Vem ska befria folk från onda andar om inga kristna har sund kunskap?

Med intresse har jag tagit del av artiklarna om andevärlden som publicerats på Dagens debattsidor de senaste veckorna. Jag uppfattar att ingen av debattörerna förnekar den världsbild Bibeln beskriver, där den andliga verkligheten med änglar och demoner ingår. Men medan Olof Edsinger menar att kyrkorna i Sverige behöver undervisa om den andliga världen ger Jennifer Lantz Herstek flera argument för att inte göra det. Roland Stahre, som också skrivit i ämnet, bidrar med ett viktigt själavårdsperspektiv och lägger nog, i likhet med Herstek, större tyngdpunkt på riskerna med att tala om den andliga verkligheten än att inte göra det.

Stahre bekräftar Edsingers bild om att vi i dag inte talar om dessa frågor och menar att det finns en berättigad avhållsamhet från förkunnelse och undervisning om onda andar och demonutdrivning, både på grund av de ödesdigra konsekvenserna från det osunda på 1980- och 1990-talet och för att undvika att skapa fascination och fokus kring det ockulta.

Jag har stor förståelse för Hersteks och Stahres farhågor och omsorgs- och själavårdsperspektiv. Samtidigt ställer jag mig frågan: Är det bra att vi är där vi är i dag? Att vi som kyrkor är så rädda för att göra fel och säga fel i dessa frågor att vi i stället är helt tysta? Nackdelarna och riskerna med att lämna walk over är faktiskt stora. Så varför bör kyrkan inte vara tyst?

Den andliga kampen, demoner och änglar är verkligheter som Bibeln talar om och nämner mängder av gånger. (Jag sökte på ordet ”demon” i Bibel 2000 på nätet och fick 51 träffar.) Jesus befallde sina lärjungar att driva ut onda andar och detta är något som fortsättningsvis praktiserades i Apostlagärningarna och vidare genom hela kyrkohistorien fram till våra dagar.

Stahre skriver: ”Det centrala i Bibelns budskap och kristen tro är Guds befriande kärlek som vi möter i Jesus Kristus”, och vänder sig emot att Edsinger kallar den andliga kampen ”en central del av Bibelns budskap”. Oavsett hur central den andliga kampen är går vi miste om en viktig dimension av vad som skedde i samband med Jesu död och seger på korset – det allra mest centrala i kristen tro – om vi inte förstår att Gud ”avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus”. En sund undervisning hjälper varje kristen att förstå tillvaron som den är, med den andliga verkligheten inkluderad.

Om man tror på en biblisk världsbild innebär det logiskt sett att det även i dag finns människor som är alltifrån influerade till besatta av demoner. Men hur ska de få höra om att Jesus kom ”för att förkunna befrielse för de fångna” om kyrkan är knäpptyst om det? Och hur ska vi kunna förvänta oss att det finns troende som kan hjälpa dem till befrielse om få troende i vårt land har sund biblisk förståelse och erfarenhet av den andliga världen och befrielse? Resultatet blir att människor går miste om den frihet från andlig fångenskap som Jesus kom för att ge.

Argumentationen att vi inte kan tala i denna fråga eftersom allvarliga misstag tidigare har begåtts (och säkert fortfarande begås) som människor än i dag mår dåligt av, håller inte. Med samma argumentation skulle vi då behöva vara tysta i alla andra kristna frågor, inklusive frälsning och dop, eftersom det förekommit osunda läror om det mesta.

Ett annat argument som framförts är att tal om den andliga verkligheten kan skapa fruktan. Men sund biblisk undervisning och utövande av det Jesus befallt oss leder inte till rädsla och att människor såras. Det är just en rätt förståelse av Jesu försoningsdöd och seger över ondskan som motverkar rädsla.

En sund undervisning ger ljus på stigen och motverkar att människor går vilse och till exempel börjar experimentera med ockulta ting. Edsinger skrev att 20 konfirmander räckte upp handen på frågan om de testat ”anden i glaset”. Själv har jag under snart 20 år besökt nyandliga mässor och mött människor med Guds kärlek, och i princip på varje mässa möter jag kristna församlingsmedlemmar från alltifrån Svenska kyrkan till pingstkyrkor som går runt bland smörgåsbord av andlighet och tar del av det som serveras. Kan det vara ett resultat av att det är så tyst i kyrkorna kring dessa frågor? En tystnad som öppnar upp för vilsenhet.

På dessa mässor möter vi varje gång hundratals ärliga och öppna sökare. Många förvånas över att vi som kristna finns på plats, och ännu mer förvånade blir de när vi säger att vi tror på andliga ting. Kyrkan har fått rykte om sig att vara icke-andlig, kraftlös och teoretisk, tvärtemot hur den första församlingen beskrivs i Apostlagärningarna.

Jag tror att kyrkan, i stället för att vara tyst, behöver tala om den andliga verkligheten – med vishet, urskillning och mycket kärlek och omsorg. På ett bibliskt sätt, med utgångspunkt och fokus på Jesu triumferande seger på korset där striden vanns en gång för alla. För att komma till rätta med överandlighet och osund eller okunnig undervisning på området behöver vi fördjupa vår kunskap och förståelse. Det bästa för svensk kristenhet är att vi går i Jesu fotspår och följer hans undervisning och exempel så bra vi bara kan.