Flykten från världens mest stängda land

Även om det har gått tio år sedan som Hye, nu 33 år, lyckades rymma från det som brukar kallas världens mest stängda land har hon fortfarande svårt att tala om sina minnen.

Mordhot från agenter

Säkerhetsrisken för henne själv och familjen gör att hon inte vill framträda med sitt riktiga namn. Hon känner flera avhoppare i Sydkorea som fått mordhot från nordkoreanska agenter. Hye besökte nyligen Norge på inbjudan av organisationen Open Doors för att berätta sin historia.

– Vi levde två liv. Ett liv hemma och ett liv ute bland folk. Hemma lärde vi oss att tro på Gud, i skolan lärde vi oss att tillbe Kim Il-sung, säger Hye genom tolken.

Hon är kristen i fjärde generationen. Hennes farfarsfar kom till tro under den stora väckelsen i huvudstaden Pyongyang år 1907. När Kim Il-sung utvaldes av Sovjets hemliga polis att leda bildandet av en ny koreansk regering år 1945 startade stora utrensningskampanjer. Alla kontra­revolutionärer dödades eller sattes i fängelse. Många kristna familjer förvisades till öde trakter.

Hemliga gudstjänster

Hye växte upp i en stad i nordöstra Nordkorea i området Pyongan-pukto. Hennes föräldrar träffades i en underjordisk kyrka på en hemlig gudstjänst av samma slag som hennes mormor ordnade hemma hos Hye när hon var liten. De kristna kom hem till familjen på lördagskvällen och stannade över natten. Ofta var de fem eller sex personer, men aldrig mer än tio.

– De samlades i ett litet rum i vår lägenhet och var nästan ljudlösa när de sjöng och bad. Barnen fick gå ut och leka och hålla vakt om någon skulle komma. Så snart någon närmade sig sprang jag hem för att varna mormor. Hon var gruppens ledare och den som svarade för förkunnelsen.

Att äga en bibel kunde ge dödsstraff

Familjen ägde något ytterst olagligt, som kunde straffas med döden – två biblar, mormoderns urgamla kinesiska och pappans koreanska.

– Mormor förvarade sin bibel i en korg med sockor och annat sådant. Hon gömde den omedelbart om hon hörde att det kom någon till huset. Far gömde sin bibel på kontoret.

En eftermiddag år 1994 kommer den tolvåriga Hye hem från skolan och märker att något är på tok. Hon möter sin mor och mormor, men hennes far är borta.

– Deras ögon var röda av gråt. Hela lägenheten var kaos.

Tidigare på dagen hade tre män från hemliga polisen gjort en raid, hittat Bibeln och arresterat pappan, som arbetade som skräddare.

– Troligen hade de haft övervakning av honom en tid och placerat avlyssningsutrustning i vår lägenhet.

Fadern försvunnen

Hye varken ser eller hör något av sin far efter detta. Hon antar att han sändes till ett av landets fångläger och antagligen dödades där.

Man antar att mer än 200 000 personer sitter i de nordkoreanska så kallade Kwallisolägren (eller kwan-li-so som betyder ungefär beskydd) där svält, tortyr och avrättningar tillhör vardagen. Lägren är en del av maktapparaten för att straffa politiska fångar.

De närmaste veckorna blev kaotiska. Hela familjen förhördes och mormodern blev sjuk. Av rädsla för den hemliga polisen bränner hon sin gamla kinesiska bibel.

– Mormor sa att det var som det skulle så länge vi bevarade tron på Gud. Men när lågorna slukade sidorna grät hon mycket.

Följande dag dog mormodern.

I förhören svarade familjen som de bestämt:

– Vi berättade att vi inte anade att pappa läste Bibeln utan att vi trodde att det var en bok som han behövde för sitt arbete.

Förnekade inte sin tro – försvann

Polisen spelade upp ljudband som avslöjade vad som sagts i hemmet. Samtal mellan Hyes faster och hennes mamma hade tagits upp av en mikrofon som gömts i den gamla väggklockan i lägenheten. Polisen konfronterade Hyes faster: ”Din bror har blivit arresterad. Tror du också på Gud? Om du förnekar Gud tar vi inte med dig.”

Men fastern förnekade inte sin tro.

– Det var sista gången vi såg henne.

Det är obehagligt för Hye att berätta sin historia. Hon fäster blicken i bordsskivan och vill inte säga mer om detta.

Efter faderns arrestering blir Hyes familj stämplad som ”fientlig” mot myndigheterna. De har begått det värsta brottet av alla.

– Den största synden var att tillbe någon annan än Kim Il-sung, ”den store ledaren”. Men vi hade tur för av en eller annan orsak blev vi deporterade till ett avlägset område, ett slags bevakat fång­läger, och inte något av de värsta politiska arbetslägren.

Alla kontakter bröts

Det enda Hye vill säga om perioden efter faderns arrestering är att ”det var två svåra år”. Efter detta bröts all kontakt med släkt, vänner och andra troende.

Hye, hennes mor, syster och bror, skickas till det hon beskriver som ett område i en dal, omgivet av höga berg. De följande tio åren lever de i ett litet hus, omringat av säkerhetspolis med cirka 70 andra familjer som anses som fientliga.

– Dagarna bestod i hårt arbete på åkrarna för att producera mat. Inte till oss utan till militären.

En av de värsta svältkatastroferna

Den stora hungersnöden, också kallad ”den besvärliga marschen”, var en nationell kris i Nordkorea från cirka 1994 till 1998. Den krävde mellan 900 000 och 3,5 miljoner liv i en befolkning på 22 miljoner, vilket gör den till en av de värsta svält­katastroferna i modern tid.

– En gång om året fick vi matransoner men de räckte bara tre månader. På eftermiddagarna och kvällarna gick vi ut i skogen och upp i bergen för att hitta rötter och annat som vi kunde laga soppa på. Många dog av svält, säger Hye.

– Det var omöjligt att tala om Gud under denna period. Huset var avlyssnat och vi kunde inte lita på någon. Vi ansågs som de värsta eftersom vi var kristna och vi kunde få skulden för allt möjligt.

”Gud hjälpte oss”

Strax innan Hyes mormor brände sin bibel hade Hyes syster skrivit ned bibelverser på några lappar, som hon rullade ihop och gömde.

– I svåra stunder gick vi till ett hemligt ställde där min syster hade gömt lapparna. Där kunde vi läsa och be i hemlighet.

Var du rädd?

– Fruktan för att bli skickad till ett värre ställe fanns där hela tiden. Varje gång vi hörde en bil på natten tänkte vi att de skulle komma för att hämta oss.

Tvivlade du någon gång på Gud?

– Den hemliga polisen använde mycket tid till att försöka hjärntvätta oss men jag förnekade aldrig Gud. Det låter kanske konstigt men det kändes som att Gud skyddade oss. Vi kunde ha dött den dagen vi blev deporterade men Gud hjälpte oss.

Vad visste ni om världen utanför Nordkorea?

– Vi visste ingenting om vad som hände på andra håll.

Första reaktionen: Han måste vara agent

En dag knackade en man på dörren och sa att en kinesisk-koreansk pastor hade skickat honom. Familjens första reaktion var att han måste vara en hemlig agent.

– Men han talade om en pastor som brukade besöka vårt hus på den tiden min far levde.

Mannen ringde pastorn i Kina och lät dem tala med honom. De var fortsatt skeptiska. Men när mannen visade sig känna till mammans namn, som är ovanligt, och kunde beskriva deras gamla lägenhet trodde de på honom.

– Han sa att vi måste rymma till Kina och att det fanns många nordkoreanska avhoppare i hans kyrka.

Men färden skulle bli farlig och krävande. Först sex timmar till fots. Sedan måste floden Tumen passeras och därefter den bevakade gränsen till Kina. Hye ville inte försöka. Hon förstod att hennes mamma inte kunde följa med på grund av sin hälsa.

– Hon sa att hon var för gammal men att hon ville att jag skulle ge mig av. Jag var säker på att jag aldrig mer skulle få träffa henne men jag kunde inte gråta inne i huset. Kanske vi fortfarande var avlyssnade. Och jag kunde inte gråta utomhus för då skulle någon ha kunnat bli misstänksam.

Hye fattade det svåra beslutet att försöka fly. Kina skickar tillbaka ungefär var tredje flykting till Nordkorea. Där väntar i så fall fängelse, tortyr och ibland avrättning. Det händer också att nordkoreanska gränssoldater genomför tvångsaborter på gravida flyktingkvinnor, uppger Stefanus­alliansen.

Pastorn mutade en gränsvakt

Efter den sex timmar långa marschen till gränsen vid floden Tumen mötte Hye en gränsvakt som mutats av den kinesiske pastorn. Det var natt och vakten blinkade med sin ficklampa till andra sidan floden. Det blinkade tillbaka två gånger. Efter en liten stund kom en person och bar Hye över floden.

– Jag var säker på att jag skulle bli fast. Men det var ett mirakel.

Efter några månader tog sig Hye till Mongoliet, som inte skickar tillbaka flyktingar till Nordkorea, och därifrån till Sydkorea. Tre år senare kunde hennes mamma och bror fly. Det tog sex år innan systern och hennes familj lyckades med sin flykt. Nu bor alla i Seoul.

StigØyvind Blystad, Vårt Land
Översättning: Elisabeth Sandlund