De ska läka såren kring Bjärka-Säby

Den stigande vårsolen skänker ljus och värme åt Nya slottet och dess natursköna omgivningar. Nattens mörker har ännu en gång fått ge vika, morgonkylan känns i varje andetag men är mer frisk än besvärande. Är det kanske symboliskt, undrar jag där jag går på väg för att möta Marcus Sönnerbrandt och Peter Halldorf till ett, förhoppningsvis, öppenhjärtigt samtal om hur det egentligen står till i relationen mellan livet på Nya slottet Bjärka-Säby och dess huvudman, ­Sionförsamlingen i Linköping, svensk pingströrelses femte största församling med sina drygt ­1 600 medlemmar.

Den gemensamma resan har varit lång. Den inleds 1980 i och med att godsägaren Oscar Ekman med familj donerar Nya slottet till Sionförsamlingen som då länge har sökt efter en församlingsgård. Donationen åtföljs av ett gåvobrev vars huvuddrag Peter Halldorf sammanfattar med att ”Bjärka-Säby ska förbli ett religiöst och kulturellt centrum med ekumenisk profil”. Peter är då anställd som pastor i Sionförsamlingen.

Startar retreater

Eftersom han varit med ända från starten och, framför allt, på grund av sin roll som visionär och tongivande ledare, har han mer än någon annan enskild kommit att förknippas med utvecklingen på Bjärka-Säby.

Marcus Sönnerbrandt kommer med på tåget långt senare. Hösten 2012 efterträder han Anders Ekstedt som föreståndare för Sionförsamlingen. Då har Bjärkafrågan jäst under ytan i minst fem år. Nu kommer motsättningarna i öppen dager.

En snabbspolning genom historien är här på sin plats. Den ekumeniska inriktningen är till en början helt okontroversiell. Sommartid firas helgsmålsbön på Bjärka-Säby. Här hålls tältmöten, konferenser och lägerverksamhet. Församlingen öppnar ett sommarcafé som blir ett populärt utflyktsmål. Två år efter övertagandet startar Sion en bibelskola på Bjärka-Säby. I början av 1990-talet börjar retreater att anordnas i ytterst blygsam skala. 1994 hyr den nystartade tidskriften Pilgrim in sig på ett kontor i Nya slottet.

– Då fanns ju detta med i tanken, att ha konkreta miljöer där vi inbjuder människor att erfara något av det tidskriften talar om. Och då är ju retreaten den primära formen andlig vägledning, andlig erfarenhet, andlig fördjupning, berättar Peter Halldorf som sedan starten också är redaktör för Pilgrim.

”Pröva ett år så får vi se”

Den andlighet som Pilgrim står för beskriver han som varken romersk katolsk eller ortodox utan snarare ”en ekumenisk spiritualitet där vi öser ur källor som hållits öppna i de äldre kyrkorna på olika sätt”. Källor som gått frikyrkan förbi.

1993-1994 iordningsställer församlingen slottets gästvåning genom att inreda ett antal rum och badrum, vilket öppnar nya möjligheter att ta emot retreatdeltagare. 1996 är det dags för en ny milstolpe.

– Då börjar det vi kallar kommunitetsliv på Bjärka-Säby med två bröder som kommer för att leva i en rytm präglad av treklangen bön, arbete, studier. Från 1996 inleds också det regelbundna gudstjänstlivet, de dagliga tidebönerna och mässan varje söndagsmorgon, berättar Peter Halldorf.

Flera olika händelser sammanfaller. Nya slottets dåvarande förvaltare och vaktmästare, John Willas Krogevoll, funderar över möjligheterna att ge rum för unga män att komma till slottet och delta i arbetet i någon slags kommunitetsliknande rytm.

Samtidigt börjar yngre människor från frikyrkan som läst Peter Halldorfs böcker om de monastiska förnyelserörelserna (bland annat ”Jungfrumark”) att höra av sig med förfrågningar om han vet något kloster dit de kan komma och vara ett tag.

– Det fick mig att fundera över om vi inte skulle kunna möta behovet i vårt eget sammanhang. Vi tog upp det här med församlingens äldstekår våren 1996. Det är klart att det fanns en del frågor, men då sa man: ”Pröva ett år så får vi se”. Det är viktigt att se att det som i dag är Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby har Sionförsamlingen som väldigt tydlig moder, understryker Peter Halldorf.

Husfolk arbetar och får bibelundervisning

Med kommuniteten blir Nya slottet Bjärka-Säby en angelägenhet långt utanför den lokala församlingens sfär. Den önskan som uttalades i samband med överlämnandet 1980 att församlingen ”ska ge utrymme för människor att komma hit och vara här lite längre perioder i stillhet, bön och arbete” blir därmed ett faktum.

Peter Halldorf konstaterar att särskilt två kategorier människor knutit starka band till platsen - de som levt kommunitetsliv på Bjärka och de som återkommit på retreater.

Utomstående har ibland använt ord som ”pingstkloster” om Bjärka-Säby, men här handlar det varken om munkar eller nunnor. De som valt att bo en längre period på Bjärka-Säby kallas husfolk. Som husfolk förbinder man sig att stanna ett halvår eller längre. Under vistelsen arbetar man sex timmar om dagen, deltar i de regelbundna gudstjänsterna och får varje vecka bibelundervisning.

Själva kommuniteten är en så kallad utspridd kommunitet och består av människor som har sitt engagemang i lokala församlingar. Den som inträder i kommuniteten lovar att iaktta en andlig disciplin som omfattar ett mått för dagen, ett för veckan och ett för året. Löftet innebär att kommunitetsmedlemmen:

Ber minst en daglig tidebön.

Varje vecka firar en eukaristisk gudstjänst ­företrädesvis i den församling som man tillhör.

Deltar i minst en retreat årligen.

Kommuniteten blir självständig enhet

Hösten 2007 konkretiseras planerna på en utvidgad kommunitet som inte är organisatoriskt knuten till Sionförsamlingen. Den 1 juni 2008, på pingstdagen, konstitueras Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby som en självständig enhet, men fortfarande underställd de ramar som församlingen har satt upp för Bjärka-Säby.

Det är kring dessa ramar det uppstått allt häftigare diskussioner inom församlingen. 2007 skriver fyra medlemmar ett brev till Sionförsamlingens ledning där man uttrycker stark oro över den verksamhet som växt fram på Bjärka-Säby.

Frågan skär genom både äldstekår och anställda pastorer. Frågetecknen är främst teologiska och den i särklass största stötestenen stavas e-u-k-a-r-i-s-t-i, den mässa med starka liturgiska influenser från katolsk och ortodox spiritualitet som börjar firas 2005 i Övre salen på Nya slottet på onsdagskvällar.

Så snart församlingsmedlemmarna får kännedom om att Marcus Sönnerbrandt är påtänkt som ny föreståndare för Sion börjar påtryckningarna.

– Från dag ett, säger Marcus Sönnerbrandt. 90 procent av själva rekryteringsprocessen, åtminstone den offentliga i själva församlingen, kom att handla om Bjärka-frågan.

Hans grundhållning är att först lära känna församlingen och sedan börja ta i saker.

– När jag kom rådde det någon form av balans i församlingen, men också en osynlig splittring i väldigt hårt fastlåsta positioner.

En råttfälla. Och när föreståndarskiftet sätter församlingskroppen i rörelse slår fällan igen.

Marcus inser att han inte kan vänta. Han måste agera nu!

Den nye föreståndaren delar mångas skepsis när det gäller eukaristin.

– Om man etablerar ett gudstjänstfirande där församlingens pastorer inte kan vara med och dela nattvarden för att man går över för många gränser för den evangeliska, pentekostala teologi som vi står för, då tycker jag att man går för långt, säger Marcus Sönnerbrandt.

Nattvardssyn och ämbetssyn

För Marcus handlar det om nattvardssyn och ämbetssyn. Om synen på brödet och vinet och hur celebranten i mässan identifieras med Jesus. Jag frågar Marcus om han uppfattar nattvardssynen som katolsk, alltså att brödet och vinet bokstavligen förvandlas till Jesu kött och blod.

– Den uttrycker inte det explicit, men implicit så finns det väldigt tydligt i ritualen, svarar han. Det finns en glidning åt katolsk och ortodox teologi som handlar om att hela eftersmaken blir väldigt svårhanterlig. Där försöker vi sätta ner foten. Vi vill inte slänga ut någon, men vi vill att helhetsmiljön på Bjärka-Säby går mot en förändring.

När Peter Halldorf får frågan hur han ser på nattvarden svarar han:

– Jag har den syn på nattvarden som vi tydligt har redogjort för i Teologiska nätverkets skrift om nattvarden. Här ansluter vi oss till Lewi Pethrus när han skriver: ”För den som i tro tar emot denna måltid är det Jesu lekamen och blod.” Det är Pingst officiellt som står bakom den.

Kritisk grupp samlas i Linköping

Hösten 2012 börjar en grupp församlingsmedlemmar att samlas i Sions lokaler för bön och samtal kring den oro de upplevde gällande Bjärka-Säby. Gruppen kontaktas av församlingsledningen och några äldste deltar följande vår i några samlingar där de för samtal och svarar på frågor kring ledningens hantering av frågan.

Gruppen ställer sig fortsatt kritisk till församlingsledningens linje och hösten 2013 uppmanas de av församlingsledningen att inte längre arrangera dessa samlingar i kyrkans lokaler, utan i stället delta vid församlingens ordinarie bönesamlingar. Gruppen väljer då att samlas i andra lokaler.

Redan före Marcus Sönnerbrandts inträde, hösten 2010, intensifierar församlingsledningen arbetet med att mer aktivt bearbeta spänningarna i församlingen. Frågor som bibelsyn, Herrens måltid, ikonbruk och förhållningssätt till Maria och helgon belyses i bön, samtal och studier.

– Vi har jobbat mycket med Bibeln, säger Marcus Sönnerbrandt. Vi ska inte kapa banden till Bjärka, tvärtom, vi vill hitta en justering i färdriktningen så att vi får komma samman igen.

Bland konkreta åtgärder som beslutas märks minskat fokus på ikoner och att endast ikoner med bibliska motiv lyfts fram. Tydlig gränsdragning i undervisningen angående Katolska kyrkans syn på Maria och om att söka sig till helgon i bön om förbön. Minskat fokus på radband.

Dessutom arbetas med att göra beslutsvägarna i församlingen tydligare. Marcus beskriver att det med åren utvecklats inofficiella beslutsvägar och att det funnits mycket glidningar från ord till handling. Av ett lovat lillfinger har plötsligt förändringar motsvarande hela handen genomförts, vilket gjort att människor i församlingen känt sig provocerade.

Slutet av våren och försommaren 2013 sitter Marcus ner med kommuniteten för samtal som han beskriver som tuffa. Hans besked var entydigt:

– Vi behöver se mer av församlingens DNA på Bjärka-Säby.

”Leva i harmoni med församlingen”

Kommunitetsrådet uppfattar signalerna och skriver i maj ett brev till församlingsledningen rörande eukaristin.

– Där ställde vi helt enkelt frågan: ”Tror ni att det skulle underlätta processen i församlingen om vi gör ett uppehåll med den här gudstjänsten?” Då fick vi svaret: ”Ja, det tror vi”. Det rådde ingen tvekan från vår sida. Kommuniteten varken kan eller vill göra några anspråk på Nya slottet. Vi kan bara vara här i den mån vi kan leva i harmoni med församlingen som förvaltar den. Annars skulle ingenting fungera, säger Peter Halldorf.

– När jag ställt frågan ”Skulle det underlätta om kommuniteten helt flyttar sin verksamhet till annan plats?”, har församlingsledningen tydligt svarat: ”Vi vill att kommuniteten ska finnas kvar på Nya slottet och att vi vandrar tillsammans.”

Samtidigt betonar han att eukaristin aldrig varit kommunitetens huvudgudstjänst. Det är söndagsmorgonens mässa som firas enligt västkyrkans tradition.

– Den är för mig en omistlig och oumbärlig del av kommunitetens liv.

Den första onsdagen i augusti firas eukaristin enligt ökenmässans ordning på Bjärka-Säby för sista gången. Kommuniteten väljer i stället att fira den återkommande på minst tre olika platser runt om i landet.

Det är värt att notera att kommuniteten genom Peter Halldorf redan 2010 till församlingsledningen föreslog ett uppehåll av eukaristin i Övre salen, men då fick svaret: Nej, vi tycker inte att ni ska göra det, utan vi tydliggör i stället att kommuniteten har huvudmannaskapet för den.

– Det var nog det som förvånade mig mest i de dåvarande samtalen, konstaterar Peter Halldorf.

”Det har varit väldigt skakigt”

Den 19 oktober 2013 är ett viktigt datum. Då hålls ett välbesökt församlingsforum där frågorna kring Bjärka-Säby luftas. Marcus Sönnerbrandt håller ett linjetal där han klargör församlingsledningens hållning och många passar på att framföra sina åsikter.

I vårt samtal konstaterar han att det varit ett ordentligt krisår i församlingen. Oenigheterna kring Bjärka-Säby och därtill en osäker ekonomi, trots att gåvogivandet faktiskt ökat mot slutet av året.

– Det har varit väldigt skakigt och det ledde till att vi slutade året med en bön- och fasteperiod. Det kändes som att ”det här går inte längre”, säger Marcus Sönnerbrandt.

November månad visar sig bli förlösande på flera sätt.

– Det är mycket som händer på olika plan. Det mest udda av allt var att Gud så tydligt har visat för oss att vi ska flytta hela kyrkan till Folkets park i Linköping. Som ett direkt svar på våra böner om att visa en väg framåt.

Dagen har tidigare rapporterat om Sionförsamlingens förvärv av Cupolen, som parken heter i folkmun, men insatt i den större berättelsen känns miraklet möjligen än större. En omorganisation är under genomförande vilken innebär nedskärningar med en och en halv tjänst.

Medlemmar lämnar församlingen

På församlingsmötet den 16 mars i år lämnar 16 medlemmar församlingsgemenskapen för att man tycker att ledningen är för otydlig teologiskt när det gäller kommuniteten och Bjärka-Säby. Tidigare har fyra personer lämnat av samma skäl och Marcus Sönnerbrandt tror att det kan komma några till. Han påpekar också att några gått ur av motsatt anledning, de har tyckt att Sionförsamlingen skulle ha omfamnat Bjärka mycket mer. Dessa personer har dock inte varit lika öppna med orsaken till sitt utträde och är därför svårare att veta antalet på.

Som Dagen också tidigare berättat kommer bibelskolan på Bjärka-Säby läggas ner och en ny startas inne i Linköping. Beslutet är ekonomiskt, inte ideologiskt. Det har varit svårt att locka elever, pågående läsår har bibelskolan endast sex elever. En nystart hoppas man ska ändra på det. Till hösten räknar församlingen med att flytta in i sina nya lokaler i Cupolen från den gamla kyrkan på Kungsgatan som nu ska säljas.

När det gäller aktiviteterna ute på Bjärka-Säby kommer Sionförsamlingen att själva arrangera retreater i samarbete med Ryttargårdskyrkan, samtidigt som Pilgrims retreater får fortsätta. Planer finns att anordna ”stilla dagar” och ”helande-dagar” med sjuka som längtar efter helande. På sikt hoppas Sion att få arrangera retreater med pingstpastorer som målgrupp.

All regelbunden verksamhet som församlingen står för ska tydligt bottna i en evangelikal-pentekostal teologi, vilken sedan kan uttryckas i olika former. Samtidigt ska Bjärka-Säby förbli och växa som ekumenisk mötesplats.

Vill hitta en gemensam väg

Marcus Sönnerbrandt säger att han inte är rädd för någon katolisering av Sverige. Efter att Ulf och Birgitta Ekmans tillkännagett att de ämnar konvertera till Katolska kyrkan har både en och annan uttryckt i sociala medier att det kanske bara är en tidsfråga innan Peter Halldorf går samma väg, så jag ställer frågan om det ligger någon sanning i det.

Peter hänvisar till vad han nyligen skrivit i ämnet i Dagen och i sitt senaste månadsbrev från Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

– Är det något jag har varit mycket tydlig med offentligt är det att jag har för avsikt att förbli i pingströrelsen så långt det på mig ankommer, tillägger han.

Både Marcus Sönnerbrandt och Peter Halldorf blickar med tillförsikt framåt utifrån det nya läge som uppstått med tydligare rågångar om vad som ska gälla i samarbetet mellan församlingen och Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby.

– Nu gör vi ett omtag och så försöker vi gå tillsammans och hitta en gemensam väg, förklarar Marcus.

– När jag ser på den här miljön här ute i dag så tycker jag att livet på Bjärka-Säby är friskare och mer harmoniskt än vad det varit på många år. Jag har länge efterlyst en större närvaro från församlingens sida på Nya slottet, och jag känner stor tacksamhet över att vi genom Marcus initiativ nu har börjat se det, säger Peter Halldorf.

Urban Thoms

Urban Thoms är mångårig skribent på Dagen.