Det är många som vill ta avsked. Bänkraderna är fulla av människor klädda i svart. Nästan 500 familjemedlemmar, vänner och personer från kyrkan har kommit för att sörja och för att visa respekt. Många varma lovord uttalas.

Inuti Knut Jostein är känslorna många och stora. Hans far är död.

Plötsligt känner han sig väldigt manad till att säga några ord själv. Resa sig och med hög och klar röst säga till alla som öser lovord över hans far: ”Detta är kanske sant för dig men det är inte sant för mig!” Men det hade inte sett bra ut. Det är bäst att förbli sittande. Det är inte sådana ord som människor förväntar sig av en son som begraver sin far. Och känslorna behåller han inom sig. Döljer tankarna. Döljer lättnaden.

Känslan av sorg är förväntad och acceptabel, men han sörjer mest över att inte ha haft en far som levde upp till det ideal han hela tiden hörde om i kyrkan. En som skyddande mot ondska. Som gjorde allt i sin makt för att barnen skulle ha det bra.

Det ska ta 23 år till innan Knut Jostein reser sig och säger allt det som han hållit inne med:

”Pappa var en som begick övergrepp”.

Knut Josteins far Ole Sandvik var pingstpastor och förkunnare i olika pingstkyrkor hela sitt yrkesliv. Den sista tjänsten som föreståndare hade han i Filadelfiakyrkan Sarpsborg åren 1979–1984. Pastor och föreståndare är ord som används om varandra i pingströrelsen. Dessutom var han en profilerad sångevangelist som reste runt i Norge, och han gav ut musik.

Ole avled efter flera års sjukdom 1999, bara 62 år gammal. Året därpå, 2000, flyttar pingstkyrkan i Sarpsborg in i nya lokaler där den fortfarande håller till.

Från utsidan bär byggnaden tydliga drag av sitt förflutna som industrilokal. Här är det inget kyrktorn som vakar över staden. Det flata taket och plattorna som täcker fasaden vittnar om praktiskt tänkande och kostnadseffektivitet.

Insidan med öppna ljusa rum fyller den nya funktionen som Guds hus mycket bättre.

Det är en varm sommarkväll år 2022. Från ljudanläggningen hörs en lugn lovsångsmusik. Runt en fjärdedel av de stoppade blå sätena i stora salen är upptagna. Det är inte många som vet varför de är här. Inbjudan till informationsmötet var diffus och berättade att en ond och svår sak i en familj i kyrkan ”har att göra med församlingens historia och kan ha betydelse för fler människor”.

Vardagsprat om nya jobb och om det grå molntäcket utanför tystnar när pastor David Hetlelid tar till orda.

Knut Jostein har gruvat sig hela dagen. Han har mått fysiskt dåligt vid tanken på det som nu ska ske. Men när han blir inbjuden att komma upp på scenen och med bestämda steg går bort till mikrofonen så känner han sig lugn. Han klarar av att inte bli alltför känslosam. Det är bra. Annars kunde det ha varit svårt att få fram orden, tänker han efteråt.

Med sakligt språk och med sitt lugn som döljer den tidigare oron berättar Knut Jostein sitt livs största hemlighet till de runt hundra personer som är samlade.

– Själva berättelsen är inte lång. Far, som var föreståndare här från 1979 till 1984, hade ett hemligt liv. Han begick övergrepp. Jag har blivit sexuellt utnyttjad. Mina minnen av detta går tillbaka till åttaårsåldern. Dessförinnan kommer jag inte ihåg så mycket. Det höll på fram till dess jag var 15–16 år. Då satte jag själv stopp för det. Det är hela historien i ett nötskal för min del.

Stämningen i rummet ändrar sig. Storögda blickar går kors och tvärs i stolsraderna. Ansikten som vittnar om vantro stirrar tomt framför sig.

Knut Jostein fortsätter. Han berättar om hur han fortfarande vaknar varje dag med en känsla av ångest. Ibland känner han sig jagad och vill fly. Andra dagar yttrar det sig i illamående och oro. Han berättar att de smärtor han har haft i hela kroppen i många år och som sjukvården aldrig hittat orsaken till nu har fått en diagnos: posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och emotionell utmattning.

Knut Jostein berättar öppet om hur övergreppen har påverkat hans självbild, hans tankar om sin egen kropp och om vad han tror att andra tänker om honom. Det hela sägs med ett kroppsspråk och en röst som skulle kunna tyda på att det handlade om en långt mindre allvarlig sak. Kanske vardagen som kriminalvårdare har gett honom träning i att behålla lugnet i stressade situationer?

Från scenen berättar han om tankarna som har malt under årens lopp:

– Hur skulle någon kunna älska en person som mig, som är så otäck, och som har varit med om det jag har varit med om?

Den inre stämman verkar minst lika ohygglig som när han säger de ord den formar högt.

Molnen utanför har lättat och genom nischen med stenar av glas bakom scenen söker sig mjuka kvällssolstrålar sig in. Man hör diskreta snyftningar från bänkraderna. Tårar trillar ned längs rynkiga kinder och fångas upp av en pappersnäsduk.

– Jag ville att detta skulle bli känt i den gemenskap jag har tillhört i så många år. Det är inte enkelt. Det är sårbart, men nu är det gjort.

Beslutet att kalla till ett informationsmöte i kyrkan har flera orsaker. Knut Jostein går igenom dem för de församlade.

– En är rent egoistisk. Jag hoppas att det ska hjälpa till att läka mina sår nu när jag är öppen om den historia jag bär på. Kanske kan de till sist bli till ärr? Ärr syns men de ger inte samma smärta som sår.

Anledning nummer två är för Knut Jostein lika enkel som den är svår:

– Ole Sandvik, min far, är en del av denna församlings historia, och det vill jag inte att han ska vara. I alla fall inte på ett positivt sätt.

Den tredje orsaken till att Knut Jostein står på scenen i Filadelfiakyrkan Sarpsborg denna dag handlar om vad han menar att en kyrka ska vara.

– Vi kallar ofta församlingen för vårt andliga hem. I ett gott hem ska det finnas utrymme för goda berättelser, men också för de tunga, besvärliga.

Man hör ett lågt mumlande bifall sprida sig i salen.

– Och så önskar jag att detta kan öppna en möjlighet för personer i vårt sammanhang som har upplevt onda saker att säga ifrån om det. Både om någon har dåliga upplevelser knutna till min far, men också på andra områden eller med andra personer.

När Knut Jostein har sagt det han vill säga ber han sin bror Eivind Sandvik komma upp på scenen.

I vuxen ålder förstod de två bröderna att de inte var ensamma om att ha dåliga upplevelser knutna till fadern under uppväxten. Också Oles äldsta son berättar om övergrepp.

Eivind Sandvik har godkänt att Dagen publicerar hans erfarenheter och att hans namn blir nämnt, men han vill i övrigt inte bidra till artikeln. Han har läst texten före publicering.

Innan Ole Sandvik kom som föreståndare till Filadelfiakyrkan Sarpsborg jobbade han på många olika ställen, vilket var vanligt för pingstpastorer på den tiden. Familjen flyttade ofta. Det startade när han blev utsänd som evangelist från pingstkyrkan Tabernaklet i Bergen till en pingstförsamling i Gjøvik. Här bildade Ole och hans fru Anne familj och fick sina två första barn.

Anne Sandvik har godkänt att hennes namn används och har läst artikeln före publicering.

Under de följande åren jobbade Ole som föreståndare i Zion Bryne, i Salems pingstkyrka i Sandefjord och i pingstkyrkan Filadelfia i Ålesund innan han och familjen fick en mer permanent bostad i Sarpsborg, där Ole var föreståndare i Filadelfiakyrkan i fem år.

I samband med informationsmötet sommaren 2022 tog pastor David Hetlelid kontakt med alla dessa församlingar för att berätta om vad som kommit fram om Ole Sandvik. Det fanns en oro för att han kunde ha utsatt även andra för kränkningar.

Vi har inte lyckats komma i kontakt med församlingen i Gjøvik men har talat med centrala personer i de andra församlingarna under arbetet med denna artikel. Vid den tidpunkten hade ingen fått höra om olämpligt beteende knutet till deras tidigare pastor.

Hur mycket information som har getts i de olika församlingarna skiljer sig åt. Flera uttrycker att de är förberedda på att skriverierna kan leda till att det kommer fram berättelser från den tid när Ole Sandvik var knuten till deras kyrka. Men än så länge finns det inga tecken på att det har skett övergrepp utanför Ole Sandviks familj.

Det har gått tre månader sedan Knut Jostein berättade om sina onda barndomsminnen inför församlingen. I utkanten av ett lugnt bostadsområde ligger ett mörkbetsat hus med skogen som närmaste granne. Längs den ena ytterväggen slingrar sig druvrankor, med tunga mörkblå klasar. De ser bättre ut än vad de smakar.

Inne har Knut Jostein dukat upp med kaffe, bubbelvatten och wienerbröd. Pastor David Hetlelid har tagit plats vid köksbordet.

Knut Jostein har sagt ja till att tala med oss därför att han hoppas att det kan hjälpa andra församlingar att upptäcka att det är skadligt att förtiga sådant som är besvärligt, att det går att vara öppen om också de mörkaste delarna av livet.

– Jag har inget intresse av att dela en snyfthistoria. Men kanske någon kan lära av den? Att vara öppen kan vara förlösande på det mänskliga planet, men kanske också på det andliga? frågar sig kriminalvårdaren.

Han märker att folk tycker att det är svårt att tala med honom om det han har delat men flera har tagit kontakt efter mötet i somras.

Och själva samlingen tyckte han blev oväntat bra. Han blev bemött på ett fint sätt.

– Det var god stämning. Nej, det är inte rätt att säga så, rättar han sig själv.

Det är ett svårt ämna att finna de rätta orden för.

– Det var fint att upptäcka att andra kände något av den smärta jag och familjen känner, säger Knut Jostein efter att ha tänkt en stund.

Det är inte bara orden som är svåra att hitta. Också minnena är få, och vaga. Det är antagligen en strategi för att bemästra situationen som hänger med sedan barndomen.

– Men det som är så obehagligt är att kroppen inte glömmer, även om jag har försökt förtränga det som hänt.

I många år dolde han allt, inte bara för sig själv utan också för sina allra närmaste. Först efter mer än tio års äktenskap med sin fru Charlotte öppnade han upp om de övergrepp han varit med om. Det var hans fars död som ryckte loss så många känslor och tankar att han för första gången valde att berätta om de svåra erfarenheterna. Men det skulle ta nästan tjugo år till innan han berättade för nästa person, pastor David, som nu sitter mittemot honom vid köksbordet. Däremellan fyllde han kalendern och vardagen till brädden, minimerade luckorna där det fanns tid att låta tankarna flyta.

Men det gjorde inte att minnena inte tvingade sig fram.

En dag möts Knut Jostein av en belåten Charlotte när han kommer hem. Hon har varit hos fiskhandlaren och fått tag i färsk fisk till middagen. På köksbänken ligger en fin lyrtorsk. Synen får det att knyta sig i hela kroppen på Knut Jostein, och oron väller fram som från en liten punkt inne i magen. Det väcker minnen från onda upplevelser med pappan under uppväxten.

Sådana episoder, som kommer när han minst väntar sig det, har det blivit flera av efter att han dyrkat upp dörren till den inre mörkret och släppt in andra. Tidigare gjorde han allt han kunde för att hålla dörren stängd, låst och bultad.

Hoppet är att den gläntade dörren efter hand ska bli till en öppen dörr som ger honom tillgång till mer av det han har glömt. Kanske kommer det att hjälpa. Kanske inte.

Knut Jostein började berätta för pastor David Hetlelid om det som hade hänt. Strax därefter sker det saker som tvingar fram ett samtal även med den äldre brodern, Eivind Sandvik. Till Knut Josteins förvåning, och förtvivlan, berättar också Eivind att han har blivit utsatt för övergrepp av deras far.

– Jag hade inte tänkt tanken att det också kunde ha hänt Eivind, säger den yngre brodern.

Till slut intar tankarna, utmattningen och oron Knut Jostein. Han får erbjudande om psykiatrisk hjälp.

– Där talade man en del om att förträngning av svåra saker som skett skapar skam och gör att symptomen upprätthålls. Då bestämde jag mig för att detta kunde jag inte låta mig själv och de fåtal som visste om, bära.

Tiden var inne för att tala med familjen. Han sparade det svåraste samtalet till sist. En tanke hade plågat honom mer och mer. Kunde verkligen något sådant här ha försiggått utan att hans mor visste om det?

Skulle hennes svar bli det värsta tänkbara så kunde det åtminstone ge henne chansen att göra upp med det som hänt, tänker sonen.

– Det är det svåraste samtal jag har haft under hela mitt liv.

– Men hon hade ingen aning. Det gjorde henne otroligt ont att få höra om det som hade hänt med mig och Eivind. Och det gjorde ont i mig att berätta för min mor att den person hon hade bott tillsammans med i fyrtio år inte var den hon hade trott.

Samtalet med mamman skulle så småningom utlösa något nytt. En önskan om att hon ska slippa bära skammen själv. För henne blev det nämligen svårt att gå på möten och gudstjänster i Filadelfiakyrkan som hon hade tillhört i mer än fyra decennier.

På informationsmötet i somras höll han en appell från hjärtat, om att alla som var samlade skulle ta emot mamman på ett bra sätt i kyrkan, också i framtiden. Han önskade starkt att hon skulle kunna vara i sitt andra hem utan att uppleva obehag. När mötet är slut samlas människor runt henne och till slut uppstår en spontan kö av personer som vill krama henne och tala med henne.

– Det här måste vi bära tillsammans, säger en av dem som väntar på sin tur.

– Eftersom han har haft den roll och funktion som han haft blir det något mer än bara en berättelse om en familj. Det är också en kollektiv berättelse som församlingen i fortsättningen är en del av, säger David Hetlelid.

Han är tydlig med att det onda som har kommit fram är förvirrande och svårt för många av dem som inte är direkt påverkade av övergreppen.

– I vår del av kyrkolandskapet med karismatiskt ledarskap kan pastorer betyda mycket för det andliga livet, för församlingens historia och för den enskildes troshistoria. Jag har brist på sakrament och så överför jag mer av detta på människor. Då blir fallhöjden stor, säger pastorn.

Han tänker att det är naturligt att personer som har upplevt positiva saker under Oles tid som ledare kan fråga sig om det då verkligen var från Gud? Eller om det var något falskt? Något otäckt?

– Det kan bli tufft för många och deras trosuppfattning.

Kyrkan har ordnat så att alla som vill ska ha någon att tala med om det som kan ha kommit upp i kölvattnet av att Knut Jostein och familjen delade sin berättelse. Flera har tackat ja till detta, säger David.

Han har aldrig tvivlat på att det rätta i detta sammanhang är att vara öppen, så länge familjen själv önskar sig det. Den värderingen har inte alla varit enade om. För även om pingströrelsens etiska råd har stöttat församlingen i beslutet att tala öppet om saken har andra kollegor i rörelsen frågat varför man vill släppa fram detta i ljuset. Det handlar inte om särskilt många, säger David.

– Jag kan förstå att man tänker så. Ja, detta är så ont och svårt att det är frestande för oss att bara låta det vara i det mörka rummet. Men då är det någon som betalar priset för att vi önskar oss en förgylld berättelse.

I kyrkan i Sarpsborg har han däremot bara hört goda ord om att han arrangerade ett öppet informationsmöte.

– Folk har sagt att detta är något av det bästa som en församling kan vara. Det är djup medmänsklighet, det ör omsorg och det rör vid vår tro, säger David.

Var skulle det kunna finnas mer rum för att vara öppen och visa på smärta, fall och sårbarhet, undrar Knut Jostein, och fäster blicken på hortensiabuketten som står framför honom på bordet.

– Det måste finnas utrymme för att lufta sådant här i kyrkan. Där finns förlåtelsen, där finns nåden. Där visar Gud sin kärlek, säger kriminalvårdaren.

David är tydlig med att det krävs ett stort mått av vishet och reflektion för att hantera ett så svårt tema. Tron behöver inte göra det enklare. Tvärtom.

– Tron kan också missbrukas. Man kan tala om nåden på ett felaktigt sätt, alldeles för lättvindigt om att förlåta, nästan som ett sätt att sopa saker under mattan. Sådana mekanismer kan finnas.

Församlingens ledning har involverat både Vake, det kyrkliga resurscentret mot sexuella övergrepp, och pingströrelsens etiska råd för att få vägledning, berättar David.

Ibland kan Knut Jostein känna dåligt samvete för att ha ”kastat sin far under bussen”. Blandningen av goda och dåliga känslor gör det hela mer komplicerat.

– Han är ju trots allt min far. Jag ska inte tala illa om honom i alla sammanhang. Jag har säkert också goda upplevelser tillsammans med honom.

– Säkert? Kommer du inte ihåg?

Knut Jostein svarar med ett exempel.

– Jag minns att vi var ute på Vågsøy, inte så långt från där min mamma kommer. Jag har ett jättegott minne av att jag och far fångar en fin lyrtorsk. Det är en bra upplevelse. En sådan som far och son ska ha.

Han snurrar försiktigt på glaset med italienskt bubbelvatten. Tar lite sats.

– Men så överskuggas det av mina minnen av övergreppen som han gjorde i bönehuset där vi övernattade när vi var där.

För Knut Jostein har de dåliga upplevelserna i barndomen inte bara påverkat hans hälsa utan också den bild han har av Gud.

– Jag har inte en god och självklar tro på att Gud är kärlek och att han vårdar oss och skyddar oss från faror. Min Gud klarade inte det.

Knut Jostein menar att man ofta låter Gud komma undan för lätt. Att man skyller på syndafallet och på att människor är onda.

– Jag var ett snällt barn. Men han klarade inte att varna mig. Jag har problem med att försona mig med att en som är allsmäktig kan sitta och se på när all ondska sker.

Många gånger har han tänkt att nu ska han och Gud gå skilda vägar. Att han är trött på envägssamtalen. Dessutom har han ett ansträngt förhållande till auktoriteter, inklusive Gud.

– Och så har du denna fadersbild, Gud, vår far. När du själv har ett väldigt ambivalent förhållande till din egen far är det svårt att hitta den fadersfiguren.

David nickar. Han menar att det är viktigt att man inser att det kan finnas smärta knuten till många begrepp och bilder som används i kristna sammanhang.

– Vi är överlåtna till vårt språk och språket är en avgränsning. Gud som far kan vara en extremt svår bild för någon men inte heller för den som har ett gott förhållande till sin far är fadersbilden en heltäckande beskrivning av Gud, reflekterar pastorn.

Han är på det klara med att den kyrka han nu leder måste justera berättelserna om den tidigare föreståndaren. Om två år fyller Filadelfiakyrkan Sarpsborg hundra år.

– Min far är en del av församlingens historia. Innan fler visste om min historia nämnde du, David, att det blir svårt att bara stryka allt som har med honom att göra utan att berätta om varför, säger Knut Jostein.

David nickar igen.

Men trots detta har Knut Jostein inte klarat att ge Gud på båten. Dessutom, vad skulle han då göra varje söndag förmiddag?

Han och David skrattar. Vanan att vara i kyrkan varje söndag är så inarbetad att det är svårt att tänka sig något annat.

– Jag tycker att det är helt otroligt att Knut Jostein har klarat att inte bara vara en del av en församling, utan just i den församling där hans far var pastor, säger David.

En av de starkaste reaktioner som pastorn har fått efter informationsmötet är hur Knut Josteins ansträngda förhållande till Gud har rört människor.

– Det har en resonans i de flesta av oss, även om vi inte har lika dåliga erfarenheter. Knut Jostein har öppnat ett rum som gör att allt vi erfar får ta plats både i den kristna gemenskapen och i troslivet.

Det som de två vid bordet i huset med vinrankorna hoppas är att de genom att öppna dörren till det mörka rummet kan göra att ljuset sipprar in och gradvis fördriver mörkret. För Knut Jostein, för hans familj, för församlingen och för andra som bär på onda upplevelser.

Dokumentet är en översättning från Vårt land. Anne Sandvik har läst artikeln före publicering. Det har också syskonen till Knut Jostein och Eivind Sandvik gjort.

Skribent: Marit Mjølsneset, Vårt Land

Översättning: Elisabeth Sandlund