Tidigare ärkebiskoparna berättar: Det var våra största utmaningar

I över 850 år har det funnits en ärkebiskop i Uppsala. Nu pågår jakten på en ny ledare för Svenska kyrkan, där den moderna historien har präglats av en statstjänsteman, en vänsterprofil, en samlande kraft och en kvinna som skrivit historia.

Svenska kyrkans första ärkebiskop var en engelsman. Han hade kommit till Sverige för att leva ett liv som munk i det nybyggda Alvastra kloster, i en tid då kristendomen hade börjat etablera sig i Sverige. 1164 är det han, Stephanus (ibland även kallad Stefan), som vigs till ärkebiskop i Uppsala stift efter att en ny kyrkoprovins bildats. Vigningen sker i den franska staden Sens med påve Alexander III närvarande.

Ja, det här var en helt annan tid. Den första svenska ärkebiskopen var katolik och Sverige var något helt annat än vad det är i dag. Men Svenska kyrkan vill ändå bottna här, i en ärkebiskopslängd som sträcker sig från 1100-talet. Det historiska djupet är större än så, när man även krokar in i en katolsk förhistoria som går hela vägen tillbaka till Jesus tid och urkyrkan.

De flesta av Svenska kyrkans ärkebiskopar har sedan länge fallit i historiens glömska, endast ett fåtal sticker ut. Som Laurentius Petri som år 1531 blev Svenska kyrkans första lutherska ärkebiskop i samband med reformationen, där banden med Rom klipps och Svenska kyrkan i stället knyts samman med den svenska kungamakten. I början av 1900-talet blir också Nathan Söderblom ett namn då han banar vägen för en ekumenisk rörelse långt utanför Sveriges gränser, ett engagemang som i dag lever vidare i Kyrkornas världsråd.

Gunnar Weman – den siste statstjänstemannen

När Gunnar Weman blev ärkebiskop år 1993 var Svenska kyrkan fortfarande en statskyrka. Han hade fått flest röster i kyrkans interna val så det var logiskt att han blev ärkebiskop, men ytterst var det regeringen som hade sista ordet i utnämningen och den hade lika gärna kunnat välja en annan av kyrkans tre kandidater.

Det var också regeringen som såg till att avsluta Gunnar Wemans tjänst tidigare än han själv önskat, efter att dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) beslutade att generalsekreterare, landshövdingar och biskopar skulle pensioneras vid 65 års ålder i stället för 67.

– Jag hade aldrig tackat ja till den här uppgiften om jag inte trodde att det skulle bli åtminstone sex år i Uppsala, säger Gunnar Weman så här i efterhand.

Nu blev det bara fyra år som ärkebiskop, vilket enbart förklaras av att Svenska kyrkan var en statskyrka.

Under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop pågick två stora projekt som skulle sätta avtryck för framtiden. Den första var skilsmässan från staten, med allt vad det innebar. Den andra frågan var den nya bibelöversättningen, Bibel 2000.

– Allt skulle komma på samma gång, både de förändrade relationerna och bibelöversättningen. Det var lite retligt att behöva släppa ifrån mig det när jag lämnade 1997, säger Gunnar Weman.

Han är heller inte helt nöjd med hur det blev, som att det fortfarande finns en speciallag för Svenska kyrkan som gör att kyrkan ännu inte är helt fri från politisk styrning. Gunnar Weman har också kritiserat de politiska partiernas närvaro i kyrkans styre.

På plussidan är att Svenska kyrkan i dag ändå kan bestämma över det mesta. Som exempel nämner Gunnar Weman den nya kyrkohandboken och att kyrkan har full kontroll över kyrkoordningen.

När Gunnar Weman får lyfta fram vad som var viktigast under hans tid som ärkebiskop vill han också peka på ekumeniken, med den stora ekumeniska kyrkofesten 1993 i Uppsala som en viktig symbol, där bland annat Bartolomeus, patriarken av Konstantinopel, var på plats.

– Svenska kyrkan var en brobyggarkyrka mellan de olika kristna traditionerna, det fick jag uppleva med en väldig kraft, säger han.

KG Hammar – ärkebiskopen som var vänster

Det var under KG Hammars ledning som Svenska kyrkan formellt blev fri från staten år 2000. Han blev därmed den siste ärkebiskopen som tillsattes av regeringen, även om kyrkans företrädare tydligt pekat på att det var honom de ville ha.

När KG Hammar själv får lyfta fram det viktigaste under hans tid som ärkebiskop är det föga förvånande avvecklingen av statskyrkan han väljer.

– Det var en stor lättnad, säger KG Hammar.

– Men det innebar inte den förändring vi hade hoppats på. Många av våra förtroendevalda ansåg fortfarande att den gamla statskyrkan skulle bevaras på många punkter. Vi hade tänkt oss att bli en friare rörelse än den gamla kyrkan.

Att han exempelvis är missnöjd med att de politiska partierna håller sig kvar i kyrkan har han framfört tidigare.

Under KG Hammars tid sker det en hel del omtalade händelser. Den mest symbolladdade var utställningen Ecce Homo, som innehöll bilder med traditionellt bibliska motiv fast med en tydlig anspelning på homosexualitet. Vissa bilder ansågs också vara för sexuellt utmanande för att visas i kyrkan.

– Ecce Homo var en vattendelare i den offentliga debatten, konstaterar KG Hammar.

– Det blev också flera ekumeniska konsekvenser, där väldigt få andra kyrkor stödde Svenska kyrkans linje.

Exempelvis fick KG Hammar ställa in ett planerat besök hos påven, samt ta emot protester från flera kyrkor. Men tiden skulle snart läka många av de sår som uppstått, bara ett år senare predikade den svenske ärkebiskopen i Peterskyrkan i Rom.

KG Hammar gick också i täten för påskuppropet, när 157 000 namnunderskrifter lämnades in med krav på en generösare migrationspolitik. Formellt var det Sveriges kristna råd som stod bakom initiativet, men KG Hammar var personligen engagerad i frågan.

– Parallellt med detta kom också debatten om de apatiska barnen, konstaterar han.

KG Hammar kritiserades samtidigt från kyrkligt håll för att vara “liberalteolog”.

– Det används ofta som ett litet skällsord, att man inte tror lika mycket som andra, vilket är skitsnack, säger KG Hammar.

Själv säger han sig ha företrätt en mer källkritisk hållning till sin egen tradition, där man ska läsa bibeltexterna på ett mer hållbart sätt. Att den här debatten blossade upp kring honom och inte någon annan ärkebiskop tror han har att göra med honom som person, att han i egenskap av ledare tog sig friheten att vara pådrivande. Själv använder han sällan ordet liberalteologi, utan snarare hermeneutisk teologi.

Till skillnad från många andra kyrkoledare är KG Hammar öppen med var han står politiskt.

– Jag är inte partiansluten, men om du ställer höger mot vänster, individuell frihet mot solidaritet, då är jag vänster, säger han.

Att han är präglad av vänsterns 68-rörelse sticker han inte under stol med.

Var du lika tydlig med att du var vänster även när du var ärkebiskop?

– Jag behövde aldrig säga det då, folk anklagade mig för att vara vänster och jag behövde aldrig säga emot, säger KG Hammar.

Däremot vill han påminna om att när han som ärkebiskop kritiserade den förda politiken var det ofta Socialdemokraterna som fick stå i skottgluggen.

Anders Wejryd – den samlande kraften

Anders Wejryd var den förste ärkebiskopen i modern tid som valdes enbart av Svenska kyrkan, utan statens inblandning.

Vilken var den viktigaste frågan under din tid?

– Att hålla samman kyrkan, svarar Anders Wejryd.

Han förklarar att det handlade om att bygga förtroende mellan olika nivåer och grupper inom kyrkan, inte minst att stiften skulle kunna samsas med den nationella nivån i Uppsala. Några större rubriker har detta interna arbete inte skapat, utan det som snarare blev omdiskuterat under Anders Wejryds tid som ärkebiskop var kyrkomötets beslut att säga ja till samkönade vigslar, något som skedde år 2009.

– Frågan kom under min period som ärkebiskop. Innan dess handlade det om kyrkan skulle välsigna ingångna partnerskap, säger Anders Wejryd.

Han berättar att han själv med tiden kom att bli drivande i frågan och tyckte att kyrkan landade i ett bra beslut, med en möjlighet för enskilda präster att kunna säga nej till att viga samkönade par.

– Jag har fortsatt med frågan i Kyrkornas världsråd, där vi tagit fram ett studiematerial som kommer att offentliggöras i höst, berättar han.

Det var även under Anders Wejryds ledning som Svenska kyrkan på allvar började profilera sig i klimatfrågan, med det interreligiösa klimattoppmötet år 2008 som ett viktigt avstamp.

– Innan dess fanns det viktiga miljöaktivister i kyrkan, men det var först under min period som det här engagemanget blev tydligt för själva kyrkan, menar Anders Wejryd.

Han säger att det är viktigt att ha respekt för naturvetenskap och politiska processer, men utöver det har kyrkan även en etisk dimension att ta tillvara, där den kristna förvaltarskapstanken är tydlig.

– Det kan vara så att klimatfrågan kom högre upp på agendan eftersom den låg mig så varmt om hjärtat, säger Anders Wejryd.

Så hur mycket får man bestämma som ärkebiskop?

– Man får bestämma ytterst lite, men kan påverka ganska mycket, svarar Anders Wejryd gåtfullt.

Han förtydligar att som ärkebiskop har man privilegiet att ha tillgång till kanaler som många andra inte har och då gäller det att kunna använda sig av dem. Men som ärkebiskop kan man inte bestämma allt själv, utan det gäller att hitta sin roll när man ska föra kyrkans talan. Inte minst, påpekar han, har en ärkebiskop enbart en röst i kyrkostyrelsen när besluten fattas.

– Så det gäller att vara tålmodig och jobba på lång sikt, säger Anders Wejryd om hur man som ärkebiskop kan göra skillnad.

Antje Jackelén – den historiska ledaren

När Antje Jackelén valdes till ärkebiskop år 2014 var det historiskt, eftersom hon var den första kvinnan på den posten. Det gav eko långt utanför Sveriges gränser och utnämningen har sin givna plats i historieböckerna.

Antje Jackelén vill i nuläget inte kommentera vad som har varit viktigast under hennes tid som ärkebiskop, men det finns flera saker som hänt under hennes ledarskap. En av de stora symboltyngda händelserna var när lutheraner och katoliker samlades i Lund år 2016 för att minnas 500-årsdagen av reformationen, där de båda kyrkotraditionerna bad om förlåtelse för historiska oförrätter och lovade varandra att jobba mot kristen enhet. Den svenska ärkebiskopens omfamnande av påve Franciskus är en bild som blivit omtalad och som symboliserar händelsen.

Antje Jackelén har sedan fortsatt engagerat sig i ekumenik, men också drivit på för mer interreligiös dialog, vilket hänger samman med att Sverige blivit ett mångreligiöst samhälle.

Antje Jackelén har också tagit till sig den senaste tekniken och varit närvarande i sociala medier, något som skapat rubriker. Den twittrande ärkebiskopen fick stundtals ta emot så pass mycket hot och hat att hon tillfälligt valde att lämna plattformen.

I övrigt har hon drivit på kyrkans kamp för klimatet, hon har lyft frågan om barns rätt till andlighet och spelade även en viktig roll i Svenska kyrkans försoningsprocess med samerna.

Utmaningar för nästa ärkebiskop

Svenska kyrkan är just nu inne i en unik historisk fas. Det är en tidigare statskyrka som frigjort sig från kung och stat och som bara påbörjat sin vandring som en frikyrka. Det är också en kyrka som är verksam i ett samhälle som har blivit så pass sekulariserat att många numera vänder den ryggen, medlemstalet har dalat under en längre tid.

Så den som blir Svenska kyrkans nästa ärkebiskop måste rimligen fråga sig hur Svenska kyrkan ska bli relevant i vår samtid. Som ledare för en stor organisation ärver man dess historia, men har också möjlighet att påverka dess framtid. Historiska kyrkor står sällan för revolution, utan snarare för kontinuitet, inte minst när det gäller ledarskap. I det pläderingsmöte som redan har hållits har fem biskopar omnämnts som tänkbara kandidater till att bli ny ärkebiskop. Lagom till sommaren vet vi vem det blir. De namn som pläderats för i dagsläget är Martin Modéus, Johan Dalman, Mikael Mogren, Karin Johannesson och Fredrik Modéus.

Jacob Zetterman

Jacob Zetterman är reporter på Dagen.