Læstadianer i Knivsta: ”Vi är självsäkra i vår tro”

Den västlæstadianska församlingen i Knivsta växer och planerar att bygga ett bönehus som ska rymma dubbelt så många människor. Samtidigt står församlingen för värderingar som går stick i stäv med samtiden. Vad är det människor söker – och finner – i læstadianismen?

KNIVSTA. På parkeringen utanför Læstadianska bönhuset i Knivsta står flera minibussar. Jag har aldrig sett så många på ett och samma ställe förut. Men snart får fordonen sin förklaring: læstadianska familjer har ofta många barn och inne i bönehuset är medelåldern låg. Barnen är finklädda, flera av flickorna har håret i flätor och under den två timmar långa gudstjänsten sitter de överraskande stilla i bänkarna. Inga barnsånger med Jesus-tema spelas, ingen vuxen har klätt ut sig till en biblisk figur. I stället får de lyssna till en tjugo minuter lång uppläsning av Lars Levi Læstadius predikan från mitten av 1800-talet, följt av en timmes predikan som också översätts till finska.

En flicka lägger sig i bänken för att sova en stund, någon annan ritar, men ingen av barnen har mobil eller padda för att underhålla sig. Däremot äter de sitt ”bönhusgodis” – læstadianernas motsvarighet till lördagsgodis. Även vissa vuxna prasslar med påsar och äter karameller för att hålla sig alerta.

”Vi är enkla kristna”

Elsa Kaartokallio, 19 år, har gått på gudstjänst sedan hon var liten och tycker numera att det är veckans höjdpunkt. Hon nämner den starka gemenskapen mellan generationerna, möjligheten att få förlåtelse och enkelheten i liturgin.

– Om man kollar på Svenska kyrkan så har ju saker där förändrats i takt med att samhället har förändrats, men för oss har gudstjänsten alltid varit likadan. Vi tycker om enkelheten, vi är enkla kristna, konstaterar hon och förklarar sedan att det finns en trygghet i det förutsägbara.

Att varken utsmyckningar eller musikinstrument stör, hjälper henne att fokusera på Ordet. Predikningarna uppfattar hon inte heller som så långa.

– Det kanske är för att jag är van, men jag kan också känna: Gudstjänsten är ju två, tre timmar av en hel vecka. Det är ju ingenting! Ibland kan jag känna att jag vill sitta ännu längre.

Många unga lockas till moderna kyrkor som Hillsong till exempel. Har du hört talas om dem?

– Nja, kanske att jag har hört talas om det, men jag kan inte säga vad det är.

* * *

Invändigt ser bönhuset i Knivsta i mångt och mycket ut som en konferenslokal. Möblerna är i betsat trä, längst fram finns inget altare, utan ett bord där fyra män sitter bakom varsin mikrofon, lite likt en presskonferens. De flesta kvinnor i lokalen bär sjal för att täcka håret, i enlighet med bibelordet från Korinthierbrevet. Lokalen är så gott som full och man har öppnat vikväggen till fikaavdelningen för att alla ska få plats. När bönehuset byggdes i Knivsta år 1998 var det ungefär 80 medlemmar. I dag är de mellan 300 och 400.

Gudstjänsten firas så som man tror att den firades av de första kristna. Bibelläsningarna är hämtade från Karl XII:s bibel och sångerna framförs á capella. I dag handlar Lars Levi Læstadius (1800 – 1861) bevarade predikan om att komma ihåg ”vilken livsfara ni har blivit frälsta från”. Uttrycken är dramatiska; varnar om ”syndens spetälska” och ”vargens käft”.

Predikade bot och bättring

Den här typen av rått språk blev signifikant för Læstadius efter att han i fyrtioårsåldern genomgick en personlig kris och insåg sin egen bortvändhet från Gud. I församlingen i Karesuando, där han var kyrkoherde, fanns ett utbrett alkoholmissbruk och Læstadius började tala klarspråk om ”dryckenskapsdjäfvulen”. Till en början trodde åhörarna att ”prästen har blifvit galen”, men ryktet spred sig och snart var kyrkan full av samvetstyngda människor som ville göra bättring.

Samma predikan får alltså de församlade i Knivsta höra medan de äter sitt bönhusgodis.

Därefter följer en sång om att ”din köttsliga frihet är andelig död”, innan nästa predikan tar vid. I den delen talar predikanten alltid fritt, litar på att det är Gud som ger honom de rätta orden.

”Om ni tittar på oss här ser ni gamla gubbar, men man känner sig som en liten pojke när man sitter här”, inleder han sin predikan och berättar sedan att varken formell utbildning, teologi eller retorik spelar någon roll, utan ”varje kristen som har fått känna att hon i sig själv inte har något att komma med – bara mörker och synd – men som har blivit renad genom Kristus, kan börja gå i den helige Andes skola”.

”Kan inte tiga om biblisk sanning”

Likt Læstadius använder predikanten ett målande språk, talar om ”horiska lustar” och räddningen i ”Jesu varma försoningsblod”. Han är också tydlig med att livet bara har två utgångar: lyckligt slut i himlen hemma hos Gud, eller ett olyckligt i helvetet.

– Det är inte så modernt att tala om det. Men vi kan inte tiga om biblisk sanning. Vi måste ta ställning i det här livet. Jesus kommer tillbaka, då är det för sent, varnar han, utan att höja rösten. Sedan lägger han till:

– Medmänniska, nådens dörr står öppen för en syndare.

Predikanten går in för avrundning och slutar med orden: ”Orkar ni förlåta mig?”. De andra männen vid podiet kramar då om honom, och det ser ut som att predikanten börjar gråta. Nu uppstår också rörelse i rummet, flera andra går fram till männen där framme, viskar sin syndabekännelse i deras öron, kramar om varandra, gråter. Familjemedlemmar söker upp varandra för att be om förlåtelse för fel och brister.

Det är inte tillåtet att fotografera i gudstjänstlokalen och när jag tar upp min mobil, tillrättavisar min bänkgranne mig vänligt. Efteråt förklarar Jan-Erik Nilsson att det är av integritetsskäl. Särskilt syndabekännelsen kan vara en känslig stund.

Möter okunskap

Till vardags är Jan-Erik Nilsson vd för ett byggbolag. Jag möter honom tillsammans med makarna Roger och Helena Bolsöy. Efter att vi har tagit för oss av det generösa gudstjänstfikat sätter vi oss i en sidobyggnad, i ett rum där barnen ibland har särskilda veckosamlingar. Jag noterar att rummet har gardiner – tvärtemot vad fördomen säger alltså.

Jan-Erik, Helena och Roger säger att de i egenskap av læstadianer ibland möter den typen av okunskap. Men det vanligaste är att människor inte vet så mycket alls om deras kyrka, särskilt inte i Knivsta. I norra Sverige är det vanligare att folk har en relation till læstadianismen, eftersom det var där den startade.

”Avståndet har ökat”

Læstadianismen, i sina tre former, räknas fortfarande som en luthersk inomkyrklig väckelserörelse. Västlæstadianerna har cirka 25 000 medlemmar. De är traditionellt medlemmar i Svenska kyrkan, men församlingen har inga medlemsregister. Däremot har de sedan år 2000 fjärmat sig från Svenska kyrkan, bland annat genom att låta sina egna predikanter dela ut nattvard och förrätta konfirmation och dop.

– Vi har inte tagit avstånd, men avståndet har ju ökat. Vi håller oss till en biblisk lära, en bokstavlig läsning av Bibeln, och står fast oavsett hur de politiska vindarna blåser – medan Svenska kyrkan, som vi menar, kompromissar med budskapet. Till exempel pratar man ju inte längre om synd, säger Jan-Erik.

Han fortsätter:

– Även om vi fortfarande försöker påverka Svenska Kyrkan, kan man säga att vi lite har gett upp hoppet om att vara med och förändra.

Tillhör De förstföddas församling

Jan-Erik Nilsson och Roger och Helena Bolsöy har tillhört västlæstadianismen sedan de var barn. Inriktningen uppstod i början av 1900-talet, som en konsekvens av splittringen i rörelsen efter att Læstadius efterträdare Johan Raattamaa avlidit. Gammellæstadianerna blev störst i Finland, östlæstadianerna störst i Sverige och västlæstadianerna, också kallade ”de förstfödda” störst i Norge och USA. Men det finns också några västlæstadianska församlingar i Sverige. Bland annat i Knivsta. De säger sig bära på den ursprungliga læstadianismen och ser De förstföddas församling i Lappland som sin moderförsamling. Det är dit de vänder sig om de har problem eller frågor. Där finns också rörelsens ledande predikanter, de som kallas Lappmarkens äldste, som skickas på predikoresor till andra länder.

– Vi menar att vi höll kvar vid Læstadius lära medan öst gick mer i Svenska kyrkans riktning och därmed liberaliserades, förklarar Roger Bolsöy.

Han vet inte vilka specifika lärofrågor det handlade om, men drar slutsatsen att det inte kan ha varit några småsaker.

– Annars hade inte en splittring behövt ske. Eftersom det står i Bibeln att det ena är rätt och det andra är fel, kan inte båda grupper vara lika kristna efteråt. Det blir splittringar för att det rätta ska uppenbaras. Även om det känns hårt i hjärtat.

* * *

Någon vecka efter gudstjänsten i Knivsta möter jag 19-åringarna Elsa Kaartokallio och Ester Halme. Deras mammor växte upp i Gällivare, vilket är en samlingsplats för den västlæstadianska rörelsen i Sverige, men själva har de växt upp i Finland respektive Knivsta. Elsa flyttade till Knivsta som sextonåring för att gå gymnasiet i Uppsala och bo hos sina morföräldrar.

I en tid då autonomi framstår som den främsta värderingen går Ester och Elsa mot strömmen; de skiljer sig från sina jämnåriga bland annat genom att de aldrig sminkar sig, alltid har håret uppsatt, klär sig modest, inte har tv eller sociala medier, inte dansar, lyssnar på musik eller går på krogen. Däremot tycker de om att vara ute i naturen, springa, umgås med kompisar.

Jag träffar dem på ett kafé i Uppsala. Ester kommer direkt från universitetet; hon läser första terminen på sjuksköterskeprogrammet. Elsa arbetar på ett kafé på Arlanda, men helst skulle hon vilja göra något helt annat.

– Jag längtar efter att bli hemmamamma, det är min dröm, säger hon och hela ansiktet skiner upp.

Hur många barn vill du ha?

– Så många barn som Gud vill ge mig.

Själv har Elsa tolv syskon, Ester har ”bara” sex. Även om hon nu utbildar sig till sjuksköterska är hon övertygad om att hon också vill vara hemma länge med sina barn. Men först måste de hitta någon att gifta sig med. Det är uteslutet att det skulle vara någon som inte är västlæstadian.

– Ens man är ju ens hjälpare på kristendomens väg, och då blir det svårt att vara gift med någon som inte vill gå på samma väg, förklarar Ester.

Om de inte hittar någon partner i ungdomsgruppen i Knivsta finns många andra västlæstadianska församlingar. Ganska ofta arrangeras större gudstjänsthelger och samlingar både i Sverige och utomlands. Det anordnas då en eller flera ungdomsaftnar då man antingen pratar om ett bibelställe eller tar upp en fråga som berör ungdomars vardag. Då får vem som helst dela med sig av sina erfarenheter.

– Det kan till exempel handla om sällskapande, när man dejtar någon, berättar Ester.

Vad lär kyrkan kring sällskapande?

– Sällskapandet handlar om att lära känna varandra till hjärtat och ibland används bilden av att ”ha ett bord emellan”. Vi tror att sex tillhör äktenskapet.

Många unga tänker annorlunda kring det. Vad har ni mött när ni pratat med klasskompisar om er hållning? Eller ni kanske håller sådana saker privata?

– Nej, det är absolut inte privat, jag pratar gärna om det med andra och har nästan bara fått positiva reaktioner.

Elsa fyller i:

– Speciellt på gymnasiet här i Uppsala, för här finns så många människor med olika religioner, så alla är väldigt öppna.

Vad är det som ger er modet att stå upp för frågor som kan vara känsliga?

– Det är ju att vi tror på det. Vi tror ju på allt som står i Bibeln och då är ju det rätt. Och eftersom vi är självsäkra i vår tro, tror jag att folk inte lika lätt kan trycka ned oss, säger Ester.

Hon ser övertygad ut, och jag frågar henne och Elsa vad det är som gör att de kan vara så säkra på att den læstadianska tolkningen av Bibeln är den rätta. Elsa svarar att det också har att göra med den personliga erfarenheten, som är svår att beskriva. Hon tar sig för bröstet, säger att den är som ”en otrolig värme inombords”.

– Sedan kan man också se att de saker som beskrivs i Bibeln om den yttersta tiden verkligen stämmer, säger Ester.

Tror ni att vi lever i sista tiden?

– Ja, svarar båda.

Sedan nyanserar Elsa:

– Sen vet vi inte hur lång sista tiden är. Den kan vara slut i morgon, den kan vara slut om flera hundra år. Men vi tror att vi lever i sista tiden.

Påverkar den insikten ert sätt att leva?

– Det skulle jag inte säga. Vi kommer ju ändå att komma till himlen, säger Ester.

Sedan lägger hon till.

– Däremot kan det vara svårare att leva som kristen i den tiden. Många andra religioner kommer in. Och djävulen jobbar hårdare.

* * *

Såväl Ester och Elsa, som Jan-Erik, Helena och Roger talar med lätthet om saker som synd och djävul. De tror inte på att undanhålla sådant, inte heller för barnen och ser ingen fara med att de får lyssna på den typen av predikningar. Omvändelseperspektivet är viktigt, understryker de.

– Jag tror att vi alla har personliga erfarenheter av att försöka bortförklara vår egen skuld, säger Jan-Erik. Och då behövs en bättringspredikan för att klargöra att vi har gjort fel. Först då kan vi ta emot förlåtelsen. Utan syndkännedom behövs ju ingen nåd.

Han utvecklar:

– Bibeln talar ju om synd. Utan syndafallet hade ingen frälsning eller Kristus behövts. Så om man tar bort synden faller ju hela grundkonceptet.

Men är det nödvändigt att så ofta påminna sig själv om att man är en syndare?

– Vi behöver båda sidor, säger Jan-Erik. Både förkrosselsen över synden och glädjen över nåden. Det är en balansgång hela tiden, för vi ska ju inte gå och gömma oss och gräva ned oss.

Jan-Erik Nilsson framstår som en godmodig person. Men det finns ju också människor som ständigt kämpar med känslor av otillräcklighet, som har ångest eller är deprimerade. Jag frågar om ett budskap om synd och bättring kan förstärka det dåliga måendet. Är det inte kärleken som gör att vi orkar få syn på synden?

– Mm, jag förstår hur du tänker, säger Helena. Men snarare skulle jag väl säga att kristendomen hjälper människor att bli av med bördan, gör att de slipper tänka att det är jag som är fel, utan det får de lämna till Gud.

Læstadius predikan i gudstjänsten i dag handlade om att ta avstånd från världen. Är det viktigt för er att ta avstånd från världen?

– Allt som vi människor engagerar oss i kan ju gå till överdrift och skada vår tro, det kan handla om sport eller yrkesliv eller vad som helst. Om det tar över – håll dig borta från det. Det är liksom ett allmänt budskap, resonerar Jan-Erik.

Roger fyller i:

– Sedan finns det områden som dans och musik som på ett särskilt sätt söver människan. Så där är vi strikta och tar helt avstånd. Vi är vaksamma på det i världen som vill se till att vår tro försvagas, och till slut försvinner.

Tänker ni att världen är ond?

– Det skulle jag säga. Djävulen försöker få oss att falla från tron, och de som inte är kristna lever under hans välde. Vi vill inte komma för nära för då är vi rädda att förlora tron, svarar Helena.

Är inte Gud starkare än djävulen?

– Jo, Gud är mycket starkare. Och det är därför vi är kvar som kristna. Men vi känner vår egen svaghet. Det som kommer utifrån världen pressar på, på ett särskilt sätt i dag i och med internet. Det finns mycket som vill punktera vår tro. Därför håller vi oss till Kristus och han hjälper oss, säger Helena.

Men om Gud finns överallt, finns han inte då också i musiken och dansen?

– Intressant, svarar Roger. Vad säger du Helena?

– Jag vet inte vad jag ska säga. Vi tänker att det som står i Bibeln är Guds ord och vårt rättesnöre. Vi försöker göra det som står där och tror att det som våra predikanter predikar utgår från Bibeln. Det vill vi följa. Vi ser inte att Bibeln ger utrymme för att människan kan få tron direkt från Gud till exempel i dansen, musiken eller i ensamheten i skogen.

Roger fyller i:

– Om man tror att man kan hitta andlig förnöjelse i den jordiska förnöjelsen mixtrar man till det. Men ibland är det svårt att skilja den goda från den onda rösten, de ligger så otroligt nära varandra ibland.

Hur vet ni var gränserna går?

– Det finns inte ett enkelt svar. Vi är ju människor, så vi är väldigt olika. Vi har heller ingen regelbok som liknar någon typ av läkarbok där det står: Har du de här symptomen? Hoppa till B, skämtar Jan-Erik, och Helena och Roger skrattar.

Många av era värderingar går stick i stäv med samtiden, till exempel att ni inte använder preventivmedel. Vad får ni för reaktioner på det?

– Mammor som får sitt fjärde och femte barn kan få plumpa kommentarer som ”Ska ni befolka jorden eller?”. Tanken att man får de barn som Gud ger en verkar provocera. När jag själv väntat barn har jag fått höra att ”nu är det nog dags att tänka till”, men jag svarar bara att jag tror att jag har Gud med mig, säger Helena, som har fem barn.

Jan-Erik fyller i:

– Familjer där föräldrarna är skilda och sedan träffar någon ny kan ju ha både fyra, fem och sex barn. Men då blir det inte några reaktioner.

* * *

I den västlæstadianska församlingen i Knivsta verkar det finnas en stark gemenskap. Ester och Elsa berättar att de har vänner som är 40, 50, 60, 70 och 80 år. I församlingen finns också en positiv förväntan på att man ska åka och hälsa på hemma hos varandra. Elsa säger att det ibland krockar med en önskan om att få vara ensam, men samtidigt tycker hon mycket om att umgås med andra. Efter intervjun ska hon plocka äpplen med sin mormor och Ester ska hem och baka en äppelpaj att ta med till ett födelsedagskalas.

Då och då är det också familjer i församlingen som välkomnar alla som vill till en bjudning. Då samtalar man kring någon fråga som rör tron och fikar tillsammans.

”Vi är världens bibel”

Jag frågar Elsa och Ester hur det märks i deras vardag att de är læstadianer. Förutom levnadsreglerna som de redan berättat om, betonar de att de vill vara föredömen. Ester nämner att en chef för gruvan LKAB i Kiruna lär ha sagt: ”Folk kan kalla sig kristna, men det är bara læstadianerna som kommer tillbaka när de gjort någonting fel”.

– Vi är ju världens bibel, så hur vi beter oss spelar roll. Och en del i det är att lyda våra överordnande: våra föräldrar, våra lärare och chefer.

Just lydnad är ett otidsenligt ord, men Ester och Elsa har inga problem med att använda det. De betonar att de ju har valt att lyda Gud. Dessutom finns det mycket de kan styra över: var de vill bo, vad de ska jobba med.

– Det är ju liksom ingen som säger ”du måste bo i ett rött hus”, säger Ester och ler.

– Däremot: Om din chef säger att du ska göra en viss uppgift, så gör du den så länge den inte går emot Guds ord.

Vem skulle ni säga att Gud är för er?

– Det är ju vår far. Eller jag vet inte riktigt hur man ska säga det … börjar Elsa.

– Jag ber om att få återkomma om den frågan, säger Ester efter att ha funderat en stund.

Sedan säger hon:

– Jo, man kan säga att han är som vår far, det är han. Han har en plan och han vill leda vårt liv.

Om man är osäker på huruvida något stämmer överens med Guds ord kan man gå till församlingens predikanter för att få vägledning. Ester Halme gjorde det till exempel inför att hon skulle resa till USA och fick rådet: Tänk på att ge mer än du tar i de sammanhangen du kommer till.

Om rådgivaren skulle säga att du inte borde åka till USA, skulle du lyssna på det då?

– Ja, förmodligen skulle det finnas en anledning till att han sa så. Och man söker väl inte råd om man inte är beredd att lyssna och följa dem?

Ester och Elsa säger att livsstilen som de valt inte alltid är enkel. De nämner att de kan ha ”kallare” och ”varmare” perioder då det är enklare att leva efter Guds bud. Men de är ändå övertygade om att det är så de vill fortsätta leva.

Kommer ni vara kvar i församlingen som vuxna?

– Vad menar du? frågar Ester och ser uppriktigt undrande ut.

Jag menar om ni lika gärna skulle kunna vara med i en annan kristen församling?

– Nej, i min församling har jag allt jag behöver, så varför ska jag byta? Jag har inget intresse av det, har aldrig haft heller.

* * *

Det är inte bara Ester, Elsa, Helena, Jan-Erik och Roger som verkar trivas i den västlæstadianska församlingen i Knivsta. Redan för tio år sedan märkte församlingen att de snart skulle behöva en större lokal för att rymma alla som kom till gudstjänsterna. Därför köpte man en tomt där man planerar att bygga ett nytt bönehus så snart den utdragna bygglovsprocessen är klar.

Att församlingen har växt de senaste åren beror främst på de många barn som har fötts, men det händer också att människor som saknar tidigare koppling till læstadianismen hittar dit, bland annat tidigare muslimska ungdomar och deras föräldrar, berättar Jan-Erik. Han säger att människor, i en orolig tid, verkar känna ett behov av tydliga värderingar som ger stadga. Han påpekar också att gudstjänsten och gemenskapen motsvarar det människor annars betalar dyra pengar för att få: livsråd, tystnad och frihet från prestation.

Söndagen då jag är på besök kommer två killar, ursprungligen från Eritrea, dit. Någon dag tidigare har de träffat en församlingsmedlem på tågstationen och av honom fått ett klistermärke med orden ”Du är helt igenom känd och fullkomligt älskad”. Den ena killen har det i jackfickan.

Jag frågar honom vad han tyckte om gudstjänsten.

– Jättefin, svarar han. Det var lugnt och skönt.

Fakta: Læstadianismen

• Læstadianismen är en luthersk inomkyrklig rörelse, uppkallad efter grundaren Lars Levi Læstadius (1800–1861). Han var präst i bland annat Pajala församling och Karesuando församling och höll botpredikningar som gav upphov till en väckelse som spred sig över Nordkalotten. Inte minst bland samerna kom den att förändra mångas livsföring och minska alkoholmissbruket.
• Efter att Læstadius avlidit blev Johan Raattamaa ledare och efter hans död 1899 splittrades rörelsen i tre inriktningar. Störst av dem är gammallæstadianismen som har ungefär 100 000 anhängare. Majoriteten av dem bor i Finland. I Nordamerika och Norge är västlæstadianerna flest, och i Sverige östlæstadianerna.

Källa: Wikipedia.

De flesta kvinnorna täcker sitt hår med en sjal under den gudstjänst i Knivsta som Dagen besöker hösten 2024, precis som de gjorde när rörelsen grundades. Bilden visar en gudstjänst i Karungi i Haparanda kommun år 1930. (PRESSENS BILD/TT NYHETSBYRÅN)

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.