Dokument
Utmattning allt vanligare i kyrkan
De flesta känner någon som har blivit utmattad. Kyrkan är ingen frizon. Det kan till och med finnas faktorer som ökar risken för utmattningssyndrom just där. Pastor Hanna Enbom slets mellan de outtalade förväntningarna och till slut sa kroppen ifrån.
Pastorn Hanna Enbom, 36 år, stod längst fram i Immanuelskyrkan i Stockholm och höll ett anförande i Equmeniakyrkans regionsgudstjänst när synfältet blev helt svart.
– Jag såg inga människor och kände tydligt att det var något som inte stämde. Jag var rädd att jag skulle svimma, men körde på. Och de som lyssnade märkte ingenting. Jag hade blivit expert på att hålla masken.
Den här händelsen var en i raden av tecken på att Hanna Enboms arbetssituation inte var hållbar. Ett år senare var hon sjukskriven, fick antidepressiva mediciner och begränsade kontakten med andra människor.
Stark kallelseupplevelse
Men vi backar bandet. Som sjuttonåring fick Hanna Enbom, som växt upp i Ansgariikyrkan i Jönköping, en stark kallelseupplevelse. Hon skulle bli pastor och uppmuntrades av sin omgivning som ofta använde ordet ”pastorsämne” för att beskriva henne. 2009 fick hon sedan sin första tjänst som ordinerad, i Stuvstakyrkan i Huddinge.
– Jag gick in i min tjänst med hull och hår och hade mycket energi. Jag körde på väldigt intensivt och ingen stoppade mig.
Under den här tiden var Hanna singel, vilket gjorde att ingen reagerade på att hon tillbringade allt mer tid i kyrkan. Det fanns ju alltid något att göra.
– Jag fick svårt att dra gränser och hamnade i ett läge där jag läste arbetsmejl i sängen innan jag la mig. Så jobbade jag hela första året.
Stimulerande arbetsuppgifter
Mycket i jobbet var stimulerande. Under åren av studier hade Hanna längtat efter att få börja jobba ”på riktigt” för Guds rike, men när hebreiskaglosorna var utbytta mot administration och budgetansvar, insåg hon att hon inte fått med sig alla redskap hon behövt.
– Pastorsyrket innehåller så många roller. Utöver de traditionella sysslorna som gudstjänst, bröllop och begravning, pratar man i ena stunden med ungdomar som mår dåligt och föräldrar som skiljer sig, för att i andra stunden ha hand om rekvisita eller måla om en scoutlya.
Våren 2012 började Hannas kropp säga ifrån. Hon klarade inte ens av att gå till postlådan eftersom hon mötte människor på vägen dit.
– Jag mådde inte alls bra, kände mig överbelastad och stressad. I samma veva hamnade jag i en konflikt på jobbet som bidrog till att jag kraschade. Eftersom jag redan var så skör tog jag det mer personligt än vad jag borde ha gjort.
Hanna Enbom beskriver sig som en glad och utåtriktad person och därför blev det så märkbart när hon inte var det längre. Hon kunde inte längre gå och handla eftersom det innehöll en massa beslutsfattande och därtill utvecklade hon en telefonfobi eftersom att svara i telefonen ofta gav mer att göra. Hon blev ljud- och ljuskänslig, drog sig undan och tappade kontakten med många vänner.
– Jag mådde väldigt dåligt och behövde hjälp, men hade svårt att be om den hjälpen.
Till slut fick Hanna hjälp av en terapeut och kunde så småningom återgå till arbetet. Men strax därefter bytte Hanna jobb och började i en ny församling, den här gången i Kyrkan vid Brommaplan där hon genast fick ansvar för flera verksamheter. Efter två år kände Hanna hur tröttheten kom tillbaka och hon blev sjukskriven igen.
– Återigen ville jag klara allt själv, det är nog det typiska duktig-flicka-syndromet som spökar. Jag känner att jag får ångest nu när jag pratar om det, så jag har svårt att prata om det, säger Hanna och det märks hur hon blir berörd, stannar upp och letar efter orden.
Outtalade förväntningar
Hanna Enbom ser flera riskfaktorer för utmattning som är specifikt kopplade till pastorsrollen, som ensamarbetet eller outtalade förväntningar. Hanna kämpade med förväntningar från såväl styrelse som församlingsmedlemmar.
– Frågan som hela tiden återkom till mig var: Är jag en tillräckligt bra pastor? Som pastor blir man som en liten kändis i församlingen och det är en utsatt situation. Man blir granskad. Om man blir försvagad i sitt psyke blir det svårt att hantera stress och blickar. Jag fick till exempel kommentarer om hur jag såg ut, om mitt hår och mina kläder.
Hur mår du i dag?
– Jag är fortfarande stresskänslig, men har inte alls lika mycket ångest eftersom jag fått bra redskap. Nu jobbar jag som regionsamordnare på Equmenia Stockholm, men jag saknar att predika.
Vad har du lärt dig genom den här processen?
– I min nästa pastorstjänst kommer jag att predika och tjäna utifrån mina gåvor och inte försöka sträva efter att bli som någon annan. Det är ju svårt att försöka vara Niklas Piensoho när det bara är jag som kan vara jag.
– Jag kommer också försöka vara mer rakryggad och sätta ner foten kring vad vi bör ägna vår tid åt i församlingen. Så mycket handlar om verksamhet, men den har en tendens att stressa människor. Kanske borde vi ha mindre verksamhet i kyrkan? Jag tror att alla skulle må bättre av det.
Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.
