Vi går väl inte till kyrkan för att lyssna på predikanten?

Peter Plars debattartikel med rubriken Kyrkskolkare går knappast miste om något riktigt viktigt fick mig att reagera. Först på rubriken (även om den inte var satt av honom), men sedan också på synen på vad en gudstjänst är. I sin artikel skriver Plars bland annat att få människor i dag bryr sig om vad som predikas i kyrkan, och att “De som bemödar sig att ändå lyssna upptäcker ofta att man knappast missat något riktigt viktigt.”

Det är talande för hur många i dag ser på gudstjänsten. Man ska tydligen gå dit främst för att få kunskap. Eller: för att få rätt kunskap. Eller snarare åsikt. För går man dit pastorn eller prästen har fel åsikt kan man lika gärna låta bli.

Det talas visst mycket om vattendelare nuförtiden. Och då handlar det inte alls om hur man själv lever utan vilken åsikt ens församling har. Men jag går väl inte i kyrkan för att lyssna på predikanten, som om det vore ett evenemang, ungefär som en föreläsning eller ett uppträdande av någon bra artist, något jag kan recensera?

Jag går i kyrkan för att jag är en del av den kristna församlingen, och då behövs jag där. Jag sitter med de andra, ber med i syndabekännelsen, lyssnar till texterna, påminns om allt jag är tacksam för, tackar Gud, ber med i bönerna med mera. Framför allt får jag får del av Kristus själv i nattvarden (jag förstår inte riktigt hur, men jag förstår inte hur mitt vanliga ätande bygger upp min kropp heller. Men jag har märkt att det funkar).

Jag måste ju vara i kyrkan under gudstjänsten så att det finns en församling som fler kan ansluta sig till med tiden. Och detta är det allra viktigaste i dag! För snart finns inga gudstjänster dit människor kan gå för att växa som kristna. Vi som är troende måste vara där och stötas och blötas med varandra. Det är den kristna gemenskapen som fostrar oss snarare än en enskild präst (fast denne är givetvis också en del av den gemenskapen). Och vi måste gå dit även om vi inte gillar prästen. Den som håller i gudstjänsten är förhoppningsvis klok nog att inte bygga den runt sig själv utan hela kyrkans rika tradition där alla delar ska finnas med.

Att upptäcka sin egen oförmåga att göra allt som borde göras och förstå att man är förlåten för Jesu skull är en grundläggande del av den kristna själavårdstraditionen, och försöker man leva som kristen förs man dit av den helige Ande. På samma sätt leder den helige Ande oss också till andra upptäckter som är viktiga för det kristna livet. Det finns många insikter och mycket att lära.

Det är den egna strävan, bön, läsning av Bibeln och god kristen litteratur och deltagandet i gudstjänsten som ger detta. Det är inte bättre att “kyrkskolka” om pastorn inte nämner detta i sin förkunnelse. Dessutom – om man själv tror sig ha mer kännedom om sin synd än vad andra har, finns en risk att man blir “egenrättfärdig”.