“Många kristna förstår inte komplexiteten med adoptioner”

Viljan att hjälpa är djupt rotad hos många kristna. Adoption kan vara ett sätt.

Men historien har visat att den goda intentionen kan leda fel.

– Det jag hör i kyrkorna är “nu har vi räddat barnen”. Men hur är det med nackdelarna?, frågar prästen Rebecka Folkesten.

Det finns cirka 60 000 internationellt adopterade barn i Sverige. Experter som Dagen har pratat med menar att en stor andel av dessa har vuxit upp med kristna adoptivföräldrar.

– Jag har träffat och intervjuat 700 familjer under tio års tid som alla haft minst en familjemedlem som är adopterad. Hos flera av dessa vuxna framkom det i samtalen att de stod på en stark religiös grund, säger författaren Mary Juusela som har skrivit böckerna “Adoption – Banden som gör oss till familj” och “Den stora återresan”.

Hon tillägger att det också framkom i intervjuerna att de religiösa som adopterat barn uttryckte en längtan att hjälpa utsatta människor, särskilt föräldralösa barn.

Adoptionscentrum är Sveriges största förmedlare av internationella adoptioner. Margret Josefsson, föreningen ordförande 2015–2019, är inne på samma spår.

– Jag tänker att det har varit en växelverkan – att det är många kristna som kan tänka sig adoption, men också att många länder där det är vanligt med kristna organisationer eller kristna barnhem har haft som krav att den som ska adoptera antingen har en kristen tro eller åtminstone kristna värderingar.

Margret Josefsson var fem månader gammal när hon adopterades från Sydkorea 1970. I Sverige växte hon upp i en missionsförsamling där hennes adoptivföräldrar var aktiva. Hon berättar att föräldrarna inte kunde få egna biologiska barn och att adoption låg nära till hands eftersom pastorn i församlingen redan hade adopterat ett barn från Sydkorea.

Trots att hon betonar att föräldrarna inte adopterade henne utifrån sin kristna tro säger hon att det finns en tydlig koppling mellan adoptioner och kristna. Inte sällan har adoptioner koppling till kyrkornas missionsarbete.

– Den som har varit på ett barnhem har inte svårt att rent känslomässigt vilja ta hand om barn. Sedan är det ju inte det som ska styra.

– Men jag tänker också att barn ofta lyfts upp i en kristen kontext. Vi läser mängder av bibeltexter om hur viktiga barn är och barn har en central del i kyrkan och för kristna personer som kanske inte är lika självklar i andra sammanhang.

Bortlämnad av sin farmor

Flera undersökningar har tidigare visat att den psykiska ohälsan är större bland adopterade än hos andra. I en svensk studie från 2002 framkom det till exempel att risken för självmord bland utlandsadopterade barn var extra hög. På senare år har det dessutom avslöjats att många adoptioner har ägt rum utan de biologiska föräldrarnas uttryckliga medgivande. Detta är något som exempelvis Dagens Nyheter har skrivit om vid flera tillfällen under våren.

– Jag är en av dem som har fått reda på att min bakgrund inte stämde med den som mina föräldrar fick i handlingarna när jag adopterades, säger Margret Josefsson.

– I mina adoptionsdokument står det att jag var hittebarn. Men när jag fick kontakt med min koreanska familj för att min koreanska pappa sökte upp mig fick jag veta att jag inte alls var hittad utan att det var min farmor som lämnade mig.

I början av 1990-talet träffade Margret Josefsson sin koreanska familj för första gången.

– Mina föräldrar var inte gifta och enligt tradition tillhör barnen pappans sida. När min pappa gjorde militärtjänst och min mamma inte kunde behålla mig så hamnade jag hos min farmor, men hon tänkte inte ta hand om ett barnbarn. Så hon lämnade mig till en polisstation och ljög och sa att hon hade hittat mig.

Allt mer kritik mot adoptioner

Efter att en statlig utredning i Nederländerna nyligen visade att det förekom stölder och köp av adoptivbarn som kom till Nederländerna mellan åren 1969 och 1998 har landet nu stoppat alla internationella adoptioner.

I Chile pågår det samtidigt en stor utredning om tusentals liknande brott kopplade till adoptioner.

– Det handlar om illegala adoptioner, säger Rebecka Folkesten, präst i Svenska kyrkan och styrelsemedlem i Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR).

Föreningen har krävt att den svenska regeringen ska tillsätta en oberoende statlig utredning för att granska alla transnationella adoptioner som genomförts till Sverige. Efter DN:s granskning har också samtliga riksdagspartier meddelat att de vill se någon form av utredning av svenska adoptioner från utlandet. Dessutom sa nyligen socialminister Lena Hallengren (S), som tidigare har uttryckt att hon vill invänta den chilenska brottsutredningen, till DN att den utredningen har dragit ut så mycket på tiden att det är dags att agera.

Rebecka Folkesten betonar att även kristna aktörer behöver granskas.

– Det finns kristna i adoptionsorganisationerna i Sverige, det finns kristna bland dem som har adopterat och merparten av barnhemmen utomlands, som är en del av adoptionsverksamheten, är kristna, säger hon till Dagen.

Enligt Rebecka Folkesten kan adoptioner ifrågasättas utifrån etiskt perspektiv – även om de ur ett juridiskt perspektiv inte är olagliga.

– Vilken position befinner sig förstaföräldrarna i när en rik vit person kommer? Det har visat sig att många föräldrar inte har förstått konceptet, de har trott att deras barn bara skulle få utbildning utomlands.

Trots att Rebecka Folkesten har noterat vissa förbättringar, bland annat en ökad insikt inom kyrkligt bistånd om hur barnhem kan missbrukas, menar hon att många kristna inte förstår komplexiteten med adoptioner.

– Det jag hör i kyrkorna är “nu har vi räddat barnen”. Men hur är det med nackdelarna, till exempel rotlöshet och rasism som många adopterade möter? Adoptioner är liksom mycket annat i livet inte genombra, säger hon och tillägger att hon då och då hör kristna, ganska oreflekterat, säga att de tänker adoptera om de inte kan få barn.

Rebecka Folkesten konstaterar att det inte är självklart att en adoption innebär att livet för den adopterade blir bättre. Dessutom säger hon att det ofta klistras på en tacksamhetsskuld.

– Många adopterade upplever att det finns en förväntan från samhället: “Du ska vara tacksam för att du fick komma till Sverige.” De upplever också att det finns ett krav på att denna tacksamhet ska övertrumfa allt det jobbiga, till exempel rasism, som man kan möta. En del känner att de har ett ansvar att göra något bra av sitt liv, kanske att vara den perfekta dottern eller sonen.

Missionsbefallning, att evangeliet ska spridas, har väglett kristna sedan Jesu tid. Enligt Rebecka Folkesten anser många adoptionskritiker att missionsimperativet också spelar en viktig roll för adoptionsverksamheten.

– De likställer utlandsmission med kulturimperialism, säger hon och förklarar att dessa adoptionskritiker ser kristna missionärer som individer som kommer till ett annat land med målsättningen att rädda hedningarna och ta hand om hedningarnas barn eftersom missionärerna anser att svarta och bruna människor inte är kapabla att göra det själva.

Rebecka Folkesten håller med om kulturimperialism ibland har förekommit som en del av utlandsmissionen. Hon tycker därmed att kritiken är befogad. Men hon vill inte gå så långt som att likställa all utlandsmission med kulturimperialism.

– Människor som har varit anställda av missionsorganisationer och har bedrivit adoption har reagerat och agerat utifrån att vara i ett samhälle med fattigdom och misär. Det jag saknar i deras agerande är etisk reflektion – är fattigdom en giltig och lämplig anledning till att adoptera? Kunde de ha hjälpt till på ett annat sätt? Var förstaföräldrarna införstådda med vad de gick med på: att eventuellt aldrig mer få träffa sina barn eller behöva vänta tills barnen är vuxna?

“Det kändes som att världen gick åt rätt håll”

Adoptionscentrum har förmedlat nästan häften av alla adoptioner till Sverige. Därför är det heller inte särskilt konstigt att den ideella föreningen har hamnat i skottgluggen för mycket av adoptionskritiken.

Margareta Ingelstam blev Adoptionscentrums första ordförande när föreningen bildades i november 1969. Tidigare samma år hade hon varit redaktör för antologin “Adoptera – ett alternativ” och hon berättar för Dagen att målsättningen med arbetet var att underlätta för par i Sverige som ville bli föräldrar att adoptera barn som saknade föräldrar i andra länder.

– Det var den viktiga utgångspunkten. På 1960-talet öppnade sig världen. Andra världskriget var slut och det fanns möjligheter som inte hade funnits förut. Det var en hoppfull tid. Det kändes som att världen gick åt rätt håll.

Margareta Ingelstam var aktiv i Adoptionscentrums styrelse fram till mitten av 1970-talet. Under sin tid som ordförande jobbade hon bland annat för att det skulle vara rättvisa förhållanden mellan “vanliga föräldrar” och adoptivföräldrar som också hade en mängd extra utgifter i samband med adoptionen.

– Men det som också var viktigt var att adoptivföräldrar fick kunskap om att det kunde komma komplikationer. Adoptionscentrum började tidigt med kurser och möten där adoptivföräldrarna kunde träffa varandra och dela erfarenheter och stödja varandra. Och barnen fick se att det fanns andra som såg ut som dem.

Kristna församlingar i Sverige har under decennier varit engagerade i missionsarbete i andra länder. Tror du att det har bidragit till en större öppenhet för adoptioner bland församlingsmedlemmar?

– Ja, det tror jag, svarar Margareta Ingelstam och tillägger att ganska många missionsarbetare hade tagit med barn hem till Sverige.

– Sedan har ju intresset för att adoptera ofta spridit sig genom kollegor, grannar, vänner eller släktingar som adopterat. Några av mina vänner frågade mig på 1970-talet om jag hade noterat att barnkörer i tv-sända gudstjänster från frikyrkor hade ovanligt många barn som såg adopterade ut.

– Kanske flera av oss som gått i söndagsskolan har vant oss vid att människor i världen ser olika ut. Vi har sett bilder på, och hört berättelser om, “våra systrar och bröder” i Afrika och på andra kontinenter. De har kommit närmare. För mig har det varit ganska naturligt att “röd och gul och vit och svart gör detsamma”.

Tycker du, utifrån den rådande kritiken, att ni borde ha gjort mer noggranna efterforskningar kring de adopterade barnens biologiska familjer?

– Under den första tiden hade vi mycket god insyn i de barnhem och organisationer som förmedlade adoptioner för barn som behövde föräldrar. Det hände ett fåtal gånger att den biologiska familjen, oftast modern, tog tillbaka barnet, vilket då redovisades för oss. Med facit i hand kan man givetvis säga att vi borde varit observanta på att kommersiella och andra illegitima intressen senare skulle kunna störa adoptionsprocessen.

“Det var en annan tid”

På Adoptionscentrums webbplats står det att verksamheten “bygger på svensk folkrörelsetradition, utan partipolitiska och religiösa bindningar”. Margret Josefsson, som har arbetat för Adoptionscentrum under stora delar av 2000-talet, menar att föreningens ideologi och mål sammanfaller med hennes kristna tro.

– Det här är en organisation som jobbar med samma saker som jag tycker är viktiga. När jag arbetar med adoptionsfrågor grundar jag det delvis utifrån att jag är kristen medan andra kanske har en annan grund för att man är aktiv.

Historien har visat att adoptioner inte alltid har skett på korrekta grunder. Går det att säga om det handlade om okunskap eller om faktisk illvilja hos exempelvis personal på kristna barnhem?

– Är det så att det finns misstanke om att saker inte har gått rätt till ska det självklart utredas. Det som blir svårt är att det också var mycket i Sverige som gjordes annorlunda för 50 år sedan. När saker och ting inte har gått rätt till så tror jag att det var för att det var en annan tid, en annan kontext och delvis också kulturella skillnader. Det rättfärdigar kanske inget, men jag tänker att det är viktigt att ha det med i beräkningen för att förstå varför det har blivit som det har blivit i en del ärenden.

Johannes Ottestig

Johannes Ottestig är reporter på Dagen.