”Diskriminering hela tiden i Rumänien”

Både Mona-Lisa Pruteanu och Ion Stan har växt upp i fattigdom i ett land som gav dem få chanser till förändring. De kommer från Bacãuområdet i Rumänien, där Mona-Lisa bodde i ett rum tillsammans med sju andra.

– Vi bodde med mina föräldrar, det var väldigt svårt, säger hon.

Ion hade också familj i Rumänien, och han försörjde sig som daglönare i jordbruket. Ena dagen kunde han få jobb, den andra dagen gick han utan.

– Jag hade inga andra möjligheter, mina barn måste ha mat, säger han.

Både Mona-Lisa och Ion säger att de sökte sig till Sverige för att deras barn skulle få ett bättre liv.

– Vi kom hit för att barnen skulle kunna gå i skolan, att jag skulle kunna hitta jobb, säger Ion.

Mona-Lisa visste ingenting om Sverige innan hon reste. Hon berättar att det var hennes pappa som fick henne att åka. Han hade försörjt sig som gatumusiker här och upplevt att människor respekterade honom som människa.

– Det var ändå svårt att lämna Rumänien, första gången i Sverige så kunde jag inte prata svenska. Jag förstod ingenting, kunde inte göra något för att få pengar. Jag tänkte att jag måste åka tillbaka, säger hon.

Kom till Sverige redan 2007

Mona-Lisa och Ion har åtminstone haft tur med en sak i livet. De tillhör den grupp av romer som kom redan 2007 till Sverige och fick bo på den omtalade Meros camping i Göteborg. Då upprördes allmänheten över deras levnadsförhållanden och de fick chansen att stanna i Sverige, de fick bostad och möjlighet att lära sig svenska. I dag är det inga andra fattiga EU-migranter som ges samma möjlighet, trots att många lever under betydligt sämre förhållanden än vad som var fallet på Meros camping.

Hjälper nu andra romer

Både Mona-Lisa och Ion har tagit vara på chansen. De har lärt sig svenska, deras barn går i skolan och de arbetar på Räddningsmissionen där de stöttar andra romer. Mona-Lisa förklarar att hennes liv är helt annorlunda i dag. Det som är den största skillnaden är självförtroendet.

– I mitt hemland tänkte jag aldrig att jag skulle kunna jobba. Vem skulle vilja ha mig? Jag hade inte gått i skolan, jag trodde ingenting om mig själv. Men här började jag att studera SFI (Svenska för invandrare), jag visste att jag måste lära mig svenska. När jag märker att det går vill jag studera mer.

Mona-Lisa säger tydligt att hon inte saknar någonting från Rumänien, hon vill aldrig återvända. För både Mona-Lisa och Ion verkar det inte främst vara fattigdomen som gör aversionen så stark mot hemlandet, snarare är det att de som romer ständigt tryckts ner.

– Det finns väldigt mycket rasism. De säger hela tiden att ”du är inte bra på någonting för att du är rom”, alla säger att du är dålig och inte kan göra skillnad. Det är ingen idé att du går i skolan, du blir ändå ingenting, säger Mona-Lisa.

I den svenska debatten sägs det ofta att förhållandena ska förbättras i länder som Rumänien och Bulgarien så att färre vill lämna. EU har också satsat stora summor på att förändra livet för romer i de fattiga östländerna.

”Tro inte på vad Rumänien lovar”

Ion ser mycket misstrogen ut när biståndet kommer på tal. Pengarna kommer inte fram till romerna, det är hans fasta övertygelse.

– Folk i Sverige kan tro på vad Rumänien lovar, men det händer ingenting. Pengarna hamnar i fel fickor, säger han.

Har era vänner och släktingar som är kvar fått det bättre?

– Nej, kusiner och familj säger att det är jättesvårt. De säger att det inte finns jobb, de har inte hjälp från sociala myndigheter, och ska de ha en doktor måste de muta. Det är diskriminering hela tiden och hela livet. De har inget tryggt boende, säger han.

Varken Mona-Lisa eller Ion verkar ha någon stor tro på att en förändring är möjlig, inte ens om EU skärper kontrollen. Därför kommer romer att fortsätta ge sig av till andra europeiska länder.

– De är hela tiden på väg till ett bättre liv, säger Mona-Lisa.

– Om det finns jobb, om dina barn kan gå i skolan och du kan gå till doktor utan att behöva muta, om det blir så i Rumänien kommer inte romerna längre att komma till Sverige, säger Ion.

Värdigt boende och skolgång

Han tycker det är viktigt att de romer som kommer från andra EU-länder och är i Sverige får ett värdigt boende och att deras barn får gå i skolan.

– Om de bor i skogen eller i en bil går det inte att studera, säger han.

Räddningsmissionen driver en öppen förskola för romska barn. Mona-Lisa ser att detta gör stor skillnad.

– En del föräldrar säger: ”Jag kan inte läsa och skriva, varför ska mitt barn kunna det?” Men här lär sig barnen att skriva sitt namn, och det gör stor skillnad för föräldrarna att se att barnen kan lära sig. Det finns barn som börjat lära sig här och som sedan fortsatt i skola i Rumänien, säger hon.

Ion är också stolt över att hans barn går i skolan.

– Ja, mina barn kommer att få det bättre än vad vi har haft, säger han.