Teologiskt konservativa - de utstötta i Svenska kyrkan

Klockorna ringer in gudstjänsten i Lyktan, Tuves frikyrkoförsamling i Göteborg. Ja, egentligen är det ingen riktig klockringning utan malmklangen är inspelad och ljuder bara i högtalarsystemet. Människorna böjer sina huvuden och samlar sig inför högmässan i Kvillebäckens församling, en gudstjänstgemenskap i Missionsprovinsen.

Historien tar ibland märkliga vändningar, något som denna samling är ett tydligt bevis på. Gudstjänstbesökarna kommer från gammalkyrkligheten, högkyrkligheten och lågkyrkligheten, från traditioner där man länge troget hållit sig till Svenska kyrkan och ofta var starkt kritisk till den frikyrklighet som bildade egna samfund. Nu är man glada över att kunna samlas i en frikyrka eftersom alla svenskkyrkliga församlingar har stängt sina dörrar för dem.

Även om klockklangen inte är äkta är allt annat genuint svenskkyrkligt. Någon formulering i liturgin är hämtad ur en äldre kyrkohandbok men annars skulle det kunna vara en gudstjänst i en vanlig svenskkyrklig församling.

En stor skillnad finns dock – det är åldern på besökarna. Det är frågan om någon svenskkyrklig gudstjänst har en lika låg medelålder en vanlig söndag. Här återfinns några få äldre, men den stora skaran kyrkobesökare är barnfamiljer. Prästen Jakob Appell håller också en kort predikan, eller snarare en betraktelse, där han riktar sig speciellt till barnen. Sedan blir det nattvard och kyrkfika.

Stor skillnad i ekonomiska muskler

Även om likheterna är stora kan inte en svenskkyrklig präst vikariera här. Han skulle riskera att bli avkragad, åtminstone om det skedde i Göteborgs stift. Ända sedan Missionsprovinsen bildades 2003 har nämligen Svenska kyrkans ledning tagit tydligt avstånd trots att ledningen för Missionsprovinsen ansåg att de skapade ett stift inom kyrkan. Idag anger Missionsprovinsen istället att man följer Svenska kyrkans andliga tradition.

– Det höjs ibland röster för att vi helt ska klippa banden med Svenska kyrkan, men jag tror att en ganska stor andel av både präster och lekmän ser det som ett kall att vara kvar. Många är fortfarande medlemmar, säger Jakob Appell efter gudstjänsten.

Han sätter sig i en av fåtöljerna i foajén, några av flickorna springer glatt förbi och hejar på honom. Snart ska han möta föräldrarna för att prata om hur de bäst lägger upp verksamheten för alla barnen, hur man ska använda de begränsade resurserna. Skillnaden i ekonomiska muskler jämfört med en svenskkyrklig församling är stor, men Jakob Appell beklagar sig inte. Hans egen ekonomiska situation är också betydligt osäkrare än om han gjort karriär inom Svenska kyrkan.

– Det är ju något av ett trossteg. Men jag upplever inte att jag är ett offer för omständigheterna, säger han.

Kommer från olika traditioner

Hade han varit lite äldre hade han säkert blivit präst inom Svenska kyrkan, precis som sin pappa. Men sedan 1993 får inte kvinnoprästmotståndare längre bli präster i Svenska kyrkan, och de sista prästerna med denna åsikt håller på att fasas ut. Både biskopar och kyrkopolitiker har gjort klart att dessa inte längre är välkomna i Svenska kyrkan.

– Det finns en fientlighet mot oss i Missionsprovinsen. Det gör det väldigt svårt för oss att ha kontakt med församlingar i Svenska kyrkan som egentligen står oss nära, säger Jakob Appell beklagande.

Sorlet hörs från fikaborden. Missionsprovinsen skulle kunna vara ett projekt för att nostalgiskt bevara ett förgånget förflutet, men så upplevs det inte när man befinner sig mitt bland människorna här. Då de kommer från en mängd olika traditioner får de mötas och tillsammans skapa något helt nytt. Engagemanget är stort och motståndet verkar mest sporra dem. De är dock inte speciellt många, ungefär 130 vuxna och barn deltar ofta eller ibland i gudstjänsterna.

– När jag var yngre var jag mer upptagen av tankar kring varför vi inte blivit fler, men med tiden har jag fått en tryggare inställning. Det jag känner sorg över är inte att inte fler lämnat Svenska kyrkan och kommit till oss utan den sekularisering som Sverige genomgår, säger Jakob Appell.

Kvillebäckens församling är en av de gudstjänstgemenskaper som samlar flest människor inom Missionsprovinsen. Det visar att det knappast är någon stor rörelse. Men den är inte den enda gemenskap för svenskkyrkliga som är besvikna över utvecklingen i Svenska kyrkan. Det man kan kalla den mer teologiskt konservativa oppositionen inom Svenska kyrkan är en vildvuxen flora av rörelser som genom åren haft svårt att samla sig till gemensamma aktioner, trots att flera försök har gjorts.

Frågar sig om de har någon uppgift kvar

Ett av de mest kända exemplen är Svenska kyrkans fria synod, som bildades 1983 i opposition mot politiseringen av kyrkomötet, men som mest kommit att förknippas med motståndet mot att kvinnor ska få vigas till präster. Lena Arvidsson Artman har varit engagerad 30 år i synoden, som nu inte alls samlar lika många som förr.

– De senaste åren har vi frågat oss om vi har någon uppgift kvar, men hittills har stödet varit så starkt från dem som inte ser något alternativ att vända sig till att vi fortsatt, säger hon.

Under 80-talet träffade företrädare för synoden regelbundet biskoparna i Svenska kyrkan, men Lena Arvidsson Artman menar att synoden sedan marginaliserats genom att Svenska kyrkans ledning motarbetat den.

Beslut efter beslut har gått emot klassisk kristen tro, som synoden tolkar den, vilket hon tror bidragit till att luften gick ur.

Men borde inte utvecklingen ha gjort att de som var kritiska än mer skulle gå samman?

Det som är djupt olyckligt är att det inte blev så utan att man valde olika vägar. Ett spår är att vara kvar i Svenska kyrkan och övervintra, helt enkelt hoppas på en förändring. Ett annat spår är Missionsprovinsen, som växt fram genom människor som varit engagerade i synoden. En tredje väg är de som konverterat och blivit katoliker eller ortodoxa, säger hon.

Att den kyrkliga oppositionen är så splittrad menar hon har försvagat den. Hon ställer sig frågande till om det någonsin kommer att bli en samlad stark opposition igen.

Jag hoppas att det inte är försent. Jag har väl tänkt vid varje brännpunkt att nu måste se fler behovet av att stå upp för klassisk kristen tro, men så har det inte blivit hittills, säger hon.

Grupperna har upplevt sig trängda

En rörelse som faktiskt varit mycket framgångsrik inom Svenska kyrkan är högkyrkligheten, åtminstone om man ser på hur den bidragit till att omforma Svenska kyrkans gudstjänster och ge dem en rikare liturgisk dräkt. Eftersom många högkyrkliga präster också är kvinnoprästmotståndare håller dock den konservativa delen av rörelsen på att försvinna ur Svenska kyrkan. Prästen Björn Fyrlund, som är ordförande i arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse, tycker dock det är viktigt att hålla sig kvar.

Jag tror vi har en kallelse att fortsatt ställa frågor. När det inte längre ställs frågor, då får en kyrka problem, säger han.

Att det inte funnits en mer samlad opposition i Svenska kyrkan tror han kan förklaras med att de olika grupperna upplevt sig så trängda.

Då kan man bli mer mån om att hålla fast vid det man själv tycker är omistligt. Vi högkyrkliga har detta med liturgin och ämbetet, de mer gammalkyrkliga har predikan och den lutherska själavården, de mer karismatiska lovsången och tillbedjan. Vi har i olika sammanhang sökt oss samman i olika samråd. Men i ett läge där det finns ytterst lite handlingsutrymme blir det svårt att överbrygga skillnader och agera tillsammans, säger han.

Beror på olika kyrkliga kulturer

Att oppositionen inte välkomnas av ledningen ser han också som en faktor. Det går att jämföra med den anglikanska kyrkan i England, som liksom Svenska kyrkan ingår i Borgågemenskapen. I den anglikanska kyrkan behandlas de med mer konservativa teologiska åsikter på ett annat sätt. När den anglikanska kyrkan nu öppnar för kvinnor som biskopar gör man det med löftet att kvinnoprästmotståndare ska få fortsätta att ha stå under manliga biskopar, något helt otänkbart inom Svenska kyrkan.

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt menar att England och Sverige har olika kulturer. Den enhet som länge var ett ideal i stat och kyrka fortsätter att prägla vårt tänkande, därför välkomnar inte heller Svenska kyrkan en egentlig mångfald och mer konservativa grupper tystnar.

Det kyrkopolitiska systemet skapades ju också med det syftet, så ur den synvinkeln har man lyckats. Det började på 1980-talet då dessa präster och biskopar medvetet marginaliserades, och istället skapades ett system som i praktiken bygger på partierna, säger han.

Tar Svenska kyrkans högsta ledning överhuvudtaget någon notis om oppositionens åsikter?

De ligger som en molande oro i systemet. Man försöker jaga dem i vissa frågor, till exempel vad det gäller samkönade äktenskap och kanske i någon mån ämbetsfrågan. Men jag tror inte att de som tillhör de etablerade i Svenska kyrkan vet riktigt vad de här grupperna är för någonting.

När opposition i Svenska kyrkan varit som starkast har den samlats runt vissa ledargestalter. Den som länge var en samlande kraft var Bertil Gärtner, tidigare biskop i Göteborgs stift. Idag finns inte någon sådan gestalt, och jag undrar om Biörn Fjärstedt känt förväntningar att gå in i en sådan roll.

Kanske, men jag är inte en sådan person som Gärtner. Han kunde samla alla möjliga grupper, och jag är inte den typen som ordnar möten. Om man tar ledarpositioner i olika rörelser så blir man också begränsad, säger han.

Har väckts frågor även inom EFS

När man talar med vissa av dem som försökt samla en opposition verkar det finnas en besvikelse över att de lågkyrkliga inom Svenska kyrkan hållit sig ganska tysta.

En av de stora inomkyrkliga väckelserörelserna i Svenska kyrkan är Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS). Till skillnad från flera av de andra rörelserna präglas inte EFS av något kvinnoprästmotstånd. Det finns också en viss teologisk bredd i rörelsen. Missionsföreståndaren Stefan Holmström uttrycker sig också diplomatiskt om förhållandet till de andra rörelserna och till Svenska kyrkan.

För oss är det viktigt med relationer åt olika håll. De är viktiga i den mån som det gagnar missionssaken och Jesussaken, säger han.

Det som väckt frågor även inom EFS är vad som händer när det blir svårare för präster att få tjänster på grund av sin hållning till samkönade äktenskap. Vi har inte fått några signaler om att kyrkan inte längre skulle vilja prästviga dem EFS önskar ha som präster. Skulle det bli så i en framtid skulle det bli verkligt problematiskt. Men frågan i förlängningen av resonemanget, om det är dags att starta en ny kyrka, är inget som vi har diskuterat som ett förslag, säger han.

En annan lågkyrklig rörelse är Evangelisk luthersk mission (ELM) som är konservativare än EFS, man accepterar till exempel inte kvinnliga präster. ELM är tydligare på väg ut ur Svenska kyrkan.

Vi har våra egna predikanter, och än så länge har de inte haft som uppgift att sköta dop och nattvard. Men när omgivningen förändras så hastigt så kanske de får sådana uppgifter. Vi kan nog vara på väg att bli samfund utan att riktigt valt det själva, säger missionsledare Erik J Andersson.

Skiljer sig i bibelsyn

Han ser egentligen inga öppningar då man inte har något förtroende för Svenska kyrkans ledning.

Det skiljer allt för mycket i bibelsyn. För oss handlar det inte bara om ämbetssynen eller att kyrkan nu har äktenskap för homosexuella, även på andra punkter står kyrkans ledning långt från oss. Vi tror att missionens centrum är Jesus och det avgörande för varje människa är relationen till Honom. Svenska kyrkan har ju strukit den synen på mission.

Det som finns av gemensam samling för oppositionen idag är främst nomineringsgruppen Frimodig kyrka, som fick 4,8 procent av rösterna i senaste kyrkovalet.

I Frimodig kyrka samlas kristna från olika traditioner, men genomslaget i kyrkomötet är minimalt. Ordförande Jan Erik Amilén misströstar dock inte.

En opposition är ju så oerhört värdefull, någon som kan se problematiken ur ett annat perspektiv och som kan tillföra något i samtalet. Jag menar att det är att göra Svenska kyrkan en tjänst, säger han.

Konservativa ut i marginalen

Det är annars svårt att hitta någon inom oppositionsgrupperna som är speciellt optimistisk om den egna rörelsens framtid i Svenska kyrkan.

Jag ser inga utsträckta händer till oss, men vi får leva i överlåtelse, en dag i taget. Om vi fortsätter troget och visar att vi har en kallelse, så kanske att människor kommer att säga efteråt att det var viktigt att vi höll ut, säger Björn Fyrlund.

Svenska kyrkan är på väg att uppfylla det mål som många kyrkopolitiker haft, nämligen att kvinnoprästmotståndare ska bort från kyrkan. Men även många andra engagerade kristna som står för en mer konservativ teologisk linje kan vara på väg ut i marginalen.

Frågan är om utvecklingen gör Svenska kyrkan till en bred folkkyrka redo att möta framtiden eller om det i själva verket är en pyrrhusseger.