Kyrkan och skolan gav vändning i Slobozia

Vägen till Slobozia går via skogar, enorma majsfält, små byar och ett ortodoxt kloster. Vi parkerar utanför skolan i Slobozia där rektor Maria Crivori tar emot. I dag går 785 elever på skolan och Maria Crivori berättar att lokalerna nyligen har fått byggas ut eftersom eleverna blir allt fler.

– Det är inte alltid enkelt att arbeta här, men när jag ser glädjen i barnens ögon får jag energi att fortsätta, säger hon.

Brottligheten i Slobozia har aldrig varit lika extrem som i Murgeni. Men i likhet med Murgeni gick många av de romska barnen i Slobozia, trots skolplikten, tidigare inte i skola. Dessutom var många av romerna involverade i illegala saker – och mord var inte helt ovanligt.

Saknade ID-handlingar

– De hade inte heller födelseattest och identitetshandlingar. Men när de började komma till kyrkan sa vi att vi inte tänkte döpa dem innan de hade skaffat födelsebevis, säger pastor Emanoil Caileanu.

Det något okonventionella kravet på motprestation för dop fick önskad effekt. I dag är nästan 100 procent av romerna i Slobozia registrerade – och alla i kyrkan har dokument.

Två av lärarna på skolan heter Ana-Maria, 21 år, och Lidia Balica, 19 år. För några år sedan var de romska systrarna elever på skolan. Men i motsats till flera av klasskamraterna, som hoppade av skolan efter årskurs fyra, valde de att slutföra skolgången. Och tack vare ekonomiskt stöd fick de sedan möjlighet att läsa vidare till lärare. Nu har de behörighet att undervisa klass 1–4 och att flytta tillbaka till Slobozia är inte något de ångrar.

– Mycket har förändrats sedan vi gick i skolan. Den har byggts ut, vi har fått ett nytt idrottsområde och förra året fick vi också datorer till ett klassrum så nu kan vi ha IT-klass, säger Lidia Balica.

Pingstkyrkan har växt snabbt

Liksom i Murgeni har pingstkyrkan i Slobozia växt snabbt på senare år. Och alla verkar vara överens om att kyrkans inflytande på romerna har varit positivt.

– Vi har en romsk broder i samhället som går till familjerna, inte bara de som är medlemmar i pingstkyrkan, och säger åt dem att skicka sina barn till skolan, berättar Emanoil Caileanu.

När vi lämnar skolgården två timmar senare har det blivit mörkt ute. Vi åker vidare till pingstkyrkan som numera är för liten för församlingen (byggnationen av en ny kyrkolokal har nyligen påbörjats).

Kvällsmötet ska precis börja och på plats i den fullsatta kyrkan är även Ana-Maria och Lidia. Deras pappa, som är en av förgrundsfigurerna i kyrkan, hälsar välkommen innan församlingen stämmer in i lovsång på klassiskt romskt manér.

Ljudnivån är öronbedövande – och när det kort därefter är dags för bön fylls lokalen av ett ljudligt sorl.

– Via kyrkan har vi lyckats lösa många problem. Vi har sett hur de (romerna) ber och sjunger av hela sitt hjärta när de kommer till kyrkan, säger Emanoil Caileanu.

När mötet är över och vi kör ut från Slobozia passerar vi många människor som är på väg hem. Samtliga promenerar längs gatorna som saknar belysning. Men när vi vevar ned fönsterrutan och hälsar ”Pace!” vänder de sig om och önskar frid tillbaka.n

Johannes Ottestig

Johannes Ottestig är reporter på Dagen.