Håller pacifismen när kriget kommer?

Sverige har för första gången sedan 1939 skickat vapen till ett land som befinner sig i krig. Regeringen har dessutom föreslagit att Försvarsmakten ska få en kraftigt höjd budget samtidigt som intresset för hemvärnet ökar. Det är inte direkt medvind för ickevåldsrörelsen i Sverige. Och frågan är vad som händer med den kristna pacifismen nu när Ryssland anfaller Ukraina?

I slutet av februari meddelade den svenska regeringen att 5 000 pansarskott skulle skickas till Ukraina. Beslutet var historiskt – och det kritiserades av Kristna fredsrörelsen.

– Vapen bidrar inte till en fredlig lösning av konflikter. Sverige borde lyssna mer till fredsforskarna, sa generalsekreteraren Lotta Sjöström Becker till Dagen.

Tänker du att det hade varit bättre om den ukrainska armén inte vapen att försvara sig med och att de ryska styrkorna därmed troligtvis hade tagit över landet snabbare, och att det hade resulterat i mindre mänskligt lidande?

– Bomberna faller och det råder krisstämning. Många är rädda och oroliga, det är ganska mycket tunnelseende och känslor snarare än långsiktigt tänkande kring vad som faktiskt bidrar till förändring, säger hon.

Ställningstagandet mot vapenexport har bland annat resulterat i att Kristna fredsrörelsen anklagats för att skjuta ifrån sig ansvar.

– Jag uppfattar att folk tycker att vi är passiva och naiva i den här situationen. Att vi på något sätt accepterar de katastrofala orättvisor och det våld som pågår. Men det är en missuppfattning. Vi vill bredda förståelsen för vad gemensam säkerhet är, och mer specifikt vad man kan ha för slags försvar som inte bygger på våld och vapen.

Lotta Sjöström Becker poängterar att det både handlar om den akuta situationen och en mer långsiktig utveckling.

– Beslutet att exportera vapen har ett stort symbolvärde för att visa att vi stöder Ukrainas självständighet. Jag förstår det, men frågan vi ställer oss är om det är det mest effektiva sättet att förhindra att invasionen fortsätter?

Tänker du att det hade varit bättre om den ukrainska armén inte hade vapen att försvara sig med och att de ryska styrkorna därmed troligtvis hade tagit över landet snabbare att det hade resulterat i mindre mänskligt lidande?

– Vad jag menar är, hur kan Sverige ha en mer effektiv påverkan på invasionen av Ukraina? Vi anser att resurserna bör läggas på det ryska civilsamhället, människorätts- och demokratiorganisationer. Putin kämpar två krig, ett mot Ukraina som självständigt land och ett mot oliktänkande människor i Ryssland.

Lotta Sjöström Becker tillägger att kyrkorna kan spela en viktig roll.

– Det finns befintliga strukturer inom kyrkorna. In med mer resurser, det behöver inte bara vara pengar, det kan vara annat också. Kompetens, utbildning, möten, vad som helst.

Det du pratar om är ett långsiktigt arbete. Men nu pågår ett krig, hur tänker du att man ska agera i det akuta läget?

– Jag kan inte sitta här och säga att jag tycker att ukrainarna borde agera på ett visst sätt, svarar hon och betonar att Kristna freds inte anser att ukrainare ska ställa sig framför pansarvagnar.

– Vi är väldigt ödmjuka inför situationen som de befinner sig i.

Hänvisar till ickevåldsforskning

Under intervjun återkommer Lotta Sjöström Becker flera gånger till forskning som visar att ickevåld är en effektiv metod för att uppnå förändring. Hon hänvisar bland annat till den amerikanska statsvetaren Erica Chenoweth som tillsammans med Maria J. Stephan har skrivit boken Why civil resistance works.

Utan att alls förespråka att Ukraina borde kapitulera och bli ett ockuperat land säger Lotta Sjöström Becker också att det finns “massor av exempel” på hur det går att arbeta effektivt med ickevåldsmetoder när ett land eller område blivit invaderat av en ockuperande makt.

– Vi kan inspireras av länder som ockuperades under andra världskriget, Östtimor, hur deras självständighetskamp såg ut, men också hur Västpapua och Västsahara arbetar i dag. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Ukrainas situation är unik.

Är inte alla konflikter unika?

– Jo, men Ukraina är väldigt unikt eftersom ett jättestort grannland har invaderat en självständig demokrati med ett militäranfall. Ukrainas civilsamhälle har gjort revolution tidigare, både 2004 och 2014, men vid en invasion av Ryssland måste man göra ett annat sorts motstånd. Att demonstrera är en metod, men det finns flera strategier att utforska inom ickesamarbete, civilt motstånd och att på annat sätt försöka påverka situationen utan att använda våld.

Är det någonting av det som har hänt den sista månaden som har fått dig att ifrågasätta dina tidigare ställningstaganden?

– Jag är trygg i det jag har sagt. Men det som har hänt, att Putin har invaderat Ukraina, är extremt exceptionellt. Utmaningen för oss är dels att visa en tydlighet i hur vi ställer oss i situationen, att vi inte ifrågasätter folkrätten eller de demokratiska principer vars grundpelare vi står på. Dels att ha en tydlighet i vad vi verkligen vill ha sagt, att vapenmakt och våld bara leder till att fler blir skadade och döda och måste fly, och samtidigt visa en ödmjukhet inför att vi sitter i Sverige och säger det här. Vi sitter inte i skyddsrum medan bomberna faller.

– Men samtidigt så kvarstår själva grunden för varför Kristna fredsrörelsen ihärdigt påminner om ickevåldets kraft. Orsaken är att den grundar sig på en tro och övertygelse och den rubbas inte så lätt. I dag har vi också fredsforskning som backar upp och visar att vi har grund för det vi säger. Därmed inte sagt att det är lätt utan tvärtom – det behöver investeras ännu mer för att stärka ickevåldsliga alternativ.

Hösten 2018 skrev Lotta Sjöström Becker, tillsammans med Lars Ingelstam, en debattartikel i Dagen. De konstaterade att säkerhetsläget runt Östersjön hade försämrats, men de varnade för att enbart lägga skulden för detta på Ryssland. I texten argumenterade de för ökad diplomati och civila samarbeten mellan Sverige och Ryssland.

“Det finns stora möjligheter för grupper, kommuner, församlingar, föreningar och enskilda att bidra till vänskapliga förbindelser med våra grannar i Ryssland.”

Fyra år senare har Ryssland ändå inlett ett krig och frågan är då om detta har skett på grund av bristande civila samarbeten eller trots befintliga civila samarbeten?

– Jag tror inte att vi i kyrkor och civilsamhälle kan anklagas för att ha gjort för lite, tvärtom. Det har däremot våra världsliga ledare gjort. Du kan ha framgångsrika demokratiprojekt i exempelvis Ryssland, men om presidenten samtidigt avskaffar det demokratiska utrymmet steg för steg så spelar det inte någon roll hur bra det egna projektet är. De vänskapliga förbindelserna som skapas och byggs långsiktigt för demokrati och mänskliga rättigheter måste även ske på nationell nivå – med eller utan nuvarande ledare.

Olika typer av pacifister

Ickevåldsförespråkare har en sak gemensamt: de anser att våld är fel. Målsättningen med ickevåldsarbetet kan däremot skifta: en del vill uppnå fred, andra revolution. Dessutom kan drivkraften bakom ställningstagandet variera mycket.

Vissa ickevåldsförespråkare, däribland Lotta Sjöström Becker, lägger stor vikt vid forskning som visar att ickevåldsstrategin är ett effektivt sätt för att uppnå förändring.

För Bengt Rasmusson, teolog, förläggare och mediekonsult, handlar det däremot inte om vilken metod som är mest effektiv.

– Personligen står jag för en pacifism som kan kallas en kristologisk pacifism. Den bygger på den väg som jag tror att Gud själv har valt i den här världen i Jesus Kristus, nämligen ickevåldets och fredsskapandets väg. Därför tänker jag inte att pacifism i första hand är en smart strategi för att nå fred, utan framför allt ett hoppfullt tecken som på något sätt gestaltar den fred som Gud redan har skapat med världen.

Han konstaterar att vissa former av pacifism kan kritiseras för att vara “naiva” utifrån hur de talar om människans inneboende godhet.

– Andra talar om krig som något irrationellt och orealistiskt, fortsätter han och konstaterar att en sådan pacifism lätt kan kritiseras genom att visa på våldets nödvändighet under vissa specifika omständigheter för att nå begränsade mål.

Bengt Rasmusson säger sig ha förståelse för att vissa individer intar en pragmatisk hållning, där ickevåldsprincipen får göra avkall i den akuta situationen. Men han betonar att kyrkan måste särskiljas från nationalstaten.

– Om staten vill skicka vapen så är det fullt begripligt, staten är inte kristen. Och jag kan mycket väl förstå att nationalstaten Ukraina måste försvara sig som den gör. Men det behövs sammanhang, till exempel kyrkor, som pekar på andra alternativ och som verkar långsiktigt för dessa. Ett problem är när det är krig och man frågar en pacifist “Vad säger du?”.

– Problemet med den typen av resonemang är att pacifism inte bara handlar om vad vi gör när det är krig. Pacifism är en hållning som ska finnas årtionden före vi ens visste att Putin skulle göra det han gjorde. Den handlar inte bara om att försöka ta itu med de akuta problemen, utan mer om att över lång tid skapa demokratiska institutioner, arbeta för öppenhet, dialog, försoning, medverka till dygder som gästfrihet, tålamod och generositet kontra falska dygder som misstänksamhet, slå till först och att samla pengar och ägodelar på hög. Det är väldigt svårt att bli pacifist över en natt.

När det gäller kyrkornas internationella arbete för att förebygga en konflikt med Ryssland menar Lotta Sjöström Becker som sagt att det inte finns något att klaga på. Bengt Rasmusson är av en annan åsikt.

– På det ekumeniska planet har det definitivt inte gjorts tillräckligt, det ser vi nu. Men att kriget har brutit ut betyder inte att pacifismen är ett misslyckande, åtminstone inte den typ av pacifism som jag står för. Det är ett ständigt pågående arbete i den fallna världen.

– Även om det är tragiskt kan jag förstå att nationalstaten Ukraina försvarar sig som den gör. Men det är inte något som kyrkan kan legitimera. Och personligen kan jag som kristen inte ta del i dessa väpnade strider. Som en del av kyrkan har jag en annorlunda kamp att utkämpa.

Kritik mot makten

En som faktiskt har reviderat sin pacifistiska grundinställning är Jonathan Lange. I somras skrev han en essä där han kritiserade slutsatserna i Why civil resistance works från 2012 av Maria J. Stephan och Erica Chenoweth. Enligt boken är ickevåldsmetoder dubbelt så effektiva för att uppnå politisk förändring. Jonathan Lange är inte helt övertygad.

– Jag menar fortfarande att ickevåld är en bra metod för förändring och som kristen och troende tycker jag att Jesus visar på en uppmaning till att använda ickevåld för att skapa förändring. Men jag tycker att det finns en del frågor där ickevåld inte är ett tillräckligt bra svar på hur förändring kan åstadkommas.

I essän beskriver Jonathan Lange flera av de lyckade exempel på ickevåldskampanjer som tas upp i Why civil resistance works som “tveksamma”.

– I första hand saknar jag svar på hur ekonomiska och politiska eliters tvångsmakt kan övervinnas genom ickevåld, för att i stället ersättas med frivilligt samarbete. Ett av problemen med Stephan och Chenoweths forskning är att alla politiska strider inte är lika lätta att vinna. De lyfter exempel där folkrörelser kämpat för mål som stöttats av USA. Sådana exempel räcker inte till om supermakternas politik är problemet eller för folkrörelser som vill se en större förändring än ett liberalt demokratiskt regimskifte.

Har det som händer i Ukraina fått dig att reflektera ytterligare kring ickevåldsprincipen?

– Händelserna utmanar en att tänka i olika banor, där man måste sätta sig in i olika personers situation. Hur hade jag reagerat om det hade blivit krig där jag befinner mig? Samtidigt tycker jag att det är inspirerande att se att det mitt i all hemskhet finns så många exempel på ickevåldsmotstånd från både Ryssland och Ukraina mot kriget.

Anser du att det finns plats för både det icke våldsamma och det militära försvarsarbetet som det ukrainska folket ägnar sig åt?

– Jag tänker att militärer är statliga organisationer och stater kommer att försvara sig av olika skäl. Svenska staten har ju också skickat vapen till Ukraina. Frågan är vad jag som privatperson gör i en sådan situation? Vad stöttar jag?

– Det finns ett jättestort behov av stöd till rörelser som sysslar med humanitärt stöd. Jag tänker att det väpnade motståndet kommer att ske oavsett vad jag gör. Men det är alldeles för få röster som pratar om deeskalering och som försöker lugna ner konflikten.

Jonathan Lange tillägger att udden i kritiken mot upprustning och militarism alltid måste riktas mot makten.

– Det är hos supermakterna, staterna, och de multinationella företag det börjar. Och det är dit udden av kritiken måste riktas.

Vart ska kritiken inte riktas?

– Jag tycker att människor har rätt att försvara sig så länge ickevåld inte kan ge ett bättre svar. I den här konflikten måste udden av kritiken i första hand riktas mot Ryssland och i andra hand mot Nato, och andra aktörer som hade kunnat göra mer för att deeskalera konflikten. Att enskilda personer i Ukraina försvarar sig är inte problemet.

Johannes Ottestig

Johannes Ottestig är reporter på Dagen.