Afghanska konvertiter från Sverige hotas i Paris förorter

PARIS. Det är en mörk marskväll och isigt i luften. I närheten av en motorväg i utkanten av Paris står ett enkelt långbord uppdukat med matkastruller och termosar. Migranter från olika håll i världen, även Sverige, samlas under gatuljusen för ett mål mat.

Det är skratt men också allvarliga samtal om att kristna utsätts för misshandel och övergrepp.

Det provisoriska soppköket ordnas av frivilliga som under veckorna åker runt i förorterna. Den här kvällen är de i området Porte de D’Aubervilliers i norra Paris.

En grupp står och balanserar rykande kikärtsgryta på slaka papperstallrikar. Det är tre unga män som pratar försiktigt, på mer eller mindre bra svenska.

– Vem som helst kan sparka på dig på natten. Som man är ett djur.

– Jag hade ett tält i början, men när jag kom tillbaka en kväll hade någon tagit det och mina andra saker.

– Muslimerna i lägren kan inte förstå. När de upptäcker att man konverterat blir det otäck stämning.

Ingen vill säga sitt namn, men gemensamt för de tre är att de i Sverige konverterat till kristendomen. De berättar om gemenskapen med de andra, men här i Frankrike är det annorlunda.

– De kallar dig smutsig och oren. Det kan vara flera i ett gäng som går på en person.

– De försöker tvinga dig tillbaka till islam. Man kan bli spottad på och hånad. Eller värre. Både av afghaner och de från andra länder.

Killarna tittar på varandra, ingen har sagt något till familjerna eller sina kompisar i Sverige.

– Jag vill inte. Jag har inte skrivit på Facebook eller så, men vi tre känner varandra. Vi försöker hålla ihop när det blir farligt för att man är kristen.

– Det kan vara att man blir hotad att bli slagen eller att man blir det, alltså får stryk.

Tältläger har delats upp

I Porte de D’Aubervilliersfanns förut ett av Paris största tältläger. Men i vintras beslöt myndigheterna att de illegala lägren runt om i förorterna skulle tas ned. Bland annat eftersom det rådde stor misär och var hygieniskt ohållbart. Migranter sattes på bussar till andra delar av Frankrike med bättre förutsättningar. Många valde ändå att stanna och försöka hålla sig undan polisen.

– Vi delar gps-koordinater via mobilen så att vi volontärer och flyktingar kan mötas upp. Facebook används förstås flitigt, säger svenska Emma Ryborg, som är med i en studentförening som slutit upp vid det “hemliga” soppköket.

Studenterna är från ett universitet i närheten och har med med stora påsar med skänkta kläder.

– Det kommer hela tiden nya flyktingar. Det är chock för dem. Förutom att vara hungrig mest hela tiden och det är skitigt, så blir det ofta bråk. Slagsmål helt enkelt.

Emma säger att det kan handla om saker som sovsäckar, om vilket land man kommer ifrån, men även om religion. Med jämna mellanrum delar hon ut tips på läkare som utan kostnad tar emot papperslösa.

Starka spänningar bland afghanerna

På andra sidan av Paris ligger förorten Malakoff dit papperslösa också sökt sig. Den lokala hjälporganisationen i området, Scarabée, bekräftar vad de kristna killarna berättar.

– Det är starka sociala spänningar på flera sätt, säger Claire Laurentie, ansvarig för Scarabée i Malakoff.

– Olika nationaliteter krockar, men det är även slitningar mellan etniciteter.

Scarabée har blivit något av inofficiella experter på afghanska migranter eftersom de under åren haft och fortfarande har tolkar som kan både dari och pashto. Uppemot 80 procent av de flyktingar Scarabée kommer i kontakt med är från Afghanistan och ungefär 20 procent av dessa kommer från Sverige.

– Den största konfliktpunkten är religion. Många “svenskar” har gått till kristendomen och vårt intryck är att det är av övertygelse, när de mött svenska församlingarna och den värme som verkar finnas där.

Killarna är extra sårbara eftersom de oftast kommer ensamma och därför blir lätta måltavlor, berättar Sandrine Dacquin, en av Scarabées volontärer.

“Svenskarna” ber inte fem gånger om dagen

– I lägren möter de konservativa muslimer som genast ser att det här är landsmän. Det är tydligt vilka de är, “svenskarna” är välmående, hela och rena. Sedan, förstås, ber de inte fem gånger om dagen.

Mobbning och trakasserier, även fysiska, förekommer.

– Attityden är ungefär “du är muslim men har övergivit och förkastat din religion. Du måste straffas”. De blir utfrysta, det förekommer våld och sexuella övergrepp. Men allt är så skambelagt att nästan ingen pratar om det.

Sandrines intryck är att det blir tufft på flera plan.

– De känner skam över att bli utstötta. Det finns också en känsla av att de svikit islam, men samtidigt skäms de för att inte våga stå upp för sin kristna övertygelse.

Pratar om sin svenska församling

Frankrike är ett övervägande katolskt land och Sandrine tror det är svårt att komma in i franska församlingar. Claire håller med och pekar dessutom på många att av de “svensk-afghanska” unga männen har starka kopplingar till sitt förra land.

– De pratar om sina svenska familjer och sin församling. Familjerna fortsätter också stötta såväl emotionellt som ekonomiskt.

De flesta som kommit via Sverige tillhör folkgruppen hazarer. Detta medan många afghaner som flytt direkt från Afghanistan till Frankrike har etniciteten pashto och kommer från fattiga landsbygdsområden.

– Om vi jämför är det en jättekontrast, de från Sverige har en imponerande utbildningsnivå. Killarna har fått upp ögonen för omvärlden och vidgat sina perspektiv, säger Claire.

– Det är ett sådant slöseri, utbrister hon. Både till kapacitet och vad Sverige investerat i de unga männen. De har blivit väl integrerade, de har gjort bra ifrån sig och har framtidsplaner – och sedan slänger ni ut dem?

De nekades asyl i Sverige - får stanna i Frankrike

PARIS. Franska myndigheter anser att Afghanistan är ett alltför farligt land att skickas tillbaka till som flykting. Det betyder att många av de afghanska killarna som kommer till Frankrike via Sverige förr eller senare får uppehållstillstånd. Amir och Ahmed är två exempel.

För tre år sedan stod en orolig ung man i Svenska kyrkan i Paris och berättade om hemlöshet och hur andra uteliggare stal mat och kläder. Men i dag är Amir Pato, som han heter, lättad. Han har nyligen hämtat dokumentet som bevisar att han har uppehållstillstånd.

– Beslutet kom på nätet redan i december, men själva papperet tog ett tag. Jag är mycket glad, säger Amir med ett försiktigt leende, som att han inte nästan tror att han får stanna.

– Det känns verkligen bra, det öppnar många vägar, att studera och jobba.

Hamnade först på gatan

När Amir kom till Frankrike hamnade han på gatan i Paris. Han berättade för tre år sedan om droger, om konkurrens och revirtänkande bland hemlösa flyktingar, om personer som dog på gatan. Det tog flera månader innan han genom organisationen Jesuit Refugee Service, JRS, fick ett ordnat boende.

– I dag bor jag hos en fransk familj. Jag är den första flykting de tar emot, så det är ett stort ansvar på det viset. Jag lagade middag till dem i går, en traditionell afghansk rätt: pilau med ris, russin, morötter och massor med kryddor.

Under väntan på uppehållstillstånd har Amir haft en praktikplats som murare och att bygga hus är något han kan tänka sig arbeta vidare med.

– Kanske på sikt bli typ besiktningsman? Jag vill jättegärna fortsätta och allra helst studera vidare till ingenjör.

Går även nu till Svenska kyrkan

I Sverige bodde Amir i Falun, han trivdes och har behållit kontakten med sin familj där. När det inte är pandemi går Amir också till Svenska kyrkan eftersom han är en av dem som konverterat till kristendomen.

– Det kändes i hjärtat, det var naturligt.

Längtar du tillbaka till Sverige eller hem till Afghanistan?

– Jo, det är klart, både och. Men jag har gjort så mycket för att fixa livet här, försökt etablera mig och lära mig hur det fungerar.

Trots alla svårigheter ångrar han inte sin flykt.

– Mina upplevelser har öppnat mina ögon och jag har lärt mig mycket. Jag har blivit välkomnad och träffat så många fina människor. Dessutom, jag hade inte haft ett bra liv i Afghanistan, hur jag än försökt. Men det är klart, man kan aldrig glömma platsen där man föddes, det är omöjligt.

Ahmad Faezi kom från Uppsala till Paris i höstas och länge har hans situation varit osäker. Men i början av mars fick han veta att han får stanna.

– Jag har haft tur, säger han på felfri svenska.

– Andra bor på gatan och jag är så tacksam över möjligheten att bo med en fransk familj.

Saknar vännerna i Sverige

De senaste månader med lockdowns i Paris har ändå varit tuffa och ensamma.

– Några kompisar flydde innan mig, men har hamnat i andra delar av Frankrike. Jag saknar också mina vänner i Sverige.

Han försöker hålla humöret uppe med online-klasser för att lära sig franska och när det är tillåtet går han på riktiga lektioner.

Ahmad kom till Sverige år 2015, han var fjorton år och hade tvingats fly Afghanistan på grund av dödshot och våld mot familjen.

– Mitt i natten bröt sig okända män in i vårt hem och tog min pappa och min äldre bror. Sedan dess har ingen sett dem.

Antagligen var det vedergällning från någon rebellgrupp eftersom pappan och brodern hjälpte amerikanska militären med mattransporter. Ahmads mamma tog kontakt med smugglare för att inte mista också Ahmad, som inte hade något annat val än att åka.

Fick hopp i Uppsala

Smugglarna tog Ahmad på en av de vanligaste vägarna mot Europa; först Pakistan och Iran, sedan Turkiet och Grekland. Det hände mycket jobbigt på vägen. Sånt som är svårt att minnas och berätta om.

– Jag har inte kunnat sova ordentligt efter alla upplevelser. I Sverige fick jag hjälp av en skolsköterska och psykolog. Kontakten med dem var jättebra.

– När jag kom till Sverige och Uppsala fick jag hopp. Det fanns alla möjligheter och chanser att bli något i framtiden.

När utvisningsbeslutet från Migrationsverket kom förra året kom dock alla svarta känslor och tankar upp igen från tiden när han tvingades fly.

– Allt kom tillbaka, superstressen, att jag måste göra om allt. Hela mitt liv, att börja från noll.

Men i dag vågar Ahmad tänka framåt igen.

– Fast jag längtar hela tiden tillbaka till Sverige. Samtidigt försöker jag tänka att här i Paris är det inte så kallt och mörkt, det är bra väder mest hela tiden. Det gäller att tänka positivt, säger Ahmad och skrattar.

Svenska präster möter många afghaner som flytt Sverige

Sara Brachets mobil vibrerar konstant under intervjun. Hon slänger ett öga på den då och då, skannar av om det är något viktigt.

– Det har kommit omkring 800 killar bara sedan förra sommaren.

Sara är en av grundarna till föreningen “De svensktalande migranternas vänner i Frankrike” (LAMSF*), som startade när Svenska kyrkans flyktingverksamhet i Paris upphörde för omkring ett och ett halv år sedan.

– I dag finns ett stort kontaktnät i Paris. Vi har allt från översättare och psykologer till en fotograf och flera som fungerar som fransklärare.

Det kommer fem till tio samtal om dagen till Sara, lika många mejl och uppemot 20 textmeddelanden, även telefonsamtal från Sverige.

– Alla är oroliga för sina killar och vill höra vilken hjälp som går att få.

Oroliga kring boende

En vanlig fråga handlar om boende. Men detta är inget föreningen kan bistå med.

– Man måste komma ihåg att det finns ett flyktingmottagande i Frankrike också. Vi i föreningen bidrar utifrån att vi pratar svenska och kan hjälpa med språket. De som kommer hit kan oftast ingen franska, men pratar å andra sidan bra svenska.

Det handlar om saker som att översätta dokument och förklara asylprocessen.

Föreningen har också tagit över ett språkkafé från Svenska kyrkan. Det ordnas i vanliga fall en gång i veckan i kyrkan, där flyktingar och frivilliga möts för grundläggande undervisning i franska.

– Det ligger nere under pandemin, men tanken är att det ska fortsätta så fort myndigheterna tillåter att större grupper träffas.

“Finns afghaner kvar i Sverige?”

I Svenska kyrkan finns prästerna Maria Olofsdotter Bråkenhielm och Joakim Bråkenhielm som kom till Paris för ett drygt år sedan. Trots att kyrkan inte längre har en flyktingverksamhet har de hunnit möta flera afghanska killar från Sverige.

– Det snittar på ett tjugotal under en vecka, mest killar och unga män, men någon gång enstaka familjer också, berättar Maria.

– Det är nästan som att man blir förvånad att det finns några afghanska killar kvar alls i Sverige, säger Joakim.

Även till kyrkan hör familjer och kontakter från Sverige av sig med frågor.

– Många förstår inte hur tufft det är här. När killarna kommer är det gatan som gäller för de flesta. Vad vi gör är så att säga att dirigera till andra flyktingorganisationer och ge tips, förklarar Maria.

– Det är klart att det är en enorm frustration i att inte kunna hjälpa fullt ut, säger Joakim, men vi får tänka att det finns andra aktörer som kan det här bättre och som har resurser. Vi ska i detta vara en kyrka och stå för det vi kan.

*LAMSF = Les amis des migrants suédophones en France.