Familj
”Jag har sett mina söndagsskolbarn växa upp”
Astrid Boorks livsresa från Värmland till att bli "Mamma Astrid" för generationer av tanzanier innehåller nog med ingredienser för att fylla en bok. Om inte flera böcker. Och mycket riktigt har hon skrivit en bok om sitt liv som är tryckt och klar och kommer att börja säljas i mars.
30 år gammal reste Astrid till Tanzania och ett mer än 50 år långt arbete tog sin början. Dorotea var utsändande församling, Vilhelmina Asperö var med som underhållande och några vänner från Mellerud och andra platser var också givare.
Det räckte till att hon i början fick 500 kronor i månaden i underhåll.
– Detta skulle egentligen räcka för mat. Men då jag behövde mediciner med mera för arbetet fick dessa pengar gå dit. Mat fick jag av mina kamrater.
Men för att börja från början så växte Astrid alltså upp i Värmland. Under uppväxten fick Astrids familj ofta besök av missionärer i familjens hem. Sedan hade Astrid en upplevelse när hon var tio år i söndagsskolan då hon hörde en röst som sa: "Jag vill inte bara ha dina pengar, jag vill ha dig också".
– Och det stannade kvar hos mig och sedan hade jag en dröm när jag var 13 år också.
Vad handlade den drömmen om?
– Jag befann mig i en liten barkbåt ute på ett stort stormigt hav. Men trots vågorna och stormen var jag inte rädd. Jag närmade mig land och fick se en stor stad med vita hus och en kyrka. Men även en hel del människor kvinnor och barn som tvättade sig i lyxtvål för att bli rena. Jag fick även se en skylt där det stod Karibu. Herren talade och jag lyssnade. Han sade: ”Du skall bära budskapet att jag vill rena alla från deras synder genom mitt blod.” Så klev jag iland med den hälsningen, berättar Astrid.
Efter denna dröm stod det klart för Astrid att Gud ville att hon skulle arbeta någonstans i världen. Och då språket Karibu talas i Östafrika visste hon också att det var dit någonstans hon skulle. Hon visste också att Tanzania, eller Tanganyika, som det hette då, skulle bli destinationen, men var i landet visste hon inte. Inte förrän hon på ett märkligt sätt fick en kallelse från orten Inzanzu. För en dag damp ett brev ner i jämtländska Hammerdal där hon var evangelist en period. Det hade utländsk stämpel. På kuvertet stod endast "sjuksköterskan froken Bork, Sweden". Hur det brevet kunde leta sig upp till Astrid vet hon ännu inte i dag. Men redan när hon öppnade brevet erfor hon att det var hit hon skulle och den 8 januari 1967 gick resan från Sverige till Tanzania. I sitt arbete har Astrid hela tiden brunnit för hela människans behov. Det var därför hon redan innan utresan hade utbildat sig till sjuksköterska.
Kan du beskriva dina tankar om att man måste hjälpa hela människan?
– Vi människor består av kropp, själ och ande. Att sprida Kristi kärlek är inte bara att predika. Oftast har en praktisk handling berett vägen för hela människans behov att komma i harmoni kroppsligt och med Gud. I Nya testamentet läser man om evangelisten Lukas som var läkare och hjälpte folket med sin profession med inriktningen på hela människan.
Hon kastades in i en värld med stora behov. Redan första månaden fick hon börja bygga en liten klinik på Izansu. Bland de första erfarenheterna var att förlösa ett par tvillingar i en hydda. Parallellt med den dagliga kampen för människors hälsa pågick också den andliga kampen. För Astrid var det självklart att hon också deltog i församlingsarbetet. Hon satt i församlingens ledning, predikade, höll i söndagsskola och ungdomsarbete samt var ute och evangeliserade. Sjukvårdsarbetet skulle vara en integrerad del av församlingarnas arbete.
– Jag har även sett mina söndagsskolbarn växa upp och i dag har de fina befattningar som läkare, ekonomer, pastorer och administratörer.
Som ett synligt bevis på Mamma Astrids livsverk är ett av husen på det nuvarande Nkinga-sjukhusets område uppkallat efter henne. Det avslöjar den respekt den tanzaniska systerkyrkan FCPT (Free Pentecostal church of Tanzania) visar henne och hennes livsverk.
Hur är det att bo i Sverige nu efter alla år i Tanzania?
– Jag är svensk när jag är i Tanzania och tanzanier när jag är i Sverige. Är jag i Sverige längtar jag till Tanzania och tvärtom.
Kan man jämföra missionsarbetet i dag från när du åkte ut?
– Nej, det finns inga likheter. Nu finns det bilar och bra vägar, något som inte fanns då. Det finns behjälplig lokal personal som är utbildade. När jag kom dit 1967 fick vi inte mycket hjälp.
Astrid Boork kommer att ha en bokrelease i Östersund Pingstförsamling den 23-24 mars.
Martin Einald är Dagens familjeredaktör.
