Vi är lösningen på politikernas problem

Runt klockan sju på morgonen i stadsdelen Ålidhem, Umeå, är jag ute och går på väg till Ica för att köpa lite småsaker som fattas till frukosten. På parkeringsplatsen möter jag en man i min ålder som är i färd med att öppna ett nytt cigarettpaket. Han drar av plasten från paketet och kastar det på marken i en snabb och självsäker rörelse. Han öppnar paketet, drar av den inre aluminiumfilmen och tar upp en cigarett som han tänder, samtidigt som han med en självgod blick ser sig omkring på parkeringsplatsen.

När han rör sig över parkeringsplatsen har han en pondus i stegen som bekräftar att han är väl medveten om och njuter av att det är han som står i centrum bland morgonhandlarna. Hans kroppsspråk påminner om en fotbollsspelare som efter ett otroligt mål lämnar motståndarna (vi andra som står utanför affären) i förvirring över hur vi kunde bli så utmanövrerade.

Nu tänker du kanske: “Vilket banalt exempel och varför ens lägga tid på en liten händelse.” Men det är så här en brottsbana kan börja, genom bristen på respekt för normer, lagar och regler.

På frågan angående vad som kan göras åt saken kan jag se de stereotypa höger- och vänsterlösningarna framför mig. Vänstern kan jag tänka mig föreslår den sociala ingenjörskonsten i form av socialarbetare, fritidsgårdar eller normkritiska projekt i skolan. Högern kan stereotypt föreslå kriminalisering av nedskräpning och en ökad polisnärvaro för att få mannen att tänka en extra gång innan han skräpar ner.

Den stereotypa kritiken från vänster mot högerförslagen hade varit att polisnärvaron bara hjälper kortsiktigt just den stund polisen är där och att hårda straff inte hjälper. Kritiken från höger mot vänsterförslagen hade varit att dessa offentliga satsningar bevisligen har en låg effekt när det kommer till att påverka unga män som redan har antisociala tendenser. Samt att de ungdomar som visar sig vara mottagliga nästan uteslutande är individer som redan från början hade ett respektabelt beteende oavsett den ingenjörskonsten eller inte.

Jag kan förstå tankesättet bakom båda lösningsförslagen och jag anser även att kritiken från båda håll är legitim. När man analyserar sidorna och dess kritik kan man konstatera att båda ovetandes är överens om att ökade offentliga utgifter och ett ökat statligt ansvar inte hjälper.

Oavsett vilken väg man väljer innebär det i praktiken att staten ökar sitt ansvar på bekostnad av civilsamhället. När civilsamhället blir omyndigförklarat ökar isoleringen, upplösningen av och misstron till samhällets gemenskap. Det stora tankefelet från politiker är att deras problemlösningar gör människor mer benägna att göra ännu mer av exakt det man ville komma åt med sin problemlösning: Det blir en ond cirkel helt enkelt.

Vad kan och bör då politiker göra? Det finns inte direkt en motion man kan skriva som löser allt, tvärtom tror jag att man borde börja tänka tvärtom. Frågan kanske inte är vad politikerna borde göra utan vad politikerna borde sluta göra.

Civilsamhället är i min mening bättre lämpat att klara av situationen. Fakta talar för sig själv: Familjen är den viktigaste delen i att få barn på en positiv bana i livet och det är den viktigaste brottsförebyggande institutionen. Det handlar inte om hur den specifika familjekonstellationen ser ut utan just om att barn i en familj kan uppleva närhet, trygghet och tillit.

En annan sak som folket är bäst lämpat att förbättra är civilsamhället och de små gemenskaperna. Det är en organisk process, beroende av miljö och unika förutsättningar eller begränsningar som måste ske på plats av de inblandade själva.

Situationen utanför Ica slutade med att varken jag eller någon annan visade civilkurage, och antagligen låg skräpet kvar tills det städades upp med offentliga medel.

Men varför skulle någon göra ansträngningen? Ingen har något direkt positivt att vinna på att gå till rätta med nedskräparen, det finns däremot en risk att det skulle uppstå en konfrontativ stämning. Dessutom har ju staten en så pass omhändertagande roll att man tar för givet att offentliga medel på något sätt kommer att lösa problemet.

De små gemenskaperna och ett levande civilsamhälle måste vara nyckeln här. När människor blir aktiverade i civilsamhället kommer de positiva effekterna att följa med på köpet. Jag är övertygad om att det är civilsamhället och inte politikerna som vet bäst hur man skapar ett trevligt samhälle där ömsesidig respekt för medmänniskor och omgivning är normen.