John: Plymouthbröderna styrde hela mitt liv

Att John väljer att dela med sig av sina upplevda sekterfarenheter är för att han vill att Labora­skolan i Småland, som fått hård kritik av Skol­inspektionen, ska stängas eller sättas under offentlig tvångsförvaltning.

När vi träffas gör vi något som tidigare var strängt förbjudet. Fikar med en främling. Morotskaka med chai latte må låta oskyldigt, men en viktig pelare för Plymouthbröderna är att inte äta tillsammans med utomstående. Innan John lämnade allt bakom sig, sin barndoms tro, familjen, vännerna, det liv han levt, så gällde denna regel. Även om han släppt det gamla, så kan det påverka honom än i dag.

– Länge genomsyrade det mitt liv alldeles för mycket, men nu har jag lite mer distans till det förflutna, säger han.

En sluten rörelse

John föddes in i Plymouthbröderna, en sluten kristen rörelse med drygt 400 medlemmar i Sverige och 50 000 i hela världen.

– Som barn tänkte jag inte så mycket på det, utan det tog ett tag innan jag började skapa mig mina egna uppfattningar. Men i tonåren, då börjar man lägga märke till åsiktsförtrycket, säger John.

Barn och ungdomar skulle påverkas väldigt aktivt. De fick inte äta med andra, helst inte umgås så mycket i övrigt heller, några nöjen på egen hand var inte att tänka på. John var helt enkelt annorlunda än de andra skolbarnen, och kunde inte hänga med i snacket om vilka tv-program som man sett, för tv var förbjudet hemma. Rörelsens barn skulle separeras från det världsliga och leva mer i avskildhet.

Stark gruppgemenskap

Å ena sida innebar det att John blev ett barn som i skolan var något annorlunda. Men å andra sidan så fanns det en mycket stark gemenskap inom gruppen.

– En enorm gemenskap som jag nog aldrig kommer att få se skymten av igen, säger John och fortsätter:

– Vilket inte bara är negativt då det är en konstlad gemenskap.

Även om umgänget var väldigt reglerat så var det en trygghet. De åkte utomlands, på organiserade resor, där de mötte människor från andra länder som också tillhörde rörelsen.

– På ett ytligt plan kan jag sakna det där, de stora sammankomsterna. Men jag vet att det har en baksida. Stack man ut det minsta lilla, då stack man ut jättemycket.

Och det var något som John började göra i tonåren. Han blev mer ifrågasättande, blev kallad till samtal, fick blickarna på sig. I vissa fall kunde det handla om en viss social bestraffning, vilket är extra känsligt i en sluten grupp där man inte har någon annanstans att vända sig.

Grundades i Irland

Plymouthbröderna grundades som en frikyrka i Irland på 1800-talet, men har i dag sitt huvudsäte i Australien, där dess högste ledare bor. Rörelsen är präglad av en engelskspråkig kultur, och har en mycket konservativ världsbild.

Eftersom de ser sig som en kristen rörelse är Bibeln ett rättesnöre, men det är inte den enda religiösa auktoriteten, berättar John. Parallellt gäller ledarens ord, det är hans tolkningar av Bibeln som väger tyngst.

Ledarens ord kommer i form av tryckta predikningar, som går under namnet Tjänsten, som publiceras från högkvarteret i Sydney. John menar att Tjänsten ofta är viktigare för en plymouthbroder än Bibeln. Ledarens ord får inte ifrågasättas, och rent generellt har man inom rörelsen dålig bibelkunskap, anser han.

Gick i kommunal skola

Det finns flera orsaker till att John tog sig ur det slutna religiösa sällskapet. Själv pekar han på sin personlighet, att han är en individualist. Men, trots det, en förutsättning var att han inte blev helt isolerad inom rörelsen. Exempelvis gick han i en vanlig kommunal skola.

John berättar om lärare som engagerade sig för honom, och minns själv hur han fick tips att läsa någon av Fjodor Dostojevskijs böcker som fanns på skolbiblioteket. Förbjuden litteratur, men han slukade den ryske författarens böcker om de stora existentiella frågorna.

– En lärares roll är att gripa in när något går snett, och här gjorde de det genom att ge mig en bok, även när de visste att det egentligen inte var okej i hemmet.

Fick ett vidgat nätverk

John ser så här i efterhand skolan som en viktig ventil för honom, ut mot samhället. När han blev större fick han senare jobb som plåtslagare, och vidgade på så sätt sitt nätverk utanför Plymouthrörelsen. Det var också jobbet som till slut fick honom att lämna, även om han formellt blev utsparkad från rörelsen på grund av att det uppdagades att han ägde en mobil (då förbjudet, numera tillåtet), något som snabbade på processen att slita sig loss från det förflutna.

John säger att tre saker behövdes för att han skulle kunna lämna:

1. Ett nätverk utanför den religiösa gemenskapen.

2. En egen ekonomi, som han hade via sitt jobb.

3. Någonstans att bo.

Vill hjälpa andra

Tack vare jobbet lyckades John hitta sin egen väg, hitta ett boende och klara sig själv. Numera har han skapat sig ett helt annat liv, har utbildat sig och bytt yrke, och nu, efter åtta år, är han äntligen villig att i media prata om sin uppväxt och om uppbrottet. Främst för att han vill hjälpa andra som av olika anledningar är i behov av att gå samma väg. Vilket har blivit svårare sedan hans tid inom rörelsen. För strax efter att han lämnade så startade Plymouthbröderna sin egen skola, den hårt kritiserade Laboraskolan i Hylte.

Många inom rörelsen är också framgångsrika företagare, och man anställer varandra, vilket kapar banden med omvärlden ytterligare. De ventiler som John en gång hade, de har täppts till.

Hade han vuxit upp i rörelsen i dag, är det inte säkert att han hade lämnat den. John säger att det är för barnens skull som han engagerar sig. Det han främst är kritisk till är att myndigheterna och lagstiftarna tillåter Laboraskolan få fortsätta.

– Skolan är känd inom skolväsendet för att vara en av de värsta, säger han.

Begränsad insyn

Insynen i verksamheten är begränsad genom att skolan i kraft av sin ägandeform hänvisar till företagshemligheter. Ett fåtal tidigare lärare och en rektor har visserligen öppet kritiserat skolan, som trots hård kritik får finnas kvar.

– Jag har aldrig gått där själv, så jag har inte sett verksamheten med egna ögon, berättar John.

Men han säger sig ändå ha skaffat kunskap om skolan, via sina kontakter med vänner. Han berättar om det censurerade skolbiblioteket, hur elevers telefoner kontrolleras och att det inte går att söka information fritt på internet.

– Jag provade att googla ”finns Gud” på en av deras datorer, men fick inga träffar, säger John, som tror att skolans datorer censureras från en server utomlands.

Drivs som aktiebolag

Laboraskolan är inte en konfessionell skola, utan drivs som ett aktiebolag. Kopplingen till Plymouthbröderna är ändå uppenbar, eftersom det är bara plymouthbröder som sitter i styrelsen och samtliga elever tillhör gruppen.

– Jag vet varför de vill ha skolan, för jag känner rörelsen från insidan, säger John.

– Deras skola har väldigt lite med kunskap att göra, utan det handlar uteslutande om att skydda barnen från att träffa andra. Utbildningen kommer i andra hand, den ska vara så urvattnad som möjligt.

Skolinspektionen har gjort en del inspektioner, och i dagsläget ligger en rad brister i öppen dager som skolan måste komma till rätta med. Senast den 17 december ska Laboraskolan ha visat upp att de bättrat sig.

Att ha lämnat sin barndoms tro har inte varit lätt. I dag säger John att han är kristen, och han har haft en del samtal med präster då han bearbetat sitt förflutna. Numera känner han sig hemma i Svenska kyrkan.

– I dag har jag en personlig tro, det hade jag inte förut. Då var det en kopierad, en klonad, tro. Tvivel sågs som en sjukdom. Men numera tror jag inte att en tro är fulländad från dag ett, så som de tror. Som jag ser det i dag, så har de försökt att kidnappa kristendomen.

Andra som lämnat rörelsen (främst utanför Sverige), som John kommit i kontakt med via Facebook, har också valt att behålla en kristen tro. Exempelvis finns det en egen Facebook-grupp med troende ex-medlemmar. Andra väljer att vända allt vad religion heter ryggen.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.