Riksdagens kristna grupp krymper

Åttio par ögon tittar ointresserat på mig. Flera av politikerna har artiga leenden, väl medvetna om att de ska fastna på bild. Porträtten tillhör medlemmarna i riksdagens kristna grupp, och finns på en plansch som Dagen gav ut strax efter valet 1998. Cirka 22 procent av riksdagsledamöterna var med i den kristna gruppen. Redan då beskrevs de som en krympande skara.

Anmärkningsvärt är att bland de kristna politikerna finns fyra tunga ledargestalter. Där finns den socialdemokratiske statsministern Göran Persson med sina överdimensionerade glasögon, miljöpartiets språkrör Marianne Samuelsson är också öppen med sin kristna tro, liksom krist­demokraternas Alf Svensson och folkpartiets Lars Leijonborg.

Planschen är över fjorton år gammal, men flera av politikerna på bilden är fortfarande aktiva, exempelvis nuvarande KD-ministrar som Stefan Atte­fall och Maria Larsson. Även Sten Tolgfors, moderaternas tidigare försvarsminister som slutade i och med den uppmärksammade vapenaffären med Saudiarabien, skyltar med sin kristna profil.

Öppet för allmänheten 1998

Så var det i alla fall efter valet 1998. Och Dagen nöjde sig inte med en namnpublicering av de kristna politikerna. Dessutom berättade tidningen vilka samfund de tillhörde och uppgav också deras telefonnummer. Budskapet var att det gick att påverka sina kristna ledamöter och Dagen skickade med uppmaningen att höra av sig samt att be för dem.

Kontroversiellt? Att få fram namnen på den kristna riksdagsgruppens medlemmar hade fram till denna tidpunkt varit en ganska enkel företeelse. Ett telefonsamtal, och sedan fick vi som tidning ut en lista med namn.

Numera ligger locket på. Den kristna riksdagsgruppens medlemmar har sedan den här bilden publicerades inte varit offentliga. Då och då ger sig enskilda kristna politiker tillkänna, högst frivilligt, vid behov. Men som tidning har vi inte tillgång till någon information om vem i riksdagen som är med i gruppen.

Dagen har ringt upp de tre senaste ordförandena i den kristna föreningen, Göte Jonsson, Annelie Enochson och Elisabeth Svantesson, och de ger en samstämmig bild. De som är med i riksdagens kristna grupp ska inte behöva skylta med sitt namn, det tillhör inte allmänintresset. Flera argument lyfts fram. Alla ska kunna känna sig hemma i gruppen, och inte mot sin vilja behöva pekas ut. De som inte är med ska få slippa frågor om varför. Alla andra grupper i riksdagen är anonyma, så det är inte så konstigt att även den kristna är det.

Två av dem som lett gruppen beskriver den på samma sätt, som en ”oas”. Det är en gemenskap där man kan slänga av sig sin politiska kappa och komma som man är. Visst går det att diskutera en del politiska frågor, men det är absolut ingen lobbyorganisation, snarare en mötesplats för det som alla har gemensamt, tron på Jesus.

Riksdagens äldsta grupp

Ordförandena skryter gärna med att den kristna riksdagsgruppen är riksdagens äldsta grupp, de räknar 1904 som startskottet. De framför också argumentet att det är den mest aktiva gruppen i riksdagen, i och med att de ordnar en andakt varje vecka.

Vad de däremot inte kan skryta med är att de blir fler. Trenden går nämligen åt andra hållet. I början av 1970-talet var ungefär en tredjedel av alla riksdagsledamöter med i den kristna gruppen, enligt boken ”Kristet föreningsliv i riksdagen”, som publicerades när den kristna riksdagsgruppen fyllde hundra år.

När Dagen publicerade bilden på de åttio kristna ledamöterna 1998 hade antalet sjunkit till drygt tjugo procent. Då var Göte Jonsson (M) ordförande.

– Under min tid var det god uppslutning i den kristna gruppen. Det hade nog med tradition att göra, det hade varit så ganska länge, berättar han.

Vilka var med?

– De som hade en kristen livsåskådning och accepterade det och ville markera det. Men framför allt var man med för att delta i gemenskapen. Det handlade inte om att visa upp sig som kristen och på så sätt locka kristna väljare, utan det var för sin personliga uppbyggelse.

Driva politik kontra andlig gemenskap

Kristna riksdagsgruppen startades en gång i tiden för att driva kristna frågor i politiken. Men längs med vägen har man bytt inriktning. Huvudanledningen är att det var svårt att komma överens över partigränserna. Framför allt ville de kristna socialdemokraterna dra åt ett annat håll än kristna från borgerliga partier, och när kristna från olika håll skulle hitta en gemensam politik i moralfrågor, skolfrågor, rättvisefrågor och fördelningsfrågor kom de till olika slutsatser.

1974 ställdes frågan på sin spets, då gruppen skulle välja ny ordförande. Två personer stod mot varandra i en omröstning, den ene ville att gruppen skulle fortsätta driva på i politiska frågor, den andra att riksdagens kristna grupp skulle gräva ned den politiska stridsyxan för att helt fokusera på andakt och personlig uppbyggelse. Valet slutade oavgjort, 39 röster på bägge kandidater. Lotten fick avgöra, och Stockholms biskop stod för dragningen. Vinnare blev den falang som satsade på andaktsgemenskap och det är en hållning som numera gäller. Och är helt ohotad.

– Att sprida kristna värderingar, det gör man i riksdagens kammare, säger Göte Jonsson.

– Jag motionerade exempelvis om att den kristna undervisningen i skolan skulle öka.

När han får frågan vad kristna värderingar är, så kokar han ned det till några få punkter.

– Bibelns budskap, att Jesus Kristus är Herre, den gyllene regeln och budorden. Det är grunden i kristna värderingar.

Är de svåra att omsätta i politik?

– Nej, jag ser inga problem med detta.

Oroande utveckling

Annelie Enochson (KD) tog över som ordförande mellan 2002 och 2010, och hon är oroad över att de uttalat kristna politikerna blir färre.

– Varje mandatperiod har vi minskat. Nya riksdagsledamöter har inte gått med och aktiva kristna har lämnat riksdagen. Vi har minskat med tio till tjugo personer för varje mandatperiod, säger hon.

Anneli Enochson menar att det är oroväckande. Sverige behöver fler politiker som står upp för en kristen tro. Hon jämför det politiska arbetet med en dragkamp, där alla intressen drar utifrån sitt håll, vare sig det är kristna, humanister eller någon annan gruppering. Om inte de kristna är med och drar samhället åt sitt håll så innebär det att någon annan intressegrupp kommer att ta för sig och få mer att säga till om. Och ju färre kristna det finns i politiken, desto mindre kristet inflytande.

– Därför är det viktigt att få in fler kristna politiker, och då handlar det inte bara om fler krist­demokrater.

Går det att säga vad som är kristna värderingar?

– I KD:s partiprogram lyder den första meningen att Kristdemokratin är byggt på kristna värderingar. Vad det är har vi dock inte lyckats att definiera. Det verkar vara lite vad man själv upplever att det är, säger Annelie Enochson med en gliring åt sitt eget parti.

Men visst finns det olika tolkningar om vad som är kristna värderingar?

– Absolut. Det finns ett talesätt att finns det två judar så finns det tre åsikter. Så är det också hos oss kristna.

Samtidigt menar Annelie Enochson att även om det spretar i vissa fall så borde det finnas frågor som kristna skulle kunna enas kring. Som livets okränkbarhet, eller det budord i Bibeln som handlar om att hedra sin fader och sin moder.

– Utifrån det går det att tydligt bygga en familjepolitik, menar hon.

Sedan två år tillbaka heter ordföranden för den kristna riksdagsgruppen Elisabeth Svantesson (M). Det är hon som har huvudansvaret för andakterna på onsdagsmorgnarna, en andakt som är öppen för såväl politiker som tjänstemän som jobbar i riksdagen. Förutom andakterna är hon med och anordnar studiebesök och eventuella övriga aktiviteter.

Hur många är ni i dag?

– Vi är ungefär 35 stycken.

Att ni minskar i antal, är det ett problem?

– Det är klart att vi önskar att vi vore fler. Men det speglar också samhällsbilden. Kyrkorna tappar medlemmar, och vi är en spegelbild av detta. Att tio procent av riksdagsledamöterna är med är ändå bra.

Kristen och landa i olika synsätt

Elisabeth Svantesson lyfter också upp att det går alldeles utmärkt att vara kristen politiker och inte vara med i den kristna gruppen, statistiken över riksdagens kristna grupp säger inte allt.

Påverkar din tro dig som politiker?

– Min tro är en del av den jag är, jag delar inte in mig själv i olika bitar. Men sedan kan man vara kristen och landa i olika synsätt i politiska frågor. För mig är det viktigt att bära ett ansvar för det samhälle vi lever i.

Att bära ansvar är enligt Elisabeth Svantesson en kristen värdering som hon värdesätter högt, och hon har full förståelse för att andra kristna politiker får ihop sin tro och sitt politiska uppdrag på ett helt annat sätt. Men när det gäller tro och partipolitik är hon i alla fall ytterst tydlig.

– Gud ryms inte i en enskild ideologi.

Majoriteten ser sig som kristna

Den krympande skaran i riksdagens kristna grupp säger en del om utvecklingen såväl i Sverige som i svensk politik. Men den säger inte allt. För att fånga upp en bredare bild vände vi oss via en enkät till hela riksdagen för att få reda på vad de tror. Då visade det sig att en majoritet av riksdagsledamöterna ser sig själva som kristna.

57 procent kryssade i alla fall för det alternativet på Dagens enkätfråga. Ännu fler, omkring 70 procent, var medlem i något kristet samfund, med stark tonvikt på Svenska kyrkan.

Det är ingen heltäckande bild, framför allt efter­som många valde att inte svara, svarsfrekvensen låg på 38 procent. Men det säger i alla fall en del om vad våra svenska politiker tror på, och att de 35 politikerna i riksdagens kristna grupp inte är ensamma att kalla sig kristna. Minst dubbelt så många av de som svarat på enkäten kallade sig själva för kristna, vilket är helt kopplat till deras egen självbild.

– Jag är kulturellt kristen, resonerar exempelvis en socialdemokrat när han kryssade i att han definierar sig som kristen.

När Dagen inför valet 2010 gick ut och ställde en liknande fråga till politiker som kandiderade till riksdagsvalet fick vi en liknande siffra, nästan hälften av alla som svarade på en utskickad enkät ansåg sig vara kristna, 45 procent. Av dem svarade 23 procent att de också var aktiva i ett samfund.

Påverkan på politiken

Den näst största livsåskådningen i riksdagen, enligt Dagens enkät, är ateister. Drygt 20 procent kryssade för det alternativet. Många valde också att deklarera att deras övertygelse är en privatsak.

Över 30 procent menade att deras livsåskådning inte påverkade deras politiska beslut, och flera valde att kommentera sitt svar med att tro och politik måste skiljas åt.

– Jag försöker alltid att skilja mellan religion och politik. Anser inte att religiösa åsikter ska styra politiken, löd en kommentar.

– Religion grumlar våra sinnen och kan motverka rättvisa och rättsäkra lagar, resonerar en annan politiker.

Andra menade att deras livsåskådning spelar en viktig roll, 24 procent menade att så är det i allra högsta grad, 37 procent till en viss del. Sammanlagt ansåg alltså över 60 procent att det de tror på även påverkar deras politik rent generellt.

– Att påstå att man inte påverkas av sin livs­åskådning blir för mig kortslutning, kommenterar en politiker.

– Är inte det självklart, jag är ju jag, svarar en annan.

Gruppens nyaste medlem

Cecilia Dahlman Eek är riksdags­ledamot, och dessutom vice förbundsordförande för Social­demokrater för tro och solidaritet. Hon svarade vad hennes kristna tro betyder för henne som politiker.

– Min livsåskådning ger mig motivation att arbeta för fred och solidaritet, för jämlikhet och jämställdhet i ett samhälle där alla får plats och behövs, svarade hon på enkäten.

Cecilia Dahlman Eek har suttit i riksdagen en dryg månad, och är också det senaste tillskottet i riksdagens kristna grupp.

I onsdags fick hon äntligen tid över för att ta sig till andakten och ansluta sig till gemenskapen. Även om den kristna gruppen på sikt har minskat så har den i alla fall den här veckan ökat.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.