Forskare: Ateism är normen när skolan lär ut religion

– Nu kör vi som vi brukar och börjar med lite avslappning. Bort med alla skärmar, säger religionsläraren Ulf Jämterud.

Ljuset släcks, persiennerna åker ner och de tre reglerna repeteras; blunda, var tyst och försök inte att tänka på något. Sedan börjar lugn avslappnande musik strömma ut och den småstimmiga klassrumsmiljön är för någon minut förvandlad till en lugnets oas.

– Vi är framme vid lektion två om hindusim, säger sedan läraren, efter att ljuset tänts, eftersläntrarna släppts in och lektionen på allvar börjar.

Vi befinner oss på Bromma gymnasium i Stockholm, där Samhällsvetarprogrammet årskurs 1 har religionskunskap. När Ulf Jämterud tar med sina elever in i hinduismens värld börjar han med några komiska seriestrippar, innan han fortsätter med att ställa en del kniviga frågor om vad som händer efter döden, och om det är rättvist att en person med dålig karma föds som fattig, eller som ett djur, i nästkommande liv i enlighet med reinkarnationstanken.

– Diskutera i smågrupper, säger läraren, och eleverna surrar vant igång, en mix av existentiella ämnen och att småprata om vardagsbestyr.

Det vickas på stolar, rotas i väskor, smygtittas i mobiler och en keps är bakochfram. Samtidigt är händerna uppe i luften, och det blir en spänstig diskussion om det kan vara rättvist att återfödas som ett djur.

Fem års observation

Är det så här religionskunskap ser ut i svenska skolor i dag? Det är så klart svårt att veta efter att ha besökt ett lektionstillfälle. Men en person som har mer kött på benen är Karin Kittelmann Flensner.

– Jag har följt 13 lärare och 24 olika klasser, suttit längst nere i klassrummet och tagit upp ljud från undervisning och diskussioner, och även varit med då eleverna samlats i mindre grupper, berättar hon.

Hon är själv religionskunskapslärare, men valde att ta paus från undervisningen för att forska, och var främst intresserad av hur det såg ut när lärare och elever talade om religion och livsåskådning.

Nyligen lade Karin Kittelman Flensner fram sin avhandling vid Göteborgs universitet, där hon beskriver vad hon observerat i svenska gymnasieskolor.

Du beskriver i avhandlingen att religion ses som något förlegat. På vilket sätt märktes det?

– Man pratade ofta om förr i tiden, att det var då religion spelade någon sorts roll. Men nu vet vi att det där inte är sant, berättar Karin Kittelmann Flensner.

– Man kunde också göra referenser bakåt, att det fanns mycket konstigt förr i tiden, med straff och brott, och att kvinnor inte var lika mycket värda. Då sågs religion också som en del av det förgångna.

Vanligt var en tankegång där historien hela tiden går mot högre höjder och att vi förstår mer i dag än vi gjorde tidigare. Vetenskapen spelar en viktig roll, och den vetenskapliga kunskapen har röjt bort många av de tidigare religiösa förklaringarna.

Du menar att i klassrummen sågs icke-religion, ateism, som det neutrala perspektivet?

– Det stämmer, och när ett sätt att tala blir väldigt självklart ser man det inte alltid själv. En elev sa vid ett tillfälle ”jag gillar inte att kalla det för ateism, utan att vara normal, det är så jag vill beskriva det”, berättar Karin Kittelmann Flensner.

– Att vara sekulär, det var det normala i klassrummen. Var man troende avvek man, och den som inte trodde på någonting ansågs vara neutral.

Karin Kittelmann Flensner berättar vidare att det var mycket vanligare att en elev sa sig vara ateist, och när det diskuterades religion i helklass var många måna att i ett inledande skede poängterade att ”jag är inte troende”.

– Det var viktigt att stryka under, så att man blev tagen på allvar.

Men när diskussionen sedan fördes i mindre grupper var det vanligare att berätta om sin kristna tro, eller att man var troende på något annat vis. Även när eleverna i enskilda skrivarbeten fick forumlera sig var attityden annorlunda, och eleverna formulerade tankar som inte kom fram när religion diskuterades i klassrummet. Exempelvis var tanken på reinkarnation vanlig i elevernas egna skrivarbeten.

”Jag är kristen” nämndes vid ett tillfälle

Bara en enda gång under de 125 lektioner som Karin Kittelmann Flensner observerade sa en elev öppet i en större grupp att hon var kristen, trots att det fanns flera elever som var engagerade i olika församlingar.

Även sättet som de kristna pratade om religion antydde att troende var de som frångick normen. Kristna elever kunde säga saker som ”de kristna tror”, i stället för att inkludera sig själv med ”jag tror” eller ”vi tror”.

Det fanns också flera nedsättande sätt att prata om religion och om troende. Elever kunde säga saker som att troende var ointelligenta, eller i vissa fall, psykiskt sjuka.

– Man såg inte en troende som en självständig och rationellt tänkande människa, säger Karin Kittelmann Flensner.

”Individualismen är central”

Religion kopplades också ihop med grupptryck, och att de som är troende är tvungna att köpa ett helt åsiktspaket. Vilket stod i kontrast till ett mer individualistiskt ideal som lyftes fram.

– Individualismen bland eleverna var så central, det var viktigt att själv få välja vad man vill tro på.

Då passade ett ord som andlighet in bättre. Andlighet förknippades mer med att kunna välja själv, och var ett viktigt förhållningssätt, då var man fri och flexibel. Men att gå in i en fast tradition, att vara en kristen som regelbundet går till kyrkan, då blev det genast mer komplicerat. Då uppfattades det som att man inte själv fick bestämma över sin tro.

Karin Kittelmann Flensner jämför med engagemanget i politiska partier. Även där finns problem att få med folk, som hellre sluter upp kring enfråge­rörelser utan att binda upp sig till ett helt partiprogram. En liknande skeptisk hållning till organiserad religion såg hon bland ungdomarna.

Du drar också slutsatsen att religion sågs som något intolerant, i motsats till en sekulär hållning?

– Eftersom religion uppfattades som något som gör anspråk på absoluta sanningar, då blir det intolerant, eftersom man säger att alla andra har fel.

Att det går att vända på steken, att även ateism kan bli intolerant när det blir norm, var ett synsätt som eleverna hade svårt att se.

Något paradoxalt fanns det samtidigt en syn som många elever tog till sig, att Sverige var ett kristet land.

– Men då handlade det inte så mycket om tro, utan mer om historia och traditioner. Då fanns det en slags kristendom som definierades som svensk, som var liberal och tolerant. Då var det okej att vara kristen.

De mer konservativa tolkningarna, som att vara emot abort och homosexuellas rättigheter, sågs som osvenskt och hotfullt. Främst sågs islam som något främmande, medan buddhismen ansågs vara mer kravlöst.

Dålig kunskap om religion

Utöver att religion ofta sågs som något förlegat, eller osvenskt, noterade Karin Kittelman Flensner att elevernas kunskap om religion inte var den bästa.

– Många känner inte till bibelberättelserna, och i brist på tid var det något man inte gick igenom, och det gör att man har svårt att mötas, berättar hon.

I ett klassrum kunde en elev få en aha-upplevelse då det framkommer att kristendomen har sina rötter i judendomen, eller att Jesus själv var jude. En elev blev till exempel upprörd över att adventsljusstaken hade sitt ursprung i judendomen.

– Då har de passerat hela skolsystemet. Det här är något som tillhör lågstadiets kursplan.

Ungdomar som har vuxit upp i hem utan att komma i kontakt med någon organiserad religion hämtade i stället mycket av sin kunskap från populärkulturen. Karin Kittelman Flensner tror att framför allt film har präglat synen på religion.

– När man i skolan pratar om synd, då pratar alla om bikt, det vill säga den katolska bikten. Att den bara finns inom den katolska traditionen har man inte förstått och då tänker jag att det har man fått från filmer.

Du som har forskat i ämnet så pass länge, hur tycker du att en bra religionsundervisning ska se ut?

– De sätten som eleverna talade om religion finns ute i samhället, så det är inte konstigt att det även finns inne i klassrummen. Men det gäller att bli medveten om det, och prata om det. Ateism är ett relevant perspektiv, men samtidigt måste det vara okej att ha olika uppfattningar. Läraren bör vara medveten om hur man pratar om religion. Till exempel vem är ”vi” i klassrummet. Det gäller att hitta ett sätt att inte exkludera personer.

Karin Kittelman Flensner vill också att det ska råda någon slags balans mellan kunskap och erfarenhet. För om religionskunskap enbart handlar om sakkunskap, om de sju sakramenten, om de fem pelarna eller om den åttafaldiga vägen, då blir religion något väldigt irrationellt.

– Jaha, varför följer de det där, blir reaktionen.

– Jag har aldrig träffat en katolik som säger att sakramenten är det viktigaste i hennes tro. Det kanske är en viktig ram, men det beskriver inte det centrala med att ha en tro.

Skolans roll måste därför vara att lära eleverna vad det kan innebära för någon att praktisera en religion.

Elever upplever att de måste försvara sin tro

Religionskunskap är ett ämne som skiljer sig från andra, då det tar upp de stora livsfrågorna, och för många elever kan det bli väldigt personligt. Ofta hamnar elever från olika religiösa grupper i någon slags försvarsställning. När det är dags att läsa om kristendom eller islam, då är det vanligt att kristna eller muslimer upplever att de måste försvara sin egen religion under lektionstid.

– Det är väl belagt i forskning att elever inte känner igen sig i sin religion så som den beskrivs i skolan, och de känner sig därför utsatta och sitter ofta tysta.

En bra lärare måste se till att elever inte känner sig utsatta, och att religionskunskap inte handlar om att elever ska försvara ”sin” religion. Det gäller också att inte sätta färdiga stämplar på elever, som kan vara mer eller mindre bekväma i sin roll.

Positivt exempel med helighet

Karin Kittelman Flensner pekar på ett positivt exempel hon sett, där läraren försökte arbeta mer tematiskt, exempelvis genom att använda ordet ”helighet” i undervisningen. Först utifrån en religiös lära, för att sedan fråga sig vad som var heligt för eleverna.

– Någon pratade om att inte ha haft sovmorgon på länge, då blev den första sovmorgon helig. För någon annan var relationer heligt. Även de som inte definierade sig som troende kunde relatera till något de ansåg heligt i sitt liv, och fick mer förståelse för hur en troende som går in i en kyrka eller ett tempel kan relatera till begreppet.

Ett väldigt kul ämne

Tillbaka till gymnasieklassen i Bromma, och lektionen i hinduism där Dagen fick vara med. Efter lektionen säger eleverna att religionskunskap är ett väldigt kul ämne. Men håller de med, är ateism normen?

Nja, blir nog svaret. En del känner igen sig i beskrivningen att religion ses som något förlegat. Men de flesta säger att i skolan presenterar samtliga religioner på ett neutralt sätt.

”Få säger öppet att de är religiösa”

Läraren, Ulf Jämterud, som även skrivit böcker i religionskunskap, känner till viss del igen sig i forskningen.

– Jag har undervisat i 17 år och märker att det är få som öppet säger att de är religiösa. Däremot när jag har anonyma undersökningar får jag fram att det finns flera som tror på Gud. Det kanske beror på att det finns en norm, att det inte är så modernt att vara religiös i dag, och därför är det få som vågar stå för det öppet.

Själv säger han sig inte vilja ha någon norm i klassrummet, utan målet är att eleverna ska bli utmanade i sitt tänkande. Både de som är skeptiska till religion och de som har en starkt uttalad tro. Eleverna ska kunna se saker ur andra synvinklar än sin egen, och förstå hur andra tycker och tänker.

– Jag tycker att det är viktigt att det blir ett engagemang, att det inte bara handlar om att förmedla kunskaper. Då måste man ha diskussioner, summerar Ulf Jämterud sin undervisningsfilosofi.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.