Det har gått 365 dagar sedan det ryska anfallet. Nu tar Dagen ny kontakt med de ukrainare vi intervjuade under inledningen av kriget 2022. De berättar om en ny vardag, och hur det senaste året påverkat dem.

Ukraina ligger så nära Sverige – och samtidigt är det svårt för oss som lever i fred att föreställa sig hur en vardag ser ut för den som lever mitt i kriget. Ruslan Kukharchuk bor med sin fru och de fyra barnen i Kiev. Sedan Ryssland anföll Ukraina har deras liv förändrats drastiskt.

– Det är stressande. Förra året slutade vi planera framtiden. Möjligen försöker vi titta på de närmaste två veckorna, men längre än så sträcker sig inte horisonten, för vi vet aldrig vad som ska hända, berättar Ruslan när Dagen når honom på telefon på en linje som just nu fungerar.

Ryska soldater vid gränsen

Jag mötte Ruslan Kukharchuk första gången på en konferens för kristna europeiska journalister i Prag många år före det ryska anfallskriget. Redan då missade han inte ett tillfälle att tala engagerat om kampen för det självständiga Ukraina, att man ville närma sig Europa och bekämpa det ryska inflytandet. Han talade mycket om de evangeliska kyrkor som växer i landet, och om hotet från öst som fanns där som en underliggande ström.

Men överdrev han inte hotet lite? Det skulle visa sig att det gjorde han inte.

Nu har det gått över ett år sedan jag pratade med Ruslan Kukharchuk senast. Det var 25 januari 2022, när krigshotet var överhängande men anfallet ännu inte startat. Läget var spänt. 100 000 ryska soldater fanns vid ukrainska gränsen. Dåvarande utrikesminister Ann Linde kallade läget ”fortsatt allvarligt”. ”Det är ett spänt och nervöst läge. I lördags avslutades en bönesamling som pågått i tre veckor”, sa Ruslan då. Många ukrainare hade redan lämnat landet, eller planerade att göra det. Ruslan bad om förbön för sitt land. Sedan kom anfallet.

Förlorat två vänner

Under året som gått sedan 24 februari 2022 har mer än 100 000 ukrainska soldater dödats eller skadats i det ryska kriget mot Ukraina. Ungefär lika många ryska soldater har dött och skadats – det finns också bedömare som menar att de ryska förlusterna är långt större, uppemot 180 000. Mellan 15 och 30 miljoner ukrainare har flytt sina hem, och runt 40 000 civila har dödats. Städer och byggnader har jämnats med marken, och 500 kyrkor och religiösa byggnader har bombats. Själv har Ruslan Kukharchuk förlorat två nära vänner. Den ene var civil, och styrelsemedlem i samma organisation som Ruslan. Vitalij Vinogradov träffades av en missil när han försökte nå Kiev till fots från Butja. Den andre var soldat, också kristen och nära vän till Ruslan.

Ruslan Kukharchuk leder den kristna journalistorganisationen Novomedia och han är också engagerad i en stor evangelisk organisation som arrangerar familje-event och festivaler. Båda organisationerna är del av Interchurch Council, som samlar ett 20-tal evangeliska kyrkor i Ukraina. Han berättar att han är undantagen från militärtjänstgöring eftersom han har fyra barn. Alla som har fler än tre barn är på detta sätt undantagna, och familjer med mer än tre barn får också lämna landet om de väljer att göra det.

Många skolor stängda

Ruslan och hans familj har valt att stanna.

– Vi har tagit ett gemensamt beslut om det. Visst, det innebär risker, men det är ett slags kall för oss att finnas kvar i vårt land, att stötta genom de kristna hjälporganisationer som är väldigt aktiva.

Han berättar att familjen vid några tillfällen har lämnat Kiev när anfallen mot huvudstaden periodvis har intensifierats. I oktober lämnade de huvudstaden i all hast och reste till Polen, där de stannade där i några veckor tills läget lugnat ner sig.

– Då hade jag planerat en resa till USA. I stället blev det Polen, säger Ruslan.

Några av hans barn går i förskola, den äldste pojken går i skola. Många av skolorna i Kiev bedriver undervisning på distans, eftersom det saknas skyddsrum i dem. Men Ruslans äldste son Benjamin går i en skola med bra skyddsrum. Skolor närmare fronten, i Cherson och Charkiv, är helt stängda.

Hur reagerar dina barn på kriget?

– Vi försöker hålla dem så trygga det går. Mina barn sover gott på natten, men visst påverkas de. Häromdagen när det var läggdags för Benjamin såg jag att han satt och ritade. Jag tittade på teckningen och såg att han skrivit: “Varför har Ryssland attackerat Ukraina?” Barnen hör sirener varje dag, de ser vad som sker. Kriget och det de är med om kommer upp när de ritar och målar. De förstår vad som händer.

Tidigare var Ruslan drivande i att organisera kristna festivaler och konferenser. Nu är den verksamheten lagd på is. I stället går kraften åt till hjälparbete. Ruslan och hans fru reser regelbundet runt i landet och hjälper ukrainare där behoven är stora.

– Vi åker en gång i månaden till fronten, till Cherson och byarna runt om. Där delar vi ut mat och varma kläder. I julas hade vi med oss julklappar.

Trots läget i landet fortsätter kyrkor att hålla gudstjänster och samlingar. Det gäller även vid fronten.

Är det inte farligt att samla människor till gudstjänst med tanke på attacker?

– Jo, det är det. Men de gör det ändå. Alla kyrkor har gudstjänster som vanligt. Nyligen träffades en man av en missil vid en gudstjänst. Men dessa samlingar är viktiga, det som har hänt är att väldigt många som inte tidigare har haft kontakt med kyrkan kommer till gudstjänsterna. Det är oftast fullsatt, och de flesta är internflyktingar.

Det största problemet i vardagen just nu är elbristen, säger Ruslan. Varje dag slås elen av minst 4 timmar i Kiev. Vissa dagar blir avbrotten längre. Bristen på el drabbar hela samhället: skolor, andra viktiga samhällsfunktioner, företag. Dagens fyra timmar är kanske för Kievborna ett framsteg – tidigare kunde elen vara borta i 12–14 timmar.

– Jag jobbar varje dag, berättar Ruslan, men jag kan inte sitta på mitt kontor för vi har ingen generator. Så jag försöker hitta en plats där jag kan arbeta, ibland på en skola. Många företag har skaffat egna generatorer, eller så arbetar man med hjälp av olika lösningar med batterier. Men batterierna har blivit väldigt dyra, för de är en bristvara.

Nu har kriget pågått i ett år. Hur tänkte du när kriget började, trodde du att det kunde pågå så länge?

– Ärligt talat: ja. Jag var förberedd på att det skulle kunna dra ut på tiden. Jag tror också att de flesta ukrainare förstod detta. Och egentligen är det hela enkelt: Putin vill ta så mycket territorium han bara kan. Han kommer att fortsätta så länge det är möjligt.

Och framtiden?

– Det här kriget beror inte på oss. Vi har inget annat val än att försöka försvara Ukraina. Putin kan ju sluta när som helst, om han vill det. Vi ber för mirakel, men vi strider mot en stark fiende. Jag hoppas att kriget tar slut 2023, men bara Gud vet.

Ruslan Kukharchuk säger att han och många andra är tacksamma över alla de ukrainare som har fått asyl i andra europeiska länder. Att så många länder och också så många kyrkor har hjälpt till.

– Ni måste inte göra det, men ni gör det ändå. Jag vill passa på att tacka för det. Och säga: fortsätt be för Ukraina!

Det Ukraina behöver allra mest just nu är en insikt i övriga Europa om att kriget inte bara gäller Ukraina, säger han. Att det handlar om hela Europa, och att det finns hot mot allt det som vi förknippar med ett fritt Europa.

– Ibland tänker människor att de bor långt från Ukraina. Men det här kriget är inte en regional konflikt. Det är det största kriget i Europa sedan andra världskriget. Det måste få ett slut, annars hotas hela Europa.

Därför är det viktigt att inte glömma att kriget fortsatt pågår, med oförminskad styrka.

– Vi har tyvärr inga goda nyheter att komma med. Tusentals soldater dör, säger Ruslan Kukharchuk.

Ukrainsk pingstledare: Pastorerna behöver en paus från kriget

Yuriy Kulakevych är internationell sekreterare för den ukrainska pingstunionen och har återkommande uttalat sig i medier under året som gått. Jag når Yuriy Kulakevych i bilen på väg från Warszawa tillbaka till Kiev, han har deltagit på en konferens med europeiska pingstledare och berättat om läget i Ukraina. För ett år sedan berättade han i Dagen om situationen i Kiev: ”Människor stannar inomhus. Ukraina befinner sig under en kraftig attack, men vi kämpar.”

I dag är läget nästan detsamma. I Kiev, där han bor med sin familj, uppsöker familjen regelbundet skyddsrum. Det som har förändrats sedan februari 2022 är att en stor del av landet har förötts, tiotusentals har dött, elförsörjningen är bitvis utslagen och infrastrukturen har bombats sönder.

– Minst 50 procent av infrastrukturen är skadad. Vi har överlevt vintern, men fortfarande har vi februari och mars kvar. Den ryska armén inriktar sig just på infrastrukturen och det drabbat civilbefolkningen hårt, säger han.

”Ett år fyllt av akut stress”

Till den fysiska förstörelsen kommer så tröttheten hos befolkningen – inte minst hos pastorer och präster.

– Jag säger till alla som har den möjligheten: inbjud pastorer att komma ut från krigshärdarna och vila upp sig. Det har varit ett år fyllt av akut stress. Pastorerna behöver vila.

Han berättar att han själv tillsammans med hustrun Marina lämnar Kiev då och då tillsammans med barnen för att få ett andrum. En vecka eller två utomlands eller till ett lugnt område i Ukraina betyder mycket, det ger en chans till återhämtning. Vardagens arbete med att stötta familjer, soldater och civilbefolkningen kräver mycket av de kristna ledarna.

För ett år sedan sa Yuriy Kulakevych att han hoppades på fler sanktioner från väst mot Ryssland. Han tycker fortfarande att väst kunde göra mer: visserligen har EU klubbat en rad sanktionspaket, men många länder fortsätter ändå att göra affärer med Ryssland. Men när jag frågar om det är något mer väst kan göra för att stötta Ukraina, svarar han:

– Först och främst vill jag tacka. Vi är så tacksamma för det som svenska hjälporganisationer gjort. Vi har fått många olika sorters stöd, bland annat solpaneler, det har varit till stor hjälp.

Precis som Ruslan Kukharchuk ser Yuriy Kulakevych i nuläget inget slut på kriget.

– Vi hoppades på ett snabbt slut för ett år sedan. Men oftast tar krig flera år. Vi ber nu om Guds hjälp med stressen, och att Han ska stoppa denna aggressiva angripare och göra slut på kriget, säger han.

Larysa, 39, har börjat planera för en framtid i Sverige

Från Kramatorsk i östra Ukraina till Arvika i Värmland kom ett antal kvinnor och barn i mars förra året. Gruppen tillhörde samma pingstförsamling, som sedan tidigare haft ett utbyte med pingstförsamlingen i Arvika.

– Från början tog vi bara en dag i taget, berättar Larysa Tsykalenko, en av kvinnorna.

Hon är 39 år och har två barn, tre och fem år gamla. När Dagen först mötte dem för snart ett år hade de nyligen anlänt till Arvika och var inställda på att kunna återvända till sitt hemland. Men sedan dess har mycket förändrats. I april fick Larysa Tsykalenkos man resa från Ukraina och kunde ansluta sig till familjen. Det har de flesta av männen som tillhör församlingsgruppen nu kunnat göra, dock inte alla.

Larysa Tsykalenko minns den första tiden med blandade känslor.

– I början var allt väldigt tillfälligt, vi tog en dag i taget. Men nu har vi alla insett att ingenting kommer bli som det varit, berättar Larysa Tsykalenko.

– Många som i början ville åka tillbaka har nu ändrat sig. Man har insett att även om kriget skulle ta slut så finns det inga jobb i Ukraina, priserna är höga och det är svårt att överleva där.

I Arvika har kommunen, kyrkorna och olika föreningar samarbetat redan från början för att hjälpa de ukrainska flyktingarna. I början fick de bo i mindre modulbostäder, men så småningom kunde de flytta till rymligare lägenheter. Larysa Tsykalenko har fått hit sin man, som i sin tur fått jobb på ett lokalt elektronikföretag.

Barnen går på förskola och har lärt sig några ord svenska. I förskolegruppen finns flera barn från Ukraina och personalen blandar svenska ord med gester för att barnen ska förstå. Det tycks gå allt bättre.

Ber för beskydd för släktingar och vänner

Larysa själv är volontär på PMU:s second hand och längtar efter att lära sig mer svenska. Hon hoppas kunna få ett halvtidsjobb framöver.

Den ukrainska grupp som anlände samtidigt till Arvika träffas regelbundet och ber om beskydd för vänner och släktingar som är kvar, och om en nystart för Ukraina.

– Det fanns mycket problem även innan kriget, som korruption och andra svårigheter – vi hoppas att det föds ett nytt sätt att tänka efter detta, att vi inte går tillbaka till det som var.

Larysa har kvar sina föräldrar i Kramatorsk och även flera vänner. När hon får återse dem vet hon inte.

– Det är fortfarande mycket som är tillfälligt, vi vet till exempel inte hur länge Migrationsverket låter oss bo kvar i vår lägenhet. Vi har boende kanske ett år till, men vem vet vad som händer sedan? Det finns många svårigheter och oklarheter, men vi är tacksamma och tar en dag i taget. Vi hoppas kunna leva kvar i Sverige och vill göra det på rätt sätt, säger Larysa Tsykalenko.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.