Samer kräver upprättelse från Svenska kyrkan

Succéfilmen ”Sameblod” som hade premiär i våras handlar om samiska Elle Marja, som lämnar sin familj och sin kultur därför att hon vill utbilda sig och ”bli svensk”. Över 100 000 biobesökare har sett filmen som satt fokus på samisk historia och de övergrepp som staten har utsatt samer för genom historien. Medagerande och i högsta grad medansvariga var också Svenska kyrkan och dess präster.

I filmen reser Elle Marja söderut, från Lappland till Uppsala. Hon byter namn och kläder, och stiger sedan av tåget och kliver in i en ny värld fylld av studenter, vackra hus – och mobbning mot den som är annorlunda.

Jag reser motsatt väg. Från Uppsala/Stockholm till Arvidsjaur. Flygturen är lång, men erbjuder vackra vyer på vägen mot Arvidsjaur, som på ume-samiska betyder ”den givmilda sjön”.

Min resa skulle också kunna var en symbol för den resa som både svenska staten och Svenska kyrkan har insett att man måste göra och till en del redan påbörjat. En resa från ett perspektiv där urbefolkningen ska tvingas in i majoritetssamhället med alla medel, till ett perspektiv där man inte bara erkänner urbefolkningens rättigheter, utan ser samiskt liv och samisk kultur som en del av svensk historia och en rikedom och tillgång för alla som bor i Sverige.

Samiska kyrkodagar

Den 16 juni inleds Samiska kyrkodagar just i Arvidsjaur, mitt i Sapmi, och hit kommer mellan 350 och 400 samiska deltagare från alla de länder där samerna bor: Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Under kyrkodagarna finns tolkar på plats som tolkar till de olika samiska språk som kommer att användas.

– Svenska staten har försökt be om ursäkt för de övergrepp som har skett. Och även kyrkan har en vilja till att förbättra relationerna. Att erkänna vad man gjort och att göra en vitbok är ett framsteg. Men nu vill vi se handling. Konkret handling, säger Mariann Lörstrand, projektledare för Samiska kyrkodagarna.

– Vi ska anpassa oss till majoriteten hela tiden. Men vi är less på det!

Mariann är nordsame. Hon pratar nordsamiska och förstår en del enare-samiska-, lule- och sydsamiska. Jag träffar henne ett par veckor före kyrko­konferensen på Hotell Laponia i Arvidsjaur.

Inne på hotellet pågår årets riksmöte för SSR (Svenska samernas riksförbund), en av de största samiska samiska organisationerna i Sverige. Här träffas ombuden från samebyar och sameföreningar, och man diskuterar rennäringen. Det handlar om vargens härjningar och om skoterförbud. Men på mötet diskuteras också en eventuell samisk sanningskommission och hur SSR ska ställa sig till en sådan.

Vitbok – en del i försoningsprocessen

Men vi backar bandet. För att förstå kraven på sanningskommission och även Svenska kyrkans del i vad som hänt behöver vi gå tillbaka i historien. Det som skett finns bland annat beskrivet i den vitbok som Svenska kyrkan gett ut i två band på sammanlagt över 1 100 sidor. Arbetet med vitboken som består av ett antal vetenskapliga uppsatser, påbörjades 2012, och är tänkt som startpunkten för en process av försoning mellan Svenska kyrkan och samerna.

Här beskrivs olika delar av det som av många kallas en inre kolonisation och som tog sin början redan på 1600-talet.

– Visst var det en kolonisation, säger Mariann Lörstrand. Staten ansåg att det här var ödemark – så visst har man koloniserat. Staten gjorde nybyggare av samer, och om de då slutade med renskötsel och blev nybyggare, då menade staten att man slutade vara lapp. För lapp, det var ju de som höll på med renskötsel.

Mariann Lörstrand säger att just detta att staten tog sig rätten att bestämma vem som var same och vem som inte var det, utifrån vad man sysslade med, var en av de värsta delarna av övergreppen. Det var ett övergrepp som påverkar många samer än i dag.

– För samer är ju precis som andra folkgrupper: en del sysslade med fiske, andra med jakt, en del var bönder och andra var renägare. Att man tog sig rätten att då bestämma: du är same, men du är det inte ..! Säger hon upprört.

Samernas kultur förbjöds

Kolonisationen av norra Sverige tog sig också andra uttryck. Samisk kultur förbjöds eller förtrycktes. Samerna skulle tvångsvägen lära sig svenska, de skulle kristnas och trummande och jojk förbjöds i kyrkan. Trummor brändes, och den som talade om heliga offerplatser eller nåjder levde farligt och riskerade rättegång.

Barnen sattes i de så kallade nomadskolorna, skolor bara för renskötande fjällsamers barn. De tvingades tala svenska, men samtidigt ledde inte utbildningen vidare eftersom nomadskolan inte gav tillträde till högre utbildning. Det var ett förtryck på många nivåer – och Svenska kyrkans präster inte bara gjorde förtrycket möjligt, utan bidrog aktivt till det.

"Det var det värsta kyrkan gjorde"

Lars Thomasson är en av författarna i kyrkans vitbok.

– Jag tycker att det värsta som kyrkan gjorde sig skyldig till i historien var att inrätta de så kallade lappförsamlingarna i Jämtland och Härjedalen, särskilda församlingar bara för samer. Detta innebar att segregera samerna. De som tillhörde lappförsamlingarna stod utanför gemenskapen i de kommuner där de levde. De tillhörde inte den vanliga församlingen i kommunen. Barnen fick inte gå i skolan tillsammans med andra barn.

– De här församlingarna var kyrkans stora brott. Det var verkligen ett brott, säger Lars Thomasson.

Han är same och uppvuxen i Åre och har lång och gedigen erfarenhet av relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna. Jag träffar Lars i Stockholm strax innan jag åker till Arvidsjaur och trots sin aktningsvärda ålder på nära 90 år, tackar han genast ja till en intervju.

Läs också:Dagen frågar samer: Hur ser relationen ut mellan samer och Svenska kyrkan i dag?

Har stött på översitteri bland kyrkans präster

Lars Thomasson berättar att hans mor tillhörde en av de äldsta samesläkterna i Härjedalen. Som barn blev han skickad till samebyns sommarviste.

– Jag tillbringade min barndoms somrar med renar och allt det där. Det finns fina bilder där jag står i rengärdet med kasttömmen i min hand och kniven som hänger därbak.

Men Lars kom inte att ägna sitt liv åt renskötsel. Och han gick inte i nomadskola, ”tack och lov”. Han hade tur, säger han, och fick gå i läroverk i Östersund. Sedan blev det Uppsala och studenten.

Lars kom att bli en framgångsrik forskare med samisk historia som specialitet. Han tycker inte att han upplevde diskriminering som barn, men säger att han har stött på översitteri bland Svenska kyrkans präster – men han är noga med att påpeka att detta inte gällde alla präster.

Översitteriet visade sig inte minst när det handlade om hur man behandlade de samiska barnen. De fick oftast inte ens behålla sitt eget namn när de kom till kyrkan och till skolan. I stället för sitt samiska namn tilldelades de ett svenskt namn. Detta drabbade bland andra Johannes Marainen, samisk debattör och författare. I kyrkans vitbok beskriver han hur han kommer till skolan första gången och hur hans bror plötsligt puffar honom i sidan och säger: svara, det är du!

Då hade läraren ropat upp ett namn som Johannes aldrig tidigare hade hört. Johannes hette Lás-Biet-Heaihka-Johánas. På svenska blev det plötsligt Johannes Marainen.

– Ja, prästerna kunde ge samma namn till sex barn i samma familj, säger Mariann Lörstrand när jag frågar om de samiska namnen.

– Så att vår generation, vi vet inte ens vad våra förfäder kallades för. Så effektiv var man i detta att ändra namnen.

Ren och skär rasism

Med hjälp av nomadskolorna och prästerna kunde också det kanske allra svartaste kapitlet i boken om förtrycket av samer skrivas: det som handlar om ren och skär rasism, och som utspelade sig under tiden före andra världskriget. I filmen ”Sameblod” har den scen som visar hur det gick till när samer registrerades som en lägre stående ras väckt mycket reaktioner. Elle Marja tvingas klä av sig inför skolläraren och en fotograf från Statens institut för rasbiologi. Sedan fotograferas hon, hon mäts och man inspekterar hennes skalle – och mun!

– Det var ofta prästerna som var initiativtagare till detta. För de kände folket. Det är en förfärligt svart historia, säger Lars Thomasson.

Men i och med krigsslutet, och en tilltagande medvetenhet om vad rasism är, vad demokrati är och borde vara, och hur samhället kan bli mer inkluderande, kom så en annan tid – även för samerna. På 1990-talet inleddes Svenska kyrkans arbete med att klarlägga och erkänna de oförrätter som begåtts.

I dag jojkar man i kyrkan, och på Samiska kyrko­dagarna talas samiska. Men än återstår mycket att göra, menar Mariann Lörstrand. Hon tillhör dem som önskar en sanningskommission – en rapport där samiska röster står i centrum och där man både utreder och utkräver ansvar, ett ansvar som också skulle kunna resultera i ekonomisk kompensation.

– Jag förstår att kraven på en sanningskommission väcker upprörda känslor. Och att det också finns en rädsla för vad det kan kosta. Men jag menar att ber man om ursäkt ska det få konsekvenser, säger hon.

Okunskap om samernas historia

Men framför allt, menar hon, är det viktigt att de samer som växer upp nu ska få en bättre möjlighet att vara samer. I dag är samisk kultur hotad och de samiska språken likaså. Samtidigt finns en ny medvetenhet om värdet av samisk kultur, och en stolthet hos samer över det kulturella arvet.

– Men det finns mycket okunskap även i dag, säger Mariann och pekar på det faktum att många svenska skolbarn inte får lära sig särskilt mycket om samerna, det egna landets urfolk.

Själv kan jag inte annat än instämma: mina egna kunskaper var tämligen grunda, innan jag började läsa på om samernas historia.

– Skolorna behöver göra en uppryckning och staten behöver skjuta till massor av pengar här, säger Mariann, medan vi tar en kopp kaffe under en paus i SSR:s förhandlingar.

Hon tycker att det tyvärr även i dag finns gott om vardagsrasism som riktar sig mot samer. Kanske hänger den ihop med kunskapsnivån, säger hon. Staten, skolan och kyrkan har gemensamt ansvar för att öka kunskaperna och arbeta för ett samhälle där samer har sin självklara plats, menar hon.

Attityderna hon själv möter i kyrkan i dag beskriver hon som goda, men, säger hon, kyrkan måste fortsätta arbeta för försoning, för det finns en misstro bland samerna. Hon efterlyser mera av samiskt perspektiv och framför allt av delaktighet när det gäller gudstjänstliv och församlingsliv. Det behövs samiska inslag i mässorna i hela landet och samisk barnverksamhet i samiska områden, till exempel. Marianne efterlyser också samiska präster och diakoner.

– Det finns två samiska diakoner i hela landet. Två!

Tveksam till nyttan av en sanningskommission

Lars Thomasson har en delvis annan inställning. Han är inte särskilt förtjust över inslag i kyrkan som tar fasta på yttre symboler, han gillar inte att man släpar in renskinn i kyrkan och är inte heller förtjust i jojk från en scen.

Lars är tveksam till nyttan av en sanningskommission, eller ytterligare utredningar.

– Kyrkan har begått de här brotten. Det är bara att gå till altaret och be om förlåtelse, säger han. Sedan ska man fortsätta sin verksamhet.

Själv har han alltid varit medlem i Svenska kyrkan, och ska så förbli, intygar han. Han har haft flera olika förtroendeposter inom kyrkan.

– Men jag har varit en kritisk medlem, säger han.

Mariann Lörstrand beskriver sig själv som vanlig kyrkobesökare, också för henne är kyrkan en naturlig del av livet. Till sist inställer sig ändå frågan: varför har så många samer förblivit lojala medlemmar av en kyrka, som periodvis behandlat dem mycket illa?

Lars skrattar lite när jag undrar över denna lojalitet, och säger:

– Ja … det märkliga är att samer är ju väldigt fromma och kyrksamma! De har på många sätt varit älsklingsförsamlingarna.

– Så det finns glädjeämnen mitt i detta, även om mycket i historien har varit svarta kapitel.

Har en speciell relation till naturen

Den generella bilden av att samer är ett fromt släkte instämmer också Mariann i. Hon pekar på att samer har en speciell relation till naturen och skapelsen – och därmed också en respekt för skapelsen och för en religiös dimension i livet.

Finns det då – eller har funnits – element i samisk kultur och religiositet som har stått i någon sorts motsatsställning till en kristen tro? Lars Thomasson svarar nej när jag frågar honom hur han personligen ser på den frågan, och tar heliga platser som exempel.

– Om man var ute på fjället och det fanns någon formation som tilldrog sig blicken – det är väl inte underligt att man känner andäktighet inför det.

Andra kanske skulle svara ja på frågan – historia är aldrig helt svart eller vit. Många samer är övertygade kristna i dag, men det finns också de som menar att man fråntagits sin egen religion tvångsvägen och är kritiska till kristen tro. En sak är man överens om: för den stora majoriteten samer innebar kristnandet inte bara en kristen tro, utan också att samer utsattes för ett kulturellt, socialt och ekonomiskt förtryck utan motstycke i svensk historia. Den som blev kristen blev av med sin egen kultur, som blev stämplad som djävulsk.

”Äkta jojk föds av ögonblickets impuls”

Och mitt i allt detta finns också den samiska fromhet, som kanske också är något unikt. Något av denna fromhet anas i den berättelse om jojken som Lars för vidare strax innan jag tar farväl.

– Äkta jojk föds av ögonblickets impuls, det är en känsla som ger det här utloppet, i stället för att berätta något jojkar man det.

– Jag var på en stor samesamling i Finland, och kyrkan var full. Tysk tv var där och skulle filma. Och strax innan gudstjänsten börjar en kvinna en liten jojk för sig själv.

– Tre präster kom in, och de ställde sig bara vid altaret, tysta, och lyssnade. Och kvinnan föll så småningom i gråt och så ropade hon på samiska. Någon frågade: ”Vad säger hon?” Jo, hon sa att vi måste bekänna våra synder inför Gud, det är det enda som håller.

– Det var så fint, hela församlingen var i tystnad. Hon ropade och grät och prästerna stod där tysta i respekt. När det var över, då kunde organisten spela ingångspsalmen, och gudstjänsten kunde börja.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.