalismen är sann och vi alla ändå blir frälsta till slut, varför då ge sitt liv till Kristus här i livet och ägna sig åt mission och evangelisation? Långsiktigt har det inte någon betydelse.

Vem vill ge sitt liv för en halvsanning? Vem vill ge sitt liv för ett visst tolkningsperspektiv på vissa bibeltexter? Ropen från martyrkyrkan i Afghanistan, Iran, Jemen och urkyrkans martyrer – dem måste vi lyssna på i västvärldens kyrka.

Budskapet sammanfattas i Joh 3:16: “Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.” Ställningstagandet för eller emot Jesus är en livsavgörande fråga: Att gå förlorad eller ha evigt liv.