Dokument
Missionsorganisationer tveksamma till adoptioner i början av 1960-talet
Hjälp på plats var att föredra, ansåg experterna då.
Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet, har skrivit flera böcker om adoption. I den senaste beskriver han adoptionsdebatten under 1960- och 1970-talet – och även de kristna samfundens inblandning.
Adoption av utländska barn kom på allvar i gång under 1950-talet och stort fokus hamnade på Sydkorea där det fanns tiotusentals föräldralösa barn efter Koreakriget. Adoptionsverksamheten bedrevs från början av enskilda personer, men från mitten av 1950-talet och fram till år 1965 hade Socialstyrelsen uppgiften att förmedla kontakt mellan adoptionssökande i Sverige och utländska aktörer.
Enligt Tobias Hübinette ansåg samtidigt nästan samtliga humanitärt inriktade hjälp- och biståndsorganisationer, inklusive kristna missions- och biståndsorganisationer, i början av 1960-talet att hjälp på plats var att föredra framför adoptioner till Sverige.
Detta gällde även de svenska myndigheterna. 1961 kontaktade ett antal privatpersoner Lutherhjälpen med frågor om hjälporganisationen kunde hjälpa dem att adoptera “nödlidande barn” från Algeriet och Hongkong. Lutherhjälpen vände sig i sin tur till Medicinalstyrelsen för råd och myndigheten svarade med att avråda från adoption. Medicinalstyrelsen skrev att det var bättre att hjälpa barnen i sina hemländer i stället för att förflytta dem till Sverige, då “adoption i helt främmande kultur” skulle kunna medföra “påtagliga personlighetspsykologiska och sociala svårigheter”.
Rasfördomar skulle bekämpas
I mitten av 1960-talet var väntetiden i Sverige 4–5 år för att få adoptera ett svenskt barn. Detta ökade intresset för internationella adoptioner och från och med 1965 bistod Socialstyrelsen mer aktivt dem som önskade adoptera barn.
Tobias Hübinette skriver att adoptionsförespråkarna bland annat ansåg att Sverige var “alltför vitt” och att utlandsadopterade barn skulle bidra till att bekämpa rasfördomar. Samtidigt konstaterar han att längtan efter att förbättra livet för barn var en drivkraft vid adoptionen.
– Det fanns helt klart sådana motiv också, det vill säga att rädda livet mer eller mindre på barnen – men den ideologiska motivationen var väldigt påtaglig, det vill säga antirasism kort och gott och det är det som skiljer Sverige från andra adopterande västländer, säger han till Dagen.
Adoptionsverksamheten växte kraftigt
Tobias Hübinette skriver i “Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt” att frågan om kampen mot rasfördomar ofta hängde ihop med en längtan efter att bidra till världsfreden och om att visa solidaritet med u-länderna. Han förklarar att adoptionsförespråkarna successivt fick allt mer att säga till om och att föreställningen om att de utländska adoptionsbarnen skulle kunna bekämpa svenskarnas rasfördomar kom att “institutionaliseras inom den svenska adoptionsvärlden” på 1970-talet.
Under detta årtionde växte också adoptionsverksamheten kraftigt (och över en fjärdedel av barnen som kom till Sverige mellan 1970 och 1980 hämtades från Sydkorea). Antalet utlandsadopterade var fortsatt hög under 1980-talet, men började sedan sjunka kraftigt.
Johannes Ottestig är reporter på Dagen.
