Janeke Irgens stöttar anhöriga efter suicid

Dagen når Janeke Irgens i Göteborg, där hon som bäst förbereder sin 70-årsdag, som ska firas på annan ort. Sedan tre år tillbaka är hon pensionär. Janeke kommer ursprungligen från Norge, men har arbetat i Sverige i största delen av sitt liv, bland annat i Brämargårdens församling och Nylöse församling.

– Jag är utbildad teolog, men jag tvärvägrade att bli präst eller diakon. Jag kände mig inte kallad till det. Så jag blev församlingspedagog – men jag har mest arbetat diakonalt, berättar hon.

Bland annat har Janeke Irgens startat och lett grupper för suicid-anhöriga i Göteborg.

– Det fanns väldigt lite för just den här gruppen när jag drog igång grupperna, berättar hon.

År 1994 började arbetet med leva-vidare-grupper för anhöriga till någon som tagit sitt liv. Janeke Irgens ledde samtalsgrupperna i 20 år, och var något av en pionjär, grupperna för suicid-anhöriga fanns då bara i en församling i Göteborg. Tillsammans med prästen Kjell-Gunnar Hagersjö skapade hon en modell för hur man kunde arbeta med just denna typ av problematik.

– Människor behöver först och främst få älta vad som hänt. Att få tillåtelse till det. Skuld kommer också nästan alltid upp.

I en samtalsgrupp kan man få hjälp att sortera upp vad som är felaktiga skuldkänslor och vad som är äkta skuld, säger hon.

– Det är viktigt att vi inte pushar bort all skuld. Det lärde jag mig av en kvinna en gång. Hon upplevde det positivt att vi tog på allvar det som kunde vara en äkta skuld.

Här kan kyrkan ge möjlighet till bikt, så att man kommer vidare i sitt liv och blir avbördad det man går och bär på, säger hon. I samtalsgrupperna erbjöd man också en gång per termin en andakt, som var specialdesignad för just denna grupp.

– Då tog vi upp detta med skuld och syndabekännelse och vi förklarade hur man kan lägga skulderna på Jesus. De flesta brukade nappa på att vara med på denna andakt.

Efter pensionen har Janeke Irgens fortsatt arbetet med själavård som frivilligarbete.

Vad kan då vi som ser att människor mår dåligt och har det jobbigt under sommaren göra för att hjälpa, innan det blir för sent?

– Det handlar om att våga fråga ordentligt hur människor har det. Att också ställa frågan om de tänker på döden. Och om de svarar ja på det, fråga rent konkret om de har tänkt ta livet av sig, och i så fall fråga var, när och hur. Får man svar även på det, ska man hjälpa de här människorna till läkarkontakt, säger hon.

Janeke säger att hon gett ett löfte till sig själv att aldrig fråga hur någon mår, om hon inte har tid och ork att lyssna in svaret.

– Det är inte farligt att fråga. Man väcker inte den björn som sover – för björnen är eventuellt redan vaken, säger hon.

Vi människor behöver varandra, betonar Janeke Irgens. Själv har hon just nu stora problem med rösten, sedan hon drabbats av ett virus som sätter sig på stämbanden. I sommar ska hon leda tideböner på Åh stiftsgård – och då får hon hjälp av en väninna.

– Jag känner väl till Åh och alla rutiner. Men jag har ibland ingen röst. Då är väninnan min röst. Vi kompletterar varandra så bra.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.