”Inget pris i världen förändrar Denis Mukwege”

På måndag tar chefskirurgen Denis Mukwege, 63 år, emot Nobels fredspris i Oslo. Det blir den största av ett 40-tal priser och hedersutmärkelser han tilldelats. Men hans vänner i Sverige tror inte att det kommer att stiga honom åt huvudet.

Berättelsen om Mukwege innehåller dramatik, passion, kärlek och en stark tro på Gud. Men de personer han själv sätter i centrum är de kvinnor och flickor som blivit offer i en girig och hänsynslös jakt på Kongos naturtillgångar.

Här ska vi försöka spegla hur allt gick till: Hur en son till en pingstpastor i DR Kongo fick Nobels fredspris och hur ett litet sjukhus i Bukavu sattes på världskartan.

“Tror folk verkligen att jag hade ett val?”

”Tror folk verkligen att jag hade ett val?”

Den repliken yttrade Mukwege till författaren Berthil Åkerlund (bilden) när han 2013 förvånade omvärlden genom att återvända till sitt arbete vid Panzisjukhuset, året efter att han utsatts för ett allvarligt mordförsök där. Mukweges livvakt och nära vän hade dödats i attentatet men själv klarade han sig, som genom ett under.

Berättelsen om Denis Mukwege är också beskrivningen av en man med hög moralisk resning. ”En av de finaste människor jag mött”, säger ingenjören David Eriksson. Han och hans fru Astrid har jobbat nära Mukwege som tekniker på Panzisjukhuset i Bukavu, men deras gemensamma historia började långt tidigare.

De arbetade på missionssjukhuset i Lemera, byggt av PMU 1971. Det var 1996 och en sårskada i Davids fot var på väg att utvecklas så illa att han riskerade att få amputera benet om han inte kom under specialistvård i Sverige.

Det som kallas Första Kongokriget hade just brutit ut och vägarna var stängda. Mukwege, chefsläkare på Lemera sedan 1992, beslutade att man ändå skulle försöka köra iväg. En finsk läkarkollega körde. Mukwege var med eftersom han kunde de lokala språken. Frun Astrid satt i baksätet och assisterade David.

Händelsen finns beskriven i Mukweges självbiografi, skriven av Berthil Åkerlund. Efter en dramatisk resa på tio mil där bilen bland annat besköts med kulspruteeld och granater nådde de till sist Bukavu. Denis Mukwege hade tänkt sig vara borta ett dygn, men kriget satte stopp för återfärden.

Drygt en vecka senare sker en svår massaker på sjukhuset i Lemera. 34 patienter och en stor del av personalen mördas på grund av motsättningar mellan olika folkgrupper. Hade Mukwege varit kvar hade han med största sannolikhet dödats.

Han kommer fler gånger senare att både hotas till livet och utsättas för direkta mordförsök.

Redan som barn hade Denis Mukwege konfronterats med våldet. Hans pappa var pastor och ledande profil inom pingstsamfundet. Både deras kyrka och familjen utsattes flera gånger för olika rebellgrupper och militärers attacker, i jakt på fiender.

När han var sex år gammal (1961, året efter att Kongo blev självständigt), trängde en grupp soldater in i kyrkan och fängslade en vit missionär. När Mukwege var nio sköt en rebellgrupp ned poliser och andra framför kyrkan och trängde sedan in i deras hem. Men Mukweges familj hade hunnit fly några minuter innan.

Höll på att dö direkt efter födseln

En av dem som betytt mycket för Denis Mukwege är hans mor, som fortfarande är i livet.

I självbiografin berättar Mukwege om sin egen födelse och hur den, enligt hans mamma, ledde honom in på läkarbanan. Den närvarande barnmorskan var inte så skicklig och den nyfödda pojken höll på att dö av sårinfektion vid naveln. Men genom ett ingripande av den svenska missionären Majken Bergman kom han under rätt vård. Enligt mamman räddades han till livet för att själv kunna hjälpa andra. Och vid åtta års ålder var han själv inriktad på att bli en munganga, en som hjälper sjuka.

Barnkirurgen Svein Haugstvedt, numera 83 år och pensionär i Göteborg, arbetade som missionsläkare i Tanzania när han 1974 tog vägen över Kongo för att träffa vänner vid sjukhuset i Lemera. Där rådde stor brist på läkare och samtalen slutade med att Svein Haugstvedt kom att jobba där i flera omgångar.

Till Lemera kom också en ung Mukwege som läkarpraktikant och sedan dess har de arbetat tillsammans både där och på Panzi, och Svein blev något av en mentor. Det var för övrigt hos Svein Haugstvedts familj som Mukweges familj fick en fristad efter mordförsöket 2012.

– Ofta när vi träffas frågar han mig: Hur ser min framtid ut? Det är hans sätt att söka vägledning, säger Svein Haugstvedt.

Svein Haugstvedt har ofta frågat sig själv – och Mukwege – hur de orkade. Det var inte ovanligt att de behandlade 60–70 patienter per dag på den tid de två var de enda kirurgerna på Panzisjukhuset.

Fakta: 90 000 kvinnor

• Över 55 000 kvinnor har vårdats på Panzi för skador på grund av sexuellt våld, bland annat har gevärsskott avlossats i kvinnors och små flickors underliv.
• Sammanlagt har Panzis gynekologiska vård, inräknat icke våldsdrabbade patienter, omfattat över 90 000 kvinnor sedan starten.
• Sjukhusområdet är till ytan lika stort som ungefär tre fotbollsplaner.

Denis Mukwege med en mamma och hennes nyfödda bebis. (Håkan Flank)

– Men han sa en gång ”Alla kirurger jobbar med sina händer, några förhoppningsvis även med huvudet. Men man måste också jobba med hjärtat”.

Många fler än Svein Haugstvedt beskriver den här omtänksamma sidan av Mukwege. Att gå runt tillsammans med honom på sjukhuset innebär att han stannar till och samtalar med patienterna, tar sig tid för dem och kramar om dem.

– Vid ett tillfälle stannade han bilen när han råkade få syn på en äldre kvinna, en tidigare patient, för han ville veta hur hon mådde.

Svein Haugstvedt har fått se de allra värsta skadorna som kvinnor och flickor utsatts för. Han kommer ihåg ett tillfälle när man hade sex patienter under tio års ålder, den yngsta bara två år gammal, alla hade utsatts för grovt våld riktat mot underlivet

Får kraft från sin kristna tro

Svein Haugstvedt menar, liksom många av andra av dem som Dagen talat med, att det är Mukweges kristna tro som gett honom hans människosyn och hans kraft i arbetet.

Mukwege är från början pastor, avskild som sådan i det kongolesiska pingstsamfundet Cepac. När han får chansen predikar han gärna. För fem år sedan – han var i Sverige för att ta emot ”Alternativa fredspriset” – predikade han i Pingstkyrkan i Tumba, söder om Stockholm. Bibeltexten handlade om kung David som inte ville fly trots att både han och hela folket var i fara.

Det går att dra paralleller till Mukweges egen situation. Han hade när som helst kunnat ta ett välbetalt arbete som kirurg i princip var som helst i världen. Men han har fortsatt i den tjänst som han uppfattar att Gud gett honom.

– Han har en kallelse att tjäna sitt land och sin Gud, säger Dag Bohlin, landansvarig på PMU när beslutet togs att bygga Panzi.

Maria Bard, påverkansstrateg på PMU som bland annat arbetat ett år på Panzi, ser också att Mukweges människosyn kommer från hans kallelse som pastor.

– Den präglar allt. Han menar att alla människor är Guds avbild och är värda respekt. Man ser det också på hans sätt att möta kvinnorna. Det är de som är hans uppdrag. Och det är också de, och Gud, som ger honom kraften att fortsätta.

Kompromisslös som person

Conny Sjöberg, som jobbat många år för Läkarmissionen och mött Mukwege ofta, säger:

– Jag har fortfarande inte sett sidor hos honom som inte går ihop med den officiella bilden.

Han minns ett tillfälle när Mukwege var i Sverige för att ta emot Palmepriset och de åkte bil tillsammans:

– Jag tyckte att han kunde unna sig att använda en del av prispengarna för sig själv. Men han utropade ”Aldrig i livet!”. Han tyckte att det skulle upplevas som att han skodde sig på Kongos kvinnor.

Men Mukwege är också en oerhört viljestark person, kompromisslös som en del uttrycker det, vilket gör att han inte alltid är lätt att hantera. Personer i omgivningen kan få veta att de lever och framför allt kan Mukwege bli rejält frustrerad när han upplever att ”höjdare” av olika slag inte lever upp till sådant de utlovat.

Just svårigheten att kompromissa talar kanske emot att han skulle välja politikerbanan, vilket många i Kongo önskar.

Oerhört grymma våldtäkter

Krig är alltid grymt och ”vanliga” våldtäkter är fruktansvärda. Men det sexuella våld som många kvinnor på Panzi har mött är ofattbart. Här sticker soldater upp vapen i underlivet och skjuter av. Ofta tvingas offrens föräldrar eller barn bevittna övergreppen. För dem som överlever återstår långa perioder av operationer och psykiskt lidande. En stor del av kvinnorna är dessutom inte välkomna hem igen, de anses orena.

Bakgrunden är komplicerad, men i botten av denna krigföring finns på jakten på dyrbara mineraler, viktiga bland annat för västvärldens alla elektroniska prylar.

En av de första som fick höra om våldtäkterna är Maud Andersson, PMU-direktor 2002–2003, de åren som Panzisjukhuset började byggas upp. Hon mötte flera av de drabbade kvinnorna som bland annat sysselsattes med broderier som rehabilitering. Maud Andersson fick idén att be dem göra dukar som kunde säljas på julmarknader i Sverige.

– Vi gjorde upp om en leverans och jag hade sett fram emot vackra palmer vid Kivusjön och liknande. Men när vi öppnade paketen på PMU:s kontor var de vanligaste motiven beväpnade soldater som förgrep sig på kvinnor, berättar hon.

– De hade helt enkelt sytt in sin smärta i bilderna. Vi var osäkra på hur vi skulle göra med dukarna men några av dem såldes faktiskt. De sista lämnades över till Etnografiska museet.

Även Conny Sjöberg på Läkarmissionen fick tidigt reda på problemen:

– Vid ett av mina besök på Panzi i början av 2000-talet, när vi gick runt på sjukhuset, sa Mukwege: ”Nu ska jag visa dig något som jag inte begriper”. Vi gick till ett rum, det var nästan bara en skrubb och där låg en ensam kvinna i något slags stålställning. Han berättade senare att hon fått ett gevärsskott i underlivet och var fullständigt söndertrasad. Som jag uppfattade det var hon det första våldtäktsoffret, men efter detta började de komma, i stort sett varje dag.

Bildar opinion om det sexuella våldet

PMU startade 2004 ett projekt kallat SSV (survivors of sexual violence) för att väcka uppmärksamhet kring vad som hände på Panzi. Journalisten Birger Thureson och filmaren Roger Svanell reste till Kongo och samlade in material för filmer, broschyrer och senare en bok (”De glömda kvinnornas röst”, 2009, Libris).

Mukwege själv har också i åratal bedrivit opinionsbildning kring det sexuella våldet.

– Det är kanske där han gör sin största insats, säger Birger Thureson, som också säger att det inte i första hand är läkaren Mukwege utan människan Mukwege som han är imponerad av.

Leder de vackra orden till handling?

Vad händer nu, efter fredpriset? Förändras förutsättningarna för Panzisjukhuset och förändras Denis Mukweges roll? Få av dem som Dagen talat med tror att personen Denis Mukwege kommer att förändras.

– Nej, det finns nog inget pris som förändrar honom, säger Maud Andersson.

Han har aldrig velat sätta sig själv på höga hästar. Alla priser och utmärkelser har han sett som ett medel för att driva arbetet framåt, inte för att lyfta upp sin egen person, menar vännerna.

– Om han själv får välja kommer han att fortsätta operera. Men risken finns att andra kommer att dra i honom nu så jag tror att tiden på sjukhuset kommer att minska, säger Dag Bohlin.

Maria Bard började 2008 en tjänst som projektledare för SSV-projektet på Panzisjukhuset och blev kvar där ett år. Sedan dess har hon arbetet på PMU i Sverige med att väcka opinion kring det som händer i DR Kongo och samla stöd för Panzi och Mukweges arbete. Om Nobelprisets betydelse säger hon:

– Mukwege hoppas främst att problemet med det sexuella våldet nu hamnar i det politiska strålkastarljuset. Han har fått höra många vackra ord, men leder de till handling?

Logisk utveckling

Berthil Åkerlund påpekar att Mukweges utveckling från opererande doktor till den han är i dag är anmärkningsvärd, men samtidigt är den logisk.

– Utifrån det han ser på operationsbordet inser han vad som behöver förändras i samhället och han förstår att om det ska ske någon verklig förändring måste han också bilda opinion, säger Berthil Åkerlund.

På måndag sker prisutdelningen i Oslo. Senare i veckan kommer Denis Mukwege till Sverige och bland annat ordnas ett stort event på kongresscentret Waterfront på fredag, 14 december.

Behovet av vård i Panzi växer

– På grund av den stora mängden patienter och anhöriga slits sjukhusets byggnader hårt, berättar David Eriksson, som under många år arbetat med tekniskt underhåll på Panzi. Han och hans fru Astrid hoppas snart kunna åka ut igen, för att bland annat leverera ny utrustning.

Från började bedrevs allmän vård med inriktning på mödrahälsovård. Men en bit in på 2000-talet kom operationer av våldsutsatta kvinnor att ta över en stor del av verksamheten.

Det är trångt om utrymmena och det är inte ovanligt att patienter får dela sängar eller ligga i korridorer.

En för Sverige ovanlig lösning – Mukwege fick driva igenom idén trots vissa invändningar från Sverige – är att några hus är avdelade för personer som har råd att betala högre vårdavgifter. Vården är alltid densamma, men inkvarteringen är bekvämare här. Alla patienter ska egentligen betala vårdavgifter, men ingen nekas vård, även de som inte kan betala.

Panzi har i dag cirka 45 läkare, ett 30-tal har specialistutbildning.

Sjukhuset har inte bara akutvård. Här finns en omfattande verksamhet, Maison Dorcas, för att slussa våldsutsatta kvinnor tillbaka till samhället. Många av dem förskjuts av sin egen familj efter övergreppen. Denna utslussning sker till stora delar på andra platser än på sjukhusområdet.

Mitt under inbördeskriget beslutade sig PMU 1999 för att, med ekonomiskt stöd från Sida och Läkarmissionen, bygga ett nytt sjukhus i Panzi, i staden Bukavu.

Första operationen skedde 1999. Snabbt började människor strömma till och behoven växte. År 2002 invigdes Panzi officiellt.

Tidslinje: Denis Mukweges liv

1955 | Denis Mukwege föds i Bukavu, men drabbas av en svår infektion. Räddas till livet av svenska missionären Majken Bergman.

1971 | Kongo blir Zaire och president Mobuto förbjuder västerländska namn och kläder. Denis får namnet Mukengere.

1974 | Går ut gymnasiet och vill bli läkare, men myndigheterna placerar honom på ingenjörsutbildning.

1977 | Börjar läkarstudier i Burundi och träffar sin blivande fru, Madeleine.

1980 | Parets gifter sig och bosätter sig i Bujumbura.

1983 | Börjar arbeta som läkare på missionssjuk­huset i Lemera, som drivs av PMU och det kongolesiska pingstsamfundet Cepac. Lemera stöds också av Läkarmissionen.

1984 | Studerar gynekologi och obstetrik i Paris, med hjälp av stipendier från PMU. Vinner en bil vilket förbättrar ekonomi ytterligare.

1989 | Mukwege återvänder till Lemera och arbetar med förlossningsvård.

1991 | Missionärerna lämnar på grund av oroligheter och Mukwege tar över ansvaret för Lemerasjukhuset.

1992 | Blir officiellt chefsläkare på Lemera.

1996 | Krig bryter ut och sjukhuset i Lemera anfalls. En massaker sker på patienter och personal men Mukwege undkommer.

1997 | Rebelledaren Maurent-Désiré Kabila, högste ansvarig för massakern på Lemera, tar makten och blir president.

1999 | PMU och Cepac beslutar att bygga Panzisjukhuset i Bukavu, med ekonomiskt stöd från Läkarmissionen och Sida. Trots pågående krig, men efter starka påtryckningar från Mukwege. Inriktningen är mödrahälsovård.

2001 | President Kabila mördas och ersätts av sonen Joseph.

2002 | Officiell invigning av Panzi. Mukwege blir chefsläkare.

2004 | PMU startar projektet Survivors of Sexual Violence (SSV) med stöd från EU, för att stödja kvinnor som utsatts för sexuellt våld. Samma år utsätts Mukwege för ett mordförsök av prickskyttar.

2006 | Talar i FN om situationen i sitt hemland.

2008 | Tar emot FN:s pris för mänskliga rättigheter.

2011 | Mukwege utsätts för hot av en person "på mycket hög nivå" under en vistelse i New York.

2012 | Män bryter sig in i Mukweges hem i Bukavu och dödar hans livvakt, men själv undkommer han attacken. Familjen evakueras till vänner i Göteborg.

2013 | Får Right Livelihood-priset i Sverige. Återvänder till Panzi och tvingas bo på sjukhusområdet av säkerhetsskäl.

2014 | Tar emot Europaparlamentets Sacharovpris.

2018 | Tar emot Nobels fredpris.

Hasse Boström

Hasse Boström är tidigare reporter, tf chefredaktör, redaktionschef, webbredaktör, ledarskribent, debattredaktör, nyhetschef och familjeredaktör på Dagen.