Vi hednakristna bör hålla fast vid Jesu judiska identitet

Vems födelse är det hela den kristna världen står inför att fira kommande helg? Vår frälsare, Guds son - Jesus! Men vem är han? Evangelisten Lukas beskriver hur Jesus föddes av en judinna som hette Mirjam och växte upp i ett fromt judiskt hem. Återkommande skriver han hur föräldrarna var noga med att i allt handla efter Herrens föreskrifter i Moseböckerna.

Men tidigt i kyrkohistorien gled hednakristna och Jesustroende judar från varandra. Jesus isolerades från sitt judiska arv och den inomjudiska Jesusrörelsen i Apostlagärningarna övergick efter några århundraden till att bli en hednakristen kyrka dit judar inte var välkomna.

Kristen teologi har ofta ställt både Jesus och Paulus i konflikt med judisk identitet och framställt hednakristendomen som evangeliets genuina form. Kyrkan har sett sig som ett nytt Israel och format en teologi som gjort judarna, Guds Israel, överflödigt. Sedan 1980-talet benämns detta som ersättningsteologi (supersessionism).

På goda grunder ifrågasätts numera allmänt denna premiss, dels på grund av återupptäckten av kristendomens judiska arv, dels i efterdyningarna av Förintelsen som till stor del hade ersättningsteologi som förutsättning.

Teologen Kendall Soulen efterlyser i boken The God of Israel and Christian Theology att systematiska teologer också ska uppmärksamma det som den senaste generationens bibelforskare varit medvetna om, nämligen vikten av att rensa ut ersättningsteologiska tankemönster som styr bibelläsningen fel.

Soulen menar att det inom kristen teologi finns tre attityder som fråntar judarna den kallelse de fick vid Sinai berg att vara Guds förbundsfolk: bestraffning (punitiv ersättningsteologi), stafettväxling (ekonomisk ersättningsteologi) och strukturell ersättningsteologi.

Den första attityden, bestraffning, kan exemplifieras med den predikan som biskop Melito av Sardes höll omkring år 160: “Om påsken”. Milet anklagar i den kollektivt judarna för att ha dödat Jesus, och därför “måste du dö”. “Gud har blivit mördad … av en israelitisk hand”, skriver han.

Detta har genom historien blivit en klassisk kristen antisemitisk hållning: Israels folk är förkastade av Gud därför att de korsfäste Jesus. Båda påståendena är främmande för Nya testamentet vilket blir tydligt om man läser evangelierna noga.

En stafettlöpare springer sin delsträcka och är därefter borta från loppet. Så kan man förstå den andra attityden kristna haft gentemot judarna, stafettväxling. Samme biskop Melito exemplifierar också denna typ av ersättningsteologi. Han använder flera parallella uttryck; ‘modellen’ som blir värdelös när “det verkliga” står färdigt; symbolen som blivit fullbordad, och “folket blev ett intet, när kyrkan uppstod”. Israel är utbytt mot kyrkan.

I linje med den tanken översätter B2000 Paulus uttryck i Rom 10:4: “Kristus är slutet på lagen”. Folkbibeln däremot tar fasta på en annan möjlighet i texten och översätter: “Kristus är lagens fullbordan”, vilket bättre motsvarar Paulus tankegång. Lagen (Toran) är uppfylld, inte avskaffad.

Teologin om pingsten som Kyrkans födelsedag är allmänt utbredd. Men tvärt emot en födelse anger evangelisten Lukas de 3000 som döps på pingstdagen som en tillväxt av en grupp troende som redan existerar. Lukas skildrar förnyandet av Israel, inte kyrkans födelse. Förkunnare som talar om Kyrkans födelse gör så på grund av obetänksamhet eller som försök till pedagogisk förenkling och är ofta ovetande om att den bottnar i synen att den hednakristna Kyrkan tagit Israels plats.

Medan stafettväxling mer tänker sig en gudomlig ordning utgår den tredje attityden, strukturell ersättningsteologi, från att evangeliet “växer ur” Israels förbund och folk. Genom teologiska omtolkningar baserade på tanken om ett “nytt andligt dna” - som gör hednakristendom till norm och implicerar att Jesus ändrar den judiska identiteten - trängs Israels Gud undan.

Trots att alla vet att de första Jesustroende var judar som levde judiskt blev det under fornkyrkan praxis att judar som bekände Jesus måste avsäga sig sin judiska identitet. Jude och kristen blev motpoler. Judekristna försvann inte ur historien eller spårade ut teologiskt som det ofta påstås, men rymdes inte inom Kyrkan. En Jesusbekännelse tillsammans med en livsstil i överensstämmelse med Mose föreskrifter kunde inte tolereras.

Alla tre typerna av ersättningsteologi avfärdas tydligt av Paulus. Israels kallelse till förbundet på Sinai gäller: Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29).

På åttonde dagen, vår nyårsdag, omskars den nyfödde Jesus som en bekräftelse på att han tillhör förbundets folk. Vi hednakristna gör väl i att hålla fast vid hans judiska identitet så att vi inte blir förvånade den dag när juden Jesus kommer tillbaka till Olivberget i Jerusalem klädd i judiska attribut.

För våra messiastroende judiska trossyskon kommer tallit, den blåvit-randiga bönesjalen, och tsitsit, hörntofsarna, att innebära bekräftelse och igenkännande.

Låt oss kommande dagar fira födelsen av Guds son, den judiske messias, vår frälsare.