Vägen från vänskap till djup kris med Israel

För drygt 50 år sedan guppade den svenske statsministern Tage Erlander som en kork i Döda havet. Han var på officiellt besök i Israel och hade också tid för ett bad i den salta sjön. Men sedan dess har det mestadels varit dåligt flyt i umgänget mellan Sverige och Israel.

Om den klassiska badbilden på Erlander 1962 symboliserar höjdpunkten i de svensk-israeliska relationerna, har det senaste året varit ett långt bottennapp där kris avlöst kris. Oftast med utrikesminister Margot Wallström i huvudrollen. Även om det helt klart förekommit många djupa vågdalar också under tidigare decennier.

Samtidigt kulminerade Sveriges goda politiska förbindelser med palestinierna i det svenska erkännandet av en palestinsk stat i oktober 2014. Det var den nya S-ledda regeringens första utrikespolitiska åtgärd.

Komplicerade förbindelser

– Sverige och Israel har haft mycket komplicerade relationer genom åren. De har kännetecknats av ljusglimtar och mörka skuggor, säger Oded Eran, pensionerad israelisk diplomat som bland annat varit sitt lands EU-ambassadör och i dag är forskare vid Institutet för nationella säkerhetsstudier (INSS) i Tel Aviv.

– Fyra svenska diplomater har satt avtryck i vår historia. Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Gunnar Jarring. Den yngre generationen känner inte till namnen, men de bildar bakgrund till våra komplicerade förbindelser än i dag.

– I dag har våra relationer nått botten. Regeringen i Jerusalem uppfattar de många svenska uttalandena som ensidiga och medierna underblåser detta. Många andra länder är kritiska, men man hör dem inte lika ofta, säger han.

Det nordiska intresset för det Heliga landet väcktes historiskt så snart kristendomen börjar vinna insteg också i norra Europas obygder. Runinskrifter vittnar om vallfärder till Jorsala (Jerusalem) redan på 1000-talet. Enstaka korsriddare tar sig dit, men höjdpunkten är naturligtvis den heliga Birgittas pilgrimsfärd 1372. Det blivande helgonets många uppenbarelser under besöket har gått till eftervärlden.

På 1700-talet skickade Karl XII tre vetenskapliga expeditioner till det Heliga landet. Därefter följer en strid ström av vetenskapsmän, teologer, författare som Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf samt välbeställda turister – och med tiden också vanligt folk som vallfärdar till heliga platser och/eller åker på badsemester.

Alla hade lärt känna landet i skolan

Staten Israels tillkomst 1948 blir en världshistorisk milstolpe. Dramatiken när det judiska folket efter 2000 år – och bara några år efter sin största katastrof, Förintelsen – kan utropa och försvara en egen stat engagerar en hel värld.

1950- och 1960-talen är en guldålder i förbindelserna. Efter en frostig inledning­ – Sverige erkänner Israel först två år efter­ statens grundande eftersom judiska extremister hade mördat den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte 1948 – präglas de två följande­ årtiondena av värme och ömsesidigt utbyte.

– Förbindelserna mellan Sverige och Israel var rena Sörgårdsidyllen fram till 1967. Gemensamt för alla svenskar var att Israel inte var ett främmande land. Alla hade lärt känna landet mycket tidigt i skolan, de kände till alla orterna, också de små, säger Nathan Shachar, Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem som rapporterat från regionen sedan slutet av 1970-talet.

Ideologiska erfarenheter

– Vi kände till Bibeln, det var inget främlingskap som behövde överbryggas. Judarna hade varit där, de kastades ut och kom tillbaka efter Förintelsen. Det var många starkt känslomässiga element, säger han.

Fackföreningsrörelsen, kooperationen, frikyrkorna – alla välkomnar entusiastiskt den pånyttfödda judiska staten. De politiska partierna och allmänheten hyllar den enda demokratin i Mellanöstern som dessutom är kringränd av mordiska fiender. Samtidigt beundrar israelerna storögt den svenska välfärdsstaten.

Sverige och Israel är två små demokratier som präglas av sina på den tiden statsbärande socialdemokratiska partier. I åratal dominerar betong­sossar de två länderna; Sverige får sitt första maktskifte i modern tid 1976, Israel ett år senare.

Vänskapen kulminerar när de båda ledarna Tage Erlander och David Ben-Gurion besöker varandras länder i början av 1960-talet.

– De svenska och israeliska socialdemokraterna kunde relatera till varandra. De hade liknande ideologiska erfarenheter. De var en elit i ett samhälle som höll på att förändra sig självt, säger Nathan Shachar.

– Båda var besjälade av ett liknande patos. De ville skapa nya människor, möblera om i huvudet på människor. De var bortskämda med att det var de som bestämde, två hegemoniska rörelser kände frändskap, säger han.

Påfallande många svenskar kommer att spela en central roll i den moderna judiska och israeliska historien. Raoul Wallenbergs insatser för att rädda de ungerska judarna undan Förintelsen uppmärksammas tidigare i Israel än i Sverige. Han blir hedersmedborgare i Israel och får gator uppkallade efter sig där.

Aktiv vid bildandet av staten Israel

Justitierådet Emil Sandström är ordförande i den speciella FN-kommission för Palestina vars rapport lägger grunden för FN:s delningsplan 1947. Den svenske domaren har därmed en hedersplats i Israels annaler som en av de icke-judar som aktivt bidrog till att upprätta den judiska staten.

Däremot ser israelerna FN-medlaren Folke Bernadotte, FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld samt Gunnar Jarring, som har FN:s uppdrag att medla efter sexdagarskriget 1967, som mer eller mindre avogt inställda FN-representanter som vill pressa fram israeliska eftergifter.

– Mordet på Folke Bernadotte (1948) ger relationerna Sverige-Israel en komplicerad start. Liksom Sveriges dubbla historia under andra världskriget när vi å ena sidan stängde gränserna för förföljda judar och å andra sidan tog emot judar från Norge och Danmark. Också hela historien med Raoul Wallenberg som utvecklades till en svår politisk huvudvärk, främst för socialdemokraterna, säger Per T Ohlsson, krönikör på Sydsvenskan och författare till boken ”Svensk politik”, ett standardverk om Sveriges politiska historia.

– I Sverige och andra västländer uppstår en instinktiv känslomässig sympati för Israel, nästan identifikation. Det handlar om beundran och respekt för vad Israel åstadkommit efter katastrofen. I Sverige personifieras den här inställningen av Tage Erlander, säger han.

Flygkapningar och blodiga attentat

Efter många års entusiastiskt stöd för Israel sker en gradvis omsvängning i den internationella opinionen efter sexdagarskriget 1967, då den inringade judiska staten inte tycks vara lika hotad som tidigare.

Världen upptäcker palestinierna, det andra folket som bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Till detta nyvaknade intresse bidrar inte minst en rad spektakulära flygkapningar och blodiga attentat som palestinska terrorgrupper genomför under 1960- och -70-talen. De placerar palestinierna på kartan och sätter sökljuset på deras utsatta situation – och förvandlar vad som setts som ett flyktingproblem till en huvudfråga på den världspolitiska dagordningen.

Den svenska socialdemokratin är tidigt ute i den här internationella opinionssvängningen. De första kontakterna med den palestinska nationella rörelsen PLO tas redan i slutet av 1960-talet.

– Nästa brytpunkt är sexdagarskriget. Sverige välkomnar den israeliska segern, men den innebär att Israel omvandlas till ockupationsmakt. Det sker en omsvängning i vänsterns positiva syn på Israel, säger Per T Ohlsson.

Storgräl med Golda Meir

– I Sverige personifieras förändringen av Erlanders efterträdare Olof Palme och hans engagemang för Tredje världen. Palmes engagemang för PLO-ledaren Yassir Arafat var oerhört omdiskuterat på 1970- och -80-talen. Det blev en del av svensk utrikespolitik.

– Samtidigt drog inflytelserika S-organisationer som Broderskapsrörelsen starkt i propalestinsk riktning, säger han.

Sverige börjar, liksom många andra västländer, fördöma den israeliska ockupationspolitiken och betona palestiniernas rättigheter. Palmes storgräl med israeliska ledare som Golda Meir och Yigal Allon på Socialistinternationalens möten har blivit legendariska. Israel kallar hem sin Stockholmsambassadör 1975 i protest mot att Sverige röstar för PLO i FN.

Regeringsskiftet 1976 förändrar inte den svenska inställningen. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar fördömer Israels bosättningar och ockupationspolitik. Israels invasion av Libanon 1982 blir ett lågvattenmärke i relationerna. Under hela 1980-talet fördjupar Sverige sina kontakter med PLO till den israeliska Likudregeringens stora irritation. Utrikesminister Sten Anderssons självpåtagna medlarroll retar israelerna oerhört.

Norge blir fredsmäklare

I stället blir det Norge – som till skillnad från Sverige åtnjuter förtroende hos båda parter – som 1993 lotsar fram Israel och PLO till det historiska Osloavtalet, den första riktiga chansen till fred. Det leder till det palestinska självstyret och till Arafats återkomst till sitt hemland – men inte heller den norska insatsen resulterar trots stora förhoppningar i den palestinska stat som var tänkt att upprättas.

Dåvarande biståndsministern Alf Svensson (KD) är i september 1993 den förste utländske minister som besöker de palestinska områdena sedan Osloavtalet mellan Israel och PLO blivit klart. I flyktinglägret Jabaliya i Gaza berättar han att han grät av rörelse i flygplanet på väg till Israel, när kaptenen meddelade i högtalaren att israeler och palestinier just hade erkänt varandra.

– Jag hör fredsklockorna ringa! Solen har gått upp över Nebo berg och kastar sina strålar över Jeriko, ja de når ända fram till Gaza. Det är en otrolig känsla att vara här just nu, sade Alf Svensson till Expressen den gången.

Ministerns lyriska ord och tidningens rubrik, ”Förste ministern i det fria Palestina”, ger uttryck för ett fredshopp som mer än 20 år senare ännu inte har förverkligats.

Göran Persson besöker Israel

Relationerna mellan Sverige och Israel tinar upp ordentligt först när Göran Persson (S) blev statsminister samtidigt som en förhandlingsvänlig regering kommer till makten i Israel 1999. Samma år blir Persson den förste svenske statsminister som besöker Israel sedan Erlanders berömda bad 1962.

Göran Persson driver igenom en mera balanserad politik, trots protester från partikamrater som Sten Andersson, Pierre Schori och andra i ”Palmeskolan”.

Han närmar sig Israel utan att ge avkall på de nära förbindelserna med palestinierna som främst vidmakthålls av utrikesminister Anna Lindh. Också hans insatser för upplysning om Förintelsen bidrar till den goda stämningen.

Med förtroende hos båda parter engagerar sig också Göran Persson för fred mellan israeler och palestinier.

Han är ”nära” några gånger, men hans ansträngningar misslyckas. Precis som alla andras.

Alliansregeringen som tillträder 2006 har korrekta förbindelser med Israel med många ministerbesök i båda riktningarna. Även om utrikesminister Carl Bildt är inofficiellt ”icke önskvärd” i Jerusalem under en period efter en rad sammandrabbningar med sin israeliska kollega Avigdor Lieberman.

Under den nya S-ledda svenska regeringen förvärras relationerna snabbt. Israel kallar hem sin ambassadör i protest när Sverige erkänner en palestinsk stat i oktober 2014 – och utrikesminister Margot Wallström förklaras i januari i år officiellt vara ”inte välkommen” sedan hon ville utreda Israels påstådda ”utomrättsliga avrättningar” under den senaste våldsvågen.

– Nu är vi tillbaka i en krisartad relation, en ny nedåtgående spiral i förbindelserna. Det är som ett slags fantomsmärta från Palmetiden, särskilt tydlig hos Margot Wallström. Den samverkar med Israels omedgörliga hållning i hela Palestinafrågan. Resultatet blir destruktivt och det gagnar varken Sverige eller Israel, säger Per T Ohlsson.

Ökad klyfta

Nathan Shachar tror att klyftan kommer att vidgas ju mer religiöst nationalistiskt präglad den israeliska politiken blir.

– Precis som människor i Tel Aviv har svårt att förstå det som sker på Västbanken har skandinaver svårt att acceptera det. Det blir allt svårare för sekulariserade svenskar att lyssna på Israels förklaringar om bosättningar och Jerusalem. Det är så långt från deras föreställningsvärld, säger han.

LÄS MER: Svensk Israelkritik är kontraproduktiv

Arne Lapidus

Arne Lapidus är Dagens korrespondent i Israel.