Manifestationer för tron – på olika sätt

Torget i Nässjö en septemberdag 1970. 150 unga smålänningar från olika kyrkor och samfund står runt en trefotsgryta fylld av krigsleksaker och våldslitteratur. Två unga män sätter grytans innehåll i brand. Därmed sker något speciellt, ty den här dagen förenas evangelisation, samhällsprotest och socialt patos. En av männen med tändstickor heter Thord-Ove Thordson och är ungdomssekreterare i Örebromissionens Ungdoms, ÖMU:s, Smålandsdistrikt. Längre fram i livet blir han generalsekreterare i Sveriges kristna råd och därmed delaktig i många sorters manifestationer. Men knappast någon så bred som denna. Ty i dessa härdagar, som ÖMU drog igång över hela landet, antogs resolutioner mot pornografi, militarism, kärnvapen, krigsleksaker och seriemagasin av våldstyp. Men man delade också ut traktater, vittnade om sin tro och gjorde insamlingar till tredje världen samtidigt som man protesterade mot sprit och knark, våld, miljöförstöring, snedvriden sex och fria aborter. Man brände porrtidningar, hällde ut öl och rev tv-licenser. Ty detta var samtida med Anebyaktionen, när 7 200 svenskar ställde undan tv:n i protest mot pornografiska program.

– I Sävsjö brände vi en del grovporr som folk stoppade i Göthe Henrikssons brevlåda, minns Thordson.

Henriksson var pastorn som stod i spetsen för Anebyaktionen.

1970-talet var kanske demonstrationernas tid framför andra, i kölvattnet av 68-vågen när alla manifesterade sin åsikt på gator och torg.

Har inte alltid demonstrerat

Men Sveriges kristna har inte alltid demonstrerat. I det gamla enhetssamhället där kyrktornen stod som Kristusfyrar mot horisonten kom ingen ens på tanken. Men när väckelsens folk trotsade förbudet mot religiösa möten utanför kyrkan förändrades allt. Fast det kostade på att gå på tvärs. Fångkärrornas väg genom bygden på 1800-talet demonstrerade döparnas trosövertygelse.

Väckelsefolkets möten lyste som staden på berget och folk sökte sig dit i skaror. Läsarna hade snarast ett behov av att dra gränser mot världen och den röda tråden blev innanför eller utanför. Periodvis erbjöd de nog mera dom än nåd, och strömmen till bönhusen dog ut.

Frikyrkofolket ropade nu över en vallgrav av egenrättfärdighet som de själva grävt. Störningarna från nöjets estrader, reklamens lockrop och nya mediers underhållning blev dem också övermäktiga.

Strömmen måste vändas!

Presenningar tråcklades ihop till tält. Dansbanor, varuhus och sportevenemang fick besök med sång och vittnesbörd. Och när andra började demonstrera på gator och torg hängde frikyrkofolket på.

Till en början gjorde de som de alltid gjort: de sjöng och vittnade om Jesus. Ibland var de konfrontativa och samhällskritiska. Efter hand drevs de av en mer modest önskan att visa världen att de fanns. I vår tid händer det att nattvardsbordet dukas mitt i folkvimlet och den som vill får komma. Enhetskyrkan krävde allas närvaro vid nattvardsbordet. Nu är nattvarden åter publik, men nu som ett erbjudande. Teologiskt är resan milsvid. Kyrkohistoriskt likaså. Frågan är dock densamma: Hur ska kyrkan presentera sig på gator och torg – om alls?

Uppmärksamhet på olika sätt

Formerna har skiftat med tiden och omständigheterna. Söndagsskolor tågade redan på 1920-talet under hemsydda banér bara för att visa upp sig. Många av de kristna ungdomslägren marscherade senare på liknande sätt.

Den kristna fredsrörelsen har arrangerat marscher och torgmöten med budskap som ’Stoppa kärnvapnen’, ’Låt världen vara i fred för svenska vapen’ och ’Se jag gör allting nytt’. Den ekumeniska u-veckan arrangerades över hela landet med ett otal offentliga manifestationer för u-hjälp, rättvisa och fred.

Ett par årtionden från sent 1960-tal hölls många demonstrationer för fängslade kristna i Sovjet­unionen, och ett otal solidaritetsmöten har anordnats för förföljda kristna världen över.

Inte minst 1970-talet var demonstrationernas tid, i samhället efter 1968, och i kristenheten. Samtidigt med de ofta ekumeniska härdagarna förde landets pingstförsamlingar sitt eget krig mot framför allt pornografin.

1970 åtalades Arne Imsen och 27 andra medlemmar av Maranata för skadegörelse och olaga affischering, sedan de 18 gånger hade målat över och klistrat för skyltfönster på porrbutiker. De erkände, vägrade att betala böter men förklarade sig villiga att gå i fängelse.

Tusentals kristna samlades till bönenatt i Kungsträdgården. Jesusmanifestationerna har tagit upp den tråden.

Annan ton på 1980-talet

På 1980-talet var tonen delvis en annan. Nu kallade man till bot- och bönemöte på Sergels torg. De anti-abortmarscher som anordnades av organisationen Ja till livet ett tiotal år från slutet av 1980-talet samlade ibland tiotusen demonstranter. I dag beskriver sig föreningen som politiskt och religiöst obunden och använder andra arbetsmetoder.

1990-talets Jesusmarscher ville ge kristna råg i ryggen att stå för sin tro, säger initiativtagaren Lennarth Hambre.

– Vi ville skala bort alla andrahandsfrågor och fokusera på grunden i kristen tro.

”De har en högre moral”, sa Carl Bildt om de kristna när Hambre intervjuade honom i Kungsträdgården 1994.

Så får vi ju inte glömma bort Frälsningsarmén när vi talar om kristna i det offentliga rummet. Deras granna uniformer har setts i den svenska stadsbilden sedan 1882. I dag har uniformerna blivit ledigare, just inga strängmusikgrupper finns kvar, och bara 15 av förut drygt 70 hornmusikkårer.

– Det betyder ju att vi syns mindre på gator och torg, men vi syns mer i media och det är ju också det offentliga rummet, tröstar sig arméns informationschef Bert Åberg.

Kommunist rapporterar

Den som har deltagit i eller betraktat en demonstration har ofta något att berätta. En kommunist som sett ÖMU:s Riksungdomsläger marschera i Rättvik på midsommarsöndagen 1949 sa enligt Missionsbaneret: I går såg jag att det inte lönar sig att arbeta emot kristendomen. Vad många de var och vilken inspiration de hade!

Den traditionella Läsarmarschen som Örebromissionens höstkonferens ordnade från Filadelfiakyrkan till Idrottshuset beskrevs så här i en lokaltidning: En 'kongohövding' med stort spjut, en kolsvart infödd pastor från Kongo med gul huvudbindel och mörkröd kalott, brasilianska riddräkter och indiska och japanska färgstarka dräkter, en liten japanska, evangelist i ÖM:s mission därute, mörkbrun och klädd i färgsprakande tyger – allt blev ett uppmärksammat demonstrationståg som kanske aldrig skådats på Örebros gator. 3 000 deltog i tåget med en blåsorkester på 30 man i täten.

Pingströrelsens kamp mot porren på 1970-talet var ibland kaotisk. I Stockholm blev en äldstebroder nedslagen i en porrbutik, svordomar dränktes i ett bönebrus lika kraftigt som i pingstkyrkan. En affärsinnehavare satte händerna för ansiktet och grät och bad sedan en äldre syster om förbön. I Gävle förklarade en demonstrant iförd gasmask frälsningens väg för innehavaren av en porrbutik. Mannen sades lyssna allvarligt.

Vid en ljusmanifestation på Sergels torg för förföljda kristna någon gång på 1980-talet placerade man mängder av små värmeljus i trappan ner från Drottninggatan. Plötsligt började de tillsammans brinna med en väldig låga.

– Folk sprang undan, men vi larmade brandkåren som kom tjutande och släckte med vitt pulver, minns Wilgot Fritzon från Slaviska missionen (i dag Ljus i Öster), som var en av arrangörerna. Även om det slutade lite snöpligt så fick vi i alla fall bra reklam, konstaterar han.

Man i täten, blandning i leden

I täten på nästan varje demonstration går en man, nästan alltid en man. Män arrangerar och män talar. Men det är gott om kvinnor i tågen. Gunilla Nyberg-Oskarsson, teologie doktor och lärare, har studerat kvinnors roll i framför allt pingströrelsen. Hon tvekar, men tror att detta beror på strukturen i frikyrkan.

– Männen har dominerat i alla styrfunktioner. Kanske är kvinnor mera för personlig evangelisation över en kaffekopp, medan männen gör mera väsen av sig, funderar hon.

Alla sorters människor har gått med i tågen. Samhällets stöttepelare och folk som just rest sig ur rännstenen har gått skuldra vid skuldra. Hänförda ungdomar och medelålders kostymnissar, mammor med barnvagnar och ampra tanter har fyllt på leden.

”Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört”, kunde de sjunga som förklaring. För några timmar intog de stan, satte Jesus på dagordningen och visade att de fanns. Att delta i en massrörelse stärkte deras tro.

Demonstrationsvågorna verkar ha blossat upp och försvunnit igen på några år, i en sorts tioårscykel. Kanske sliter man ut eldsjälarna efter några gånger, och det tar ett tag innan nya träder fram? Morgondagens manifestation i Stockholm blir dock den sjätte i ordningen. Kanske vilar denna manifestation på en så bred grund att den kan fortsätta länge än?

Synts på många torg

Grundaren för Jesusmanifestationen, Stanley Sjöberg har mer än de flesta synts på torget i årtionden.

När manifestationer i det offentliga rummet kommer på tal citerar han Lewi Pethrus:

– Man ska skjuta kraftiga salvor nu och då för att jaga upp människor ur sina skyttegravar, sedan ska man plocka dem en och en.

Han är övertygad om att det finns ett egenvärde i att synas. Han påtalar att andra religioner kan vara väldigt synliga i gatubilden i dag, inte minst genom sin klädstil, medan kristna har satt en ära i att smälta in.

– Kanske behöver vi finna sätt att synas igen, funderar han, men kan inte precisera tanken mer än så. Men vi måste finna en väg att vara tydliga utan att vara tråkiga fundamentalister.

Behov av fördjupning

Stanley Sjöberg stryker under behovet av fördjupning i en tid när politiker och andra talar i rubrikstil och twittrar på 140 tecken. Han efterlyser en ny pedagogik.

– Människor behöver få förklarat vad vi tror på innan vi kan övertyga till omvändelse, menar han.

Han är inte kritisk till det som sker i dag, och han menar att allt har haft sin tid. Också 1970-talets aktioner mot pornografin, som han i dag kallar spontana och naiva.

– Kanske är internet dagens torg, funderar Stanley Sjöberg.

Själv har han 350–400 besökare i sin webbkyrka varje dag, och där kan folk ha tid för dialog.

Doktoranden Marta Axner som forskar om religionen i medierna skickar med en tänkvärd slutsats.

– Man ska inte blanda ihop synlighet och inflytande, påpekar hon.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.