Så bidrog Maranata till Kyrksverige

Extas, polisingripanden och skandaler. Så har historieskrivningen ofta sett ut om Maranata. Men i kyrkohistorikern Torbjörn Aronssons nya bok “Maranata! – väckelse och samhällsförändring” framträder en annan och ljusare bild.

Håkan Arenius har dykt ner i Maranatas historia och berättar om en rörelse som trots kontroverserna bidragit på många sätt in i den svenska kristenheten.

Det är sommaren 1979. Maranata har sin årliga konferens i Latorp utanför Örebro. En man ställer till bråk och avvisas. Han hävdar då att det skett med våld och ringer polisen. Inom kort avbryts gudstjänsten av mer än 15 polismän med bilar, motorcyklar, hundar – och en helikopter. Två konferensvärdar häktas. En av dem blir inlåst i 24 dagar, båda får dagsböter. Åklagarens huvudvittne anhålls senare för mened och Maranatas advokat, Leif Silbersky, kallar rättegången “en skandal”.

Kanske är det så vi minns Maranata?

Eller kanske för trängseln och folklivet kring de Folkets hus-lokaler, tältsalonger, badhus och andra udda platser där de samlades? Ty var helst Maranata annonserades på 1960- och 1970-talen blev det överfullt alla dagar i veckan. Och även om rörelsen i dag för en tynande tillvaro har den kanske påverkat den breda kristenheten mer än vi förstått.

Spelade dansmusik och elgitarr

Men vi tar det från början. Rötterna finns i de väckelser som drog fram över USA i mitten av 1900-talet, men i Sverige börjar Maranataväckelsen med en ung evangelist i pingstförsamlingen i Örebro, Donald Bergagård (född 1936). I 20-årsåldern kommer han i kontakt med den nya väckelsen via den norske evangelisten Aage Samuelsens så kallade “Hallelujaväckelse”, inspirerad från USA. Bergagårds försök att införa Samuelsens sång- och mötesstil i Örebro stöter dock på patrull.

Till saken hör att detta händer vid en tid när pingströrelsen är mitt uppe i sitt första generationsskifte efter att Lewi Pethrus gått i pension som pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm 1958. Såväl Torbjörn Aronson som Maranataledarnas memoarer och många andra källor beskriver detta som en tid i hög grad präglad av maktspel, rädslor och avstängningar av dem som följer populärkulturen eller har samröre med svartlistade personer eller grupper.

Det säger sig självt att den unge evangelist som i det läget tar sig för att spela country, rockabilly och dansmusik till elgitarr, tamburiner, maracas och handklappningar kan få det kärvt, och Donald Bergagård finner sig snart vara ledare i en utbrytargrupp från sin gamla församling. Denna grupp ska senare bli Maranatas vagga i Sverige.

Men det var till en början trögt i portgången också där.

– Du kan ta ditt handklappargäng och gå, meddelade en äldstebroder inför ett möte. Men “den nye Elvis”, som pressen kallar honom, backar inte. Ungdomar älskar musiken och mötesformen visar sig attrahera många, inte minst församlingar som befinner sig i schism med pingströrelsen. De som kommer till tro är dock mest vanliga svenskar utan tidigare församlingskontakter.

Donald Bergagårds sångarbegåvning och evangelistgåva blommar senare ut inför tiotusentals människor från stora plattformar i USA, Sydamerika, Afrika och Europa, ofta i samarbete med internationellt välkända profiler i väckelsen. Han får stort genomslag i medierna och hans tidiga skivinspelningar medverkar till hur Maranata snabbt växer runt om i landet.

Han blir också ofrivilligt inblandad i det uppmärksammade “Vaggerydsfallet”. En 13-årig diabetikers insulinbehandling avbryts efter förbön, med föräldrarnas samtycke, trots att Donald Bergagård, då pastor i Jönköping, understryker att medicineringen måste återupptas. Pojken dör. Föräldrarna får dagsböter för ofrivilligt vållande till annans död, Donald Bergagård frias helt. Upprördheten i medierna är stor.

Men mer än 500 personer kommer till tro genom Maranata i Jönköping de första åren.

Donald Bergagård flyttar så småningom till USA, även om han tillbringar somrarna i Sverige, fortsätter medverka i olika sammanhang och samlar in medel till de sociala projekt han stöder i bland annat Indien och Sydamerika. I boken Så här var det beskriver han sitt liv.

Över 10 000 identifierar sig med rörelsen

Erik Gunnar Eriksson (1929–2006) från Kärrsjö utanför Örnsköldsvik blir en tid efter att han gått Örebromissionens bibelskola parhäst med Donald Bergagård och under en period ledare för Maranatas Stockholmsförsamling. Också han drar stora skaror som sångarevangelist och predikant, och han är en enastående kollekttalare. 1966 grundar han Tältmissionen för att erbjuda stora mötestält åt de unga församlingarna.

Kärrsjökonferenserna på hans fädernegård drar massor av folk. Där läggs också den ekonomiska grunden till den missions- och biståndsorganisation, Hoppets Stjärna, som han startar i Brasilien 1970. Den tar snart all hans tid och sägs genom åren ha hjälpt miljoner människor i 45 länder. I boken Tro är handling av Ewa Hæneus beskrivs bland annat hans tid med Maranata.

1963 har Maranatas bibelskola cirka 250 deltagare. Stora tältturnéer och konferenser ordnas, församlingar och missionsorganisationer grundas. I slutet av 1960-talet identifierar sig långt över 10 000 personer i mer än 70 församlingar med Maranata. Missionsinitiativen är många. Tidigt sänder Maranata missionärer till Brasilien och Östafrika. Arbete pågår än i dag i Dominikanska republiken och Haiti.

1967 startas Trosgnistans mission av Maranataförsamlingen i Edsbyn, numera Betelförsamlingen i Runemo som samverkar med Evangeliska frikyrkan. Bröderna Ove och Curt Johansson är initiativtagare. Denna mission gör i dag insatser i 15 länder i ett nätverk av församlingar med mer än 150 000 medlemmar.

Torbjörn Aronson menar i sin bok att Maranata banade väg för ett bredare genombrott för pentekostal kristendom i Sverige under 1970- och 1980-talen, då nya rörelser uppstod och pingströrelsen växte. Maranata börjar som ett nätverk av fristående församlingar, bönegrupper, predikanter och missionsorganisationer och så har det fortsatt.

– Maranatapredikanterna lyckades nå ut till vanligt folk. De predikade om dopet i den helige Ande i folkparker och även om de fick mycket kritik gjorde det bara att uppmärksamheten och intresset blev större, säger Aronson.

Lynchmobb rev Målle Lindbergs tält

Man kan förstås inte tala om Maranata utan att nämna evangelisten Uno “Målle” Lindberg (1929–), “det vildaste hittills i Guds namn” enligt Kvällsposten. På Kiviks marknad 1964 är han nära att bli lynchad när åskådarmassor river hans tält och polisen får gripa in för att rädda honom.

Samma år landstiger han från helikopter i Örnsköldsvik till tonerna av 16 elgitarrer. Inte undra på att den kvardröjande bilden av Maranata ofta kopplar till Målles spektakulära metoder. Eller att det blev fulla hus så snart Maranata annonserades. Han är också ett exempel på att predikanter även kom ur de minoritetsgrupper som Maranata nådde: resandefolk, finlandssvenskar, Sverigefinnar och samer.

Många flera pastorer, evangelister, missionärer och medarbetare skulle förstås förtjäna att nämnas här.

Arne Imsen upprör och berör

En man personifierar dock Maranata mer än någon annan: norrmannen Arne Imsen (1930–1999). Han bär med sig avgörande upplevelser från den tyska ockupationen av Norge. Efter kriget går han Filadelfia i Stockholms bibelskola och arbetar sedan som evangelist i Filadelfia under Lewi Pethrus.

Han blir pastor i den nya väckelsen först i Örebro och sedan i Stockholm, där etableringen sker genom att Maranata i Örebro arrangerar möten på Chinateatern och i Blå Hallen 1962, alltid med fulla hus. SVT sänder vid den tiden en gudstjänst från Maranata som väcker mycket uppseende.

Kollegorna beskriver Arne Imsen som en dynamisk och djärv ledare som gärna uppsöker rampljuset och ibland medvetet söker kontroverser för rubrikernas skull. Erik Gunnar Eriksson beskriver honom som “aggressiv” och med “stor publicitetshunger”. Det kommer till uttryck inte minst i tidningen Midnattsropet som han startar 1960.

Rune Gelinder, en gång Arne Imsens nära medarbetare, minns honom som en strateg som hade en tanke bakom allt han gjorde.

– Men alla som inte höll med honom blev hans fiender, konstaterar han.

Torbjörn Aronson delar den bilden.

– Arne Imsen var en stark ledare och begåvad predikant. Ingen predikant under den här tiden fick ett större genomslag. Men sedan hade han också en polemisk orientering i sin förkunnelse. Jag tror att den sidan hade mycket att göra med hans upplevelser från kriget och när man från pingströrelsens sida bojkottade Maranata slog han tillbaka.

Arne Imsen är, liksom de flesta Maranataledarna, i stort sett självlärd. Trots skral formell utbildning förmår ett rörligt intellekt hos flera av dem, att tillägna sig såväl allmänbildning som språkkunskaper och teologiska insikter genom ständigt pågående bibelsamtal och flitigt bibelbruk. Förkunnelsen fokuserar på omvändelse och tro, troendedop och andedop, helande och Jesu snara återkomst.

Arne Imsen spelar elgitarr och sjunger, predikar gärna och är en slipad och rapp debattör med näsa för medielogiken. Många uppfattar honom som en dubbelnatur som kan yttra sig lika nedsättande som uppmuntrande.

Donald Bergagård och Erik Gunnar Eriksson upplever snart att Arne Imsen vill ha kontroll över rörelsen. Han börjar angripa deras teologi och deras missionsinitiativ. De båda evangelisterna erkänner vare sig Arne Imsens övergripande ledarskap eller den kritik han framför, och de känner olust inför hans angrepp på andra kristna. Resultatet blir en lång, uppslitande schism mellan ledare och församlingar inom rörelsen som får de tre ledarna att gå skilda vägar från 1967. Vid den här tiden uppdagas också att Arne Imsen begått äktenskapsbrott.

1973 bryter grundarförsamlingen i Örebro med Arne Imsen och splittringen av rörelsen är oåterkallelig. Ett 150-tal predikanter lämnar Maranata på 1970-talet.

– Det var tungt, minns Rune Gelinder. Dels att förlora många vänner, dels för att Maranata kunde ha blivit en frisk fläkt i kristenheten.

I stället kände sig många övergivna vid sammanbrottet när många församlingar vägrade ta emot Maranatafolk.

Arne Imsen ber dock offentligen om förlåtelse för vad han brustit i och utvecklar från 1970 tillsammans med en decimerad flock en väckelsekristen proteströrelse. Han förespråkar storfamilj och kommunitetsliv och kämpar för social rättvisa, mot konsumtionssamhället och en alltmer gränslös drog- och sexualmoral. Tonvikten verkar ligga mer på aktivism än på evangelisation, även om missionsinsatserna fortsatte och många kom till tro.

1999 dör Arne Imsen.

Har överlevt länge

När det hotell i Bällsta som varit Maranatagruppens primära inkomstkälla stängs 2019 efter 33 år, och delar av storfamiljen där köper ett gammalt ålderdomshem i Långshyttan, skriver Dalademokraten under rubriken “En spillra kvar som lever kommunitetslivet”.

Det må vara sant, men knappast någon annan kommunitet har överlevt lika länge. “Långshyttankonferensen 2021″ gick av stapeln för någon vecka sedan och kan ses på Youtube: gedigna bibelstudier, vittnesbörds- och missionsmöten med besök från Dominikanska republiken och Rumänien. Tonen är lågmäld och sångerna från förr, biblarna är stora, slitna och flitigt i bruk. Den eskatologiska tonen och fokuset på de utsatta är kvar. Och helvetet är levande.

Självklart kunde Maranataväckelsen ha tagit en annan väg. Samfunden avvisade Maranata av känslomässiga skäl, inte teologiska. Kanske kunde man ha förväntat sig en större vidsyn från pingstledare och andra, men Arne Imsen gjorde det inte heller lätt för dem. I Midnattsropet (#10 1980) skrev han till exempel om kristenhetens “guldkantade horhus” och om ett “narraktigt etablissemang”. Pethrus efterträdare i Filadelfia Stockholm, Willis Säwe, beskrev i sin tur de oppositionella som “små helighetssällskap, fyllda av falskhet och lögn”.

Under många år hade tidningen Dagen inte annat material om Maranata än ledartexter. Inga annonser, inga reportage, ingen debatt – det var alltså inte ens möjligt för Maranatafolket att bemöta de ledartexter där de angreps.

– Pingströrelsen hamnade i en ond cirkel i vakuumet efter Lidmanstriden där man uteslöt kritiker och bojkottade annan pingstkristendom som man uppfattade som konkurrerande. Det blev en återvändsgränd, säger Torbjörn Aronson.

I takt med att pingströrelsen återvann sitt självförtroende och Maranata minskade numerärt, avdramatiserades de gamla tvisterna. 1970-talets “Jesusväckelse” tog loven av många motsättningar och när Livets ord gjorde entré fick såväl samfunden som medier annat att tänka på.

Maranataledare i alla frikyrkosamfund

I dag finns församlingsrörelser i Latinamerika, östra Afrika och Asien, liksom skolor, barnhem och andra samhällsbyggande institutioner framför allt genom Trosgnistans mission och Hoppets stjärna. Några församlingar finns kvar medan andra har lagts ner eller gått ihop med andra. Och man kan finna pastorer, missionärer och engagerade ledare med rötter i Maranata i snart sagt vartenda frikyrkosamfund.

Torbjörn Aronson menar att de nya församlingarna inte alltid hade förutsättningar att överleva långsiktigt.

– Maranata skapades och drevs i stor utsträckning av evangelister som hade gåvan att vinna människor men mindre talang för att skapa stödjande strukturer, säger han.

Han menar också att de nykristna hade kunnat inlemmas i etablerade församlingar om frikyrkligheten hade haft en beredskap att möta den nya väckelsen.

– Svensk frikyrka behöver se över sin historia för att förebygga att splittring sker igen, säger han. Nu gäller det att orka stå ut med olika kulturyttringar, inte minst i förhållande till de många migrantkyrkorna.

Torbjörn Aronson är glad över vad han uppfattar som en genuin försoning mellan Arne Imsen och såväl hans familj som pingströrelsen innan han dog. 150 personer med bakgrund i Maranata möttes också i somras på initiativ av Donald Bergagård. Rune Gelinder beskriver det som “en sorts släktmöte” i försoningens tecken.

Maranata var nydanande och innovativt och banade sannolikt vägen för den karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen på 1970- och 1980-talen, sammanfattar Torbjörn Aronson, och nämner också de missionsorganisationer som uppstod genom rörelsen.

– När den karismatiska väckelsen kom under 1970-talet togs den emot på ett helt annat sätt från medierna. Ylva Eggehorn kunde skriva krönikor om Jesusfestivalen 1974 och nyhetsprogrammen gjorde nyfikna inslag. Det hade varit otänkbart om inte Maranata berett vägen tio år tidigare, säger han.

Han konstaterar att en förhoppning med boken om Maranata varit att kunna bidra till försoning och han tycker sig se flera sådana tecken.

– Pingstledaren Daniel Alm och Donald Bergagård har spelat in ett program som kommer att sändas nu på lördag den 30 oktober på Vision Sverige. Det tycker jag är hoppfullt. Det finns saker i Maranatatraditionen som skulle kunna vara positivt att ta vara på i andra samfund, säger Torbjörn Aronson.

Håkan Arenius

Håkan Arenius skriver bokrecensioner i Dagen. Han har tidigare arbetat som ledarskribent och redaktör.