Vem kan undgå de erotiska undertonerna i tron?

Det har varit intressant att följa de många texter som skrivits i kölvattnet av min reflektion om Eros och kyrkan. Replikerna har varit så många att jag inte kommer kunna kommentera alla här. Jag är tacksam för de texter som publicerats. Några har fört vidare debatten på ett intressant sätt, andra har kompletterat mitt resonemang, ytterligare andra har visat prov på just det problem jag ville komma åt: En förträngning av den erotiska dynamiken.

Över lag är jag förvånad över att debatten i så hög grad kommit att handla om sex. Det är förvisso mycket bra att den skam och skuld som många kristna alltjämt upplever i förhållande till sin sexualitet kommer upp till ytan och diskuteras. Det tyder på att det finns något obearbetat här som fortfarande väntar på att helas. För mig handlar det Eros jag försökte peka på emellertid om något mycket mer än sex. Det inbegriper det sexuella, men kan inte reduceras till det.

Det erotiska är snarare den gudomliga urkraft som skapar och bär upp allt liv. För vad är treenigheten om inte en livsalstrande erotisk dans mellan Fader, Son och Ande? Denna treenighet, denna yttersta verklighet som vi kallar Gud, är inte något som finns långt borta, som sitter uppe på ett moln någonstans och åser allt vi gör. Snarare är det som Paulus skriver, att det är i Gud “vi lever, rör oss och är till”. Vem kan vandra genom ett prunkande vårlandskap, när naturen doftar av berusning, födelse, befruktning och liv, och ärligt säga att den verklighet, den Gud, vi lever och rör oss inuti till sitt väsen inte är erotisk?

Och denna ständiga erotiska och trinitariska dans är vi kallade att delta i. Finns det ett ord som sammanfattar god teologi så är det: deltagande. Vi människor deltar i Guds eget väsen och vår djupaste kallelse är att bli medskapare, att så att säga följa med i dansen. Det kan vi göra på många sätt, men som tydligast blir det i sexualakten. Detta fysiska uttryck för den erotiska kärleken som ytterst sett är en spegling av den treeniga kärlek till vilkens avbild vi alla är skapade; en livgivande kärlek där mötet mellan de två (åtminstone potentiellt) skapar den tredje. Varje äkta kärleksmöte är i sanning en trinitarisk akt.

Men precis som jag poängterade i min första text, och vilket också syster Sofie var inne på i sin replik, så råder det inget motsatsförhållande mellan Logos och Eros. Problem uppstår först när dessa två, som är aspekter av en och samma verklighet, inte är i balans. För att illustrera, låt mig ta ett exempel från mitt eget liv.

Jag växte upp i den karismatiska pingströrelsen, där Anden betonades starkt. Här fanns Eros väldigt tydligt gestaltad, inte uttalat i teologin men utlevt i det konkreta gudstjänstlivet. Man måste vara blind för att inte se hur pingströrelsens extatiska andlighet med andedop, tungotal och utlevande lovsång är extremt erotiskt laddad. Men när jag i tonåren började intressera mig för kultur, filosofi och teologi fanns det inget gensvar för detta. Logos saknades.

Detta hittade jag dock rikligt av inom den katolska tradition som jag sedan började närma mig. Ja, här kunde problemet rent av ibland vara det motsatta. Det var inte svårt att hitta unga konvertiter vars förhållande till kyrkans katekes och dogmer tycktes starkare än relationen till Kristus. I Katolska kyrkans rika filosofiska och teologiska tradition har jag funnit mig till rätta och jag värderar högt det starka betonande av Logos som finns här. Men det var inte det som fick mig att vilja förenas med den katolska kyrkan. Det var snarare dess erotiska kärna: liturgin och eukaristin.

Min egen första erfarenhet av att få ta emot kommunionen var en skälvande erotisk upplevelse. Det var i allt väsentligt ett kärleksmöte. Att få falla på knä inför Brudgummen, via brödet och vinet inmundiga hans kropp och blod, fysiskt förenas med honom. Kören sjöng: Smaka och se att Herren är god. Vem kan undgå de erotiska undertonerna?

Jag tror att människans andliga längtan i grunden är erotisk. “Människan är”, som teologen John Henry Newman skriver, “inte ett resonerande djur; hon är ett seende, kännande, begrundande, handlande djur”. Och framför allt, skulle jag vilja lägga till, ett längtande djur! Är det något som binder samman oss människor är det vår osläckliga inre längtan. Alla har ett hungrigt hjärta, som Bruce Springsteen sjunger. Denna hunger är erotisk. Det är en längtan efter intimitet, närhet och förening med den älskade. En längtan vi tycks dela med Gud. För hela den bibliska historien är berättelsen om hur Gud vill ingå förbund och förening, ja giftermål, med människan. Något som sker i frälsningshistoriens erotiska kulmen: inkarnationen. När Gud blir ett med sin skapelse.

Så handlar också det andliga livet inte så mycket om att nå teologiska insikter eller att följa regler. Allt det kan vara viktigt och är ämnat att vara till hjälp i det andliga livet. Men vad det ytterst handlar om är att följa sin djupaste längtan, släppa taget. Låta Anden, den som blåser vart den vill, få styra. Falla på knä, ge sig hän, öppna sig. Kort sagt, smaka och se att Herren är god.