Kyrkan gav fattiga romer ett nytt liv

Det första jag möts av i Murgeni är en sliten och till synes övergiven fabrikslokal. På väg till Murgeni har vi passerat flera andra byar. Ibland möter vi fordon, inte sällan hästdragna vagnar, men långa sträckor är vi ensamma på vägen.

Mitt i Murgeni ligger den gamla busstationen. Men där folk tidigare värmde sig i väntan på avresan håller numera ortens pingstvänner till. Fler än 1 000 av romerna i Murgeni, som totalt har drygt 4 000 invånare, är i dag medlemmar i den lokala pingstförsamlingen och många av dem ses som förebilder i samhället.

Så har det dock inte alltid varit.

Under kommunisttiden förtrycktes romerna. De levde ofta under miserabla förhållanden och alkoholismen var ett utbrett problem. När många av romerna dessutom gick runt beväpnade med knivar och liar blev konsekvenserna ofta väldigt blodiga. Bröderna Mihai och Cornel Sandu minns:

– Mamma dog när jag var fyra år. Då var vi tolv syskon. Tre år senare dog även pappa. Vi började åka in till stan för att stjäla allt möjligt, bland annat grisar och kycklingar, säger Mihai till Dagen.

Båda hamnade i fängelse

Båda två hamnade så småningom i fängelse.

– 1982 rånade en annan av mina äldre bröder en man. Men eftersom min bror hade tre barn sa jag att det var jag som var skyldig, berättar Mihai.

14 år gammal dömdes han till tre års ungdomsfängelse. Och med facit i hand var det kanske det bästa som kunde hända. I fängelset lärde han nämligen känna en annan tonårig pojke vars syster Mihai gifte sig med efter frigivningen. Hon var kristen och i och med att Mihai fick höra talas om Jesus förändrades hans liv. Men nyheten togs inte emot med glädje av bröderna.

– När jag kom tillbaka till Murgeni och berättade för dem att jag hade omvänt mig och blivit frälst började de bita mig. De försökte med våld att få mig att dricka, men jag sa att jag inte ville längre eftersom jag hade förändrats.

I dag är dock flera av bröderna, bland andra Cornel, kristna. Och precis som för Mihai började Cornels förvandling när han satt i fängelse.

– En man brukade komma till fängelset och berätta om Jesus och vad han har gjort. Jag började läsa Bibeln tillsammans med de andra. Jag hade mycket tid att studera Bibeln och kommer speciellt ihåg hur Jesus sa ”kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila”. Efter att jag hade blivit frigiven fortsatte jag att läsa Bibeln och så småningom kom jag till den här kyrkan och blev döpt.

Uttrycker tacksamhet till pingstkyrkan

Många romer i Murgeni uttrycker en stor tacksamhet till den lokala pingstkyrkan. Men även myndigheterna uppskattar kyrkans insats.

– För ungefär sju år sedan började den evange­likala kyrkans närvaro märkas och jag upplevde själv hur romerna blev goda människor. Många av dem insåg vad en medborgerlig anda innebär och på senare år har de verkligen blivit integrerade i samhället, säger borgmästaren Ioan Buta.

När situationen var som värst i Murgeni – in­nan kyrkan hade etablerat sig på orten – kände sig myndigheterna tvungna att öppna en lokal domstol i Murgeni för att hantera alla rättegångar där romer var inblandade.

– Innan vi blev kristna brukade armén skickas hit för att vakta hus och för att gripa män. Det var bara armén som kunde få kontroll över situationen, berättar Cornel.

I takt med att allt fler av romerna kom till tro minskade dock brotten. Domstolen fick därmed mindre att göra och 2011 beslutade myndigheterna att det var dags att avveckla verksamheten i Murgeni. Än i dag står domstolshuset tomt vid den lilla parken ett hundratal meter från Ioan Butas kontor. Och för utomstående är det bara den lilla skylten med texten ”Judecatoria Murgeni” som avslöjar vad byggnaden tidigare användes till.

– Brottsligheten har minskat till nästan noll procent. Vad mer kan jag, som borgmästare, begära? säger Ioan Buta.

Många medlemmar i evangelikala kyrkor i Rumänien vittnar om att den ortodoxa kyrkan på olika sätt motarbetar dem. Men trots att Ioan Buta är ortodox tvekar han inte att berömma pingstförsamlingen i Murgeni:

– Jag önskar verkligen att vi, tillsammans med den evangelikala kyrkan, kan förmå de resterande 15 procenten av romerna att också gå till kyrkan.

Församling på över 1 000 personer

En nyckelperson för väckelsen bland romerna i Murgeni är pastor Ioan Florea. 1992 fick han en inbjudan från två romska män om att hålla bibelstudier hemma hos dem. Han började regelbundet resa de åtta milen från Vaslui till Murgeni och året därpå döptes ett 20-tal personer vid ett och samma tillfälle. I dag har församlingen växt till över 1 000 personer, men Ioan Florea erkänner att det inte alltid har varit enkelt.

– Jag har fått löss när jag har sovit över hos romerna här i Murgeni, men det har varit viktigt för mig att visa att jag älskar dem. Vi har suttit vid samma bord och ätit tillsammans och jag ångrar inte någonting.

Får inte plats i en lokal

Att rymma alla församlingsmedlemmarna i busstationen är omöjligt. Pingstkyrkan använder därför även två andra lokaler i Murgeni. En av dessa ligger i andra änden av samhället. Huset är inte färdigbyggt och trots att det till viss del fortfarande är byggarbetsplats en trappa ned används lokalen för gudstjänstfirande.

När församlingen har lyckats samla ihop pengar för att slutföra projektet kommer övervåningen att inredas för gudstjänstfirande samtidigt som undervåningen ska bli ett socialt center.

– Vi vill att de fattiga i Murgeni ska kunna komma hit för att duscha och äta, säger Brigadier Murui, romernas representant i stadshuset.

– I dag har vi en del gemensamma projekt med myndigheterna, bland annat ett som kallas ”andra chansen” som också EU stödjer. Många av de vuxna romerna går nu till skolan, upp till fjärde klass och många av dem har även skaffat körkort. Men generellt sett har inte myndigheterna några ekonomiska möjligheter att stötta. Det är vi i kyrkan som får göra mycket och allt vi gör är med Guds hjälp, fortsätter han.

Extremt fattiga familjer

Såväl borgmästare Ioan Buta som flera av personerna i pingstkyrkan nämner bekymrat att det finns mellan 25 och 30 familjer i Murgeni som är extra fattiga och som är i behov av akut hjälp nu när vintern närmar sig. En av dessa kvinnor bor med sina barn i ett slitet turkosfärgat hus med trasigt tak strax bakom den påbörjade kyrkobyggnaden.

För att komma till Daniella Mirea går vi runt kyrkan och sedan ytterligare knappt 100 meter på en väg som mest består av två hjulspår. Det är smålerigt och vi passerar en kohage innan vi kommer fram till huset.

Liksom i många andra familjer begav sig Daniella Mireas make utomlands för att försöka tjäna lite pengar. Men när han omkom i en arbetsplatsolycka i Spanien blev situationen desperat.

Daniella Mirea konstaterar att hon inte får någon socialhjälp eftersom äktenskapet inte var officiellt registrerat och med vintern i antågande berättar hon att barnen är hungriga mer eller mindre hela tiden.

Barn är dock barn. När vi tar fram våra kameror och börjar fotografera samlas de direkt för att få vara med på bild. De knuffas och skrattar och när bilderna är tagna vill de att vi ska visa dem.

20 meter längre bort, alldeles utanför dörren till huset, sitter en liten flicka på huk. Efter ett tag ropar de andra barnen på henne och hon kommer då fram till oss. Det är också då jag inser att hon bara har på sig en t-shirt och ett par tunna byxor som slutar strax nedanför knäna. Det är bara några plusgrader i luften och hon står barfota och darrar av köld.

För första gången under resan får jag en riktig klump i halsen (tårarna kommer på flyget hem till Sverige).

Men när de äldre syskonen drar med henne för att vara med på bild skiner hon upp. Omgiven av syskonen verkar hon för ett ögonblick nästan ha glömt kylan.

Väldigt hög arbetslöshet

Kort därefter sätter vi oss i bilarna och lämnar Murgeni. Församlingsmedlemmarna som mötte oss vid busstationen för några timmar sedan denna torsdag står fortfarande kvar på parkeringen – arbetslösheten är precis som på många andra ställen i Rumänien väldigt hög.

Att komma till tro var ett viktigt steg för att komma bort från misären. Men för att få ett drägligt liv krävs även arbete och inkomst. Mitt i allt elände känns Cornels ord trots allt lite uppmuntrande:

– Jag är så tacksam till Herren, än i dag beskyddar han oss.

Johannes Ottestig

Johannes Ottestig är reporter på Dagen.