”Jag tror att Gud gav mig denna uppgift”

1996 vigdes Eva Ernman till diakon hos Diakonistiftelsen Samariterhemmet. I dag är hon 77 år och har sitt hjärta hos flyktingar i behov.

För sitt arbete och engagemang har Eva Ernman nu tilldelats ett honnörsstipendium från Diakonistiftelsen Samariterhemmet.

Känns efternamnet igen? Ja, Eva är Malena Ernmans mamma och Greta Thunbergs mormor.

Förra söndagen höll Diakonistiftelsen Samariterhemmet en gudstjänst och efteråt delade direktor Erik Eckerdal ut ett honnörsstipendium till diakon Eva Ernman. Det var Samariterhemmets kår som föreslog stiftelsen att Eva borde få ett honnörsstipendium för hennes arbete med flyktingar. Att hon fick stipendiet är Eva väldigt glad och stolt över men hon känner även att många andra förtjänar det.

− Jag vet att många diakoner också har gjort så mycket för invandrare så jag kan ju få vara en representant för alla som har arbetat och fortfarande arbetar med flyktingar.

Arbetar med att hjälpa flyktingar

Redan innan Eva vigdes som diakon arbetade hon med flyktingar från Iran och Uganda. På slutet av 1990-talet, efter att hon vigdes som diakon, började hon arbeta mestadels med flyktingar från Eritrea som flytt över Medelhavet. Anledningen till att hon började hjälpa flyktingarna var eftersom det tog lång tid för dem att få uppehållstillstånd i Sverige. Vissa fick det snabbt medan andra fick vänta.

− Jag träffade, och träffar, många av invandrarna i kyrkan eftersom de flesta som kommer dit är kristna. När man träffar människor i kyrkan och samtalar bygger man också en relation med dem vilket jag tycker är väldigt viktigt. Jag har fortfarande kontakt och har blivit god vän med många av dem jag mött genom åren.

På senare tid har Eva fokuserat på flyktingar från Afghanistan. Till Sandviken kom det pojkar som, med hjälp av en präst, fick lära sig om den kristna tron. För att ta emot flyktingarna på bästa sätt skapade tio personer i Sandviken en krisgrupp där de hjälpte till att skaffa boenden, antingen privat eller genom kyrkan. Som högst hade de runt 40 pojkar som fick hjälp på olika sätt.

− Det handlar inte bara om att söka jobb för dem (som har uppehållstillstånd eller kan bevisa sin identitet), man måste fylla i blanketter och hjälpa till att överklaga hela tiden. När de inte kan språket behöver de länge hjälp med kontakter med läkare och tandläkare och alla andra kontakter med myndigheter. Det är svårt med vårt tekniska samhälle. Det är en utmaning.

Eva berättar om de flyktingar som fortfarande kämpar för att få uppehållstillstånd. Vissa har åkt vidare till Frankrike eller Tyskland för att få en säkrare framtid. Hon har även träffat flera ensamkommande eritreanska föräldrar som har kvar sina barn i Etiopien eller Sudan eftersom det är svårt att få dem till Sverige.

− Jag har sett många mammor eller pappor som kommer till kyrkan på söndagar och gråter, eftersom de väntat 5–6 år för att få hit sina barn eller familjer.

Vägen till honnörsstipendiet

Att utbilda sig till diakon var i början inte en självklarhet. Eva jobbade heltid som receptionist på ett företag medan hon hade ett mindre barn att ta hand om. Företaget var även på väg att avskeda flera anställda och detta gjorde då att Eva beslutade sig för att börja en ny väg i livet.

−Jag har inget intresse av ekonomi (för att bli enhetschef för ett äldreboende till exempel, vilket var min utbildning) utan ville verkligen arbeta med människor inom kyrkan. Min pappa var präst och jag är uppvuxen i Svenska kyrkan. Jag kände då att detta kanske kunde vara mitt kall. Att det blev flyktingar jag senare fokuserade på var i början inte självklart, men jag tror att Gud gav mig denna uppgift.

Det var dagen innan utdelningen som Eva fick reda på att hon skulle tilldelas stipendiet från direktorn på Samariterhemmet Erik Eckerdal. Utdelningen av honnörsstipendiet skedde efter en gudstjänst, i anslutning till ett jubileum för de diakoner som jobbat över 25 år. Utöver honnörsstipendiet får Eva även en summa pengar som hon kommer skänka till en passande organisation.

− Först blev jag lite chockad men också tacksam att de sa till i förväg, så att jag kunde förbereda ett tal. Naturligtvis är jag även stolt över att någon har tänkt på mig, jag känner att vi är många som brinner för den här uppgiften.

Gemensamma gudstjänster

Det mest minnesvärda som diakon har varit alla gudstjänster och alla människor hon har hjälpt samt träffat.

− Att få träffa människor i olika situationer (inte bara invandrare) och kunna vara till hjälp är något jag anser är det mest minnesvärda som diakon. Jag blir också väldigt glad när jag ser de som mot alla odds efter många år lyckas få sina uppehållstillstånd.

I framtiden önskar Eva att alla kristna i Sandviken ska fira gemensam gudstjänst, så att alla kan känna sig som en del av kristenheten.

− Det skulle bli den stora glädjen, att ha en gudstjänst med alla olika kyrkor i Sandviken: förutom Svenska kyrkan och våra frikyrkor även alla invandrarkyrkor – för att vi alla skulle känna att vi tillsammans tillhör kristenheten här och i världen.