Familj
Populära Pinglan i Västerås lägger ner - går vidare mot nya mål
För 28,5 år sedan startade Miriam Ruth den öppna förskolan Pinglan i Västerås pingstkyrka. Men nu är det dags för Miriam att gå vidare och den populära förskolan läggs ner.
– Gud leder mig dit jag ska vara just nu. Jag har varit på ett ställe som varit helt rätt för mig, men nu har Gud talat om för mig att jag har mer att ge någon annanstans, säger Miriam Ruth.
Det var 1994 som man i församlingen i Västerås började prata om att man skulle ha ett Öppet hus för småbarnsföräldrar och det nappade småbarnsmamman Miriam Ruth på.
– Dagen gjorde faktiskt ett reportage om mig när jag startade så det känns verkligen som om cirkeln sluts nu, säger Miriam och skrattar.
Miriam Ruth är utbildad förskolepedagog, men hade inte jobbat så mycket i vanliga förskolor innan Pinglan-tiden, mer än med inhopp.
– Jag kom från en situation där jag hade varit hemma väldigt länge med ett av mina barn som var väldigt sjuk. Jag insåg att jag måste komma ut och börja sysselsätta mig med något igen och inte bara sitta hemma.
Till öppna förskolor hade Miriam själv gått en del med sina egna barn och sett vad de kunde betyda för föräldrarna, inte minst när det gäller möjligheten för föräldrarna att få lite vuxenkontakt. Men Pinglan var inte en succéhistoria från början.
– I början satt jag där med en mamma från Estland, som inte kunde någon svenska. Hon kom ett år.
Men efter att man jobbat lite med marknadsföring började folk att hitta till Pinglan.
– Så vi jobbade på och sedan gick vi från att vara Öppet hus till Öppen förskola och folk började komma.
Och under åren hittade allt fler västeråsföräldrar dit.
– När det var som värst, eller jag ska väl säga som bäst, då kunde det komma 120 mammor på en förmiddag. Ibland var det så mycket folk att jag inte visste var jag skulle göra av alla. Så att det blev en populär förskola, det kan jag säga utan att bli för stöddig.
En av de stora positiva följderna av att ha en populär Öppen förskola är att fler har hittat in till pingstkyrkan.
– Vår pingstkyrka är fin och ståtlig och ligger centralt och bra, men det kanske inte varit så många som hittat in i den. Men nu känns det som om vi har öppnat upp pingstkyrkan, vi har sänkt trösklarna så att folk har kommit in.
Vad har Pinglan fått betyda, tror du?
– Jag har bett varje morgon om att vi ska få göra gott, att få öppnade ögon att se de människor som kommer, som har det tufft i sin vardag och i sin föräldraledighet. Då kunde vi få vara en stöttning på vägen och ge ett trösterikt ord eller lite hopp.
Ibland har Miriam även åkt hem till sådana som haft det tufft, med en liten present eller ett stöttande ord. Nu när Miriam offentliggjort att hon ska sluta har folk kommit och berättat vad hon betytt för dem. Som en mamma som fick en ängel i samband med att hennes barn skulle opereras. Den hade hon kvar nu många år senare.
För åren har ju gått och de senaste åren har föräldrar börjat komma till Pinglan som själva var där som barn. Nu kommer de med sina egna små barn i stället. Miriam berättar att som tur är så har hon ett väldigt bra ansiktsminne så hon kommer ihåg många av de som har varit här.
Miriam har varit den enda anställda på Pinglan, men har fått mycket hjälp av ideella krafter från församlingen. De perioder Miriam varit själv där, för sådana har också funnits, har det inte känts bra, berättar hon.
– Man behöver människor att bolla med och då har jag haft mina tanter från församlingen, som jag kallar dem.
– De sista 13 åren har jag haft samma järngäng: Elisabeth Stengård, Marianne Rydin, Gertrud Nairne-Hultin. De har haft var sin dag och kommit hit. De har gjort en stor insats, och jag ska bjuda ut dem på middag och tacka dem ordentligt.
När kom tankarna på att sluta?
– När pandemin kom fick Pinglan stänga och sedan blev det begränsningar på antalet besökare. Då började det att gro i mig att jag skulle göra någonting annat.
– Jag har sex år kvar tills jag blir pensionär. Frågan är då om ska jag fortsätta göra det jag vet att jag kan, eller om jag ska ge mig på något som utmanar mig. Och det landade jag i. Det är bara att köra på och utmana sig själv och inte låta sig begränsas av att man blir äldre.
Hur känns det att sluta?
– Det känns spännande och roligt att gå vidare. Det hade inte spelat någon roll när jag slutat, folk hade blivit ledsna oavsett när.
Miriam berättar att även hon själv genom åren fått kraft och stöd från Pinglan. I och med att hon har en funktionshindrad dotter så blev hon utbränd en tid.
– Då var det fint att få hälsningar och uppmuntran från Pinglan att jag behövdes där, men att jag fick ta den tid jag behövde för att kunna komma tillbaka.
Men hur – och vart – går man vidare från sitt livsverk?
– VI ska öppna vårt hem och bli ett familje- och jourhem. Jag lyssnade på Sebastian Stakset och han sa något om att “Jag tror på godhet”. Och det fastnade i mig.
– Jag kan inte lösa världsfreden, men jag kan göra något för någon av de “mina minsta”. Jag tänkte först att jag var för gammal för att ha familjehem och jourhem, men det har växt i mig. Så jag ska öppna mitt hem för någon liten människa som varit med om något trauma och har en tuff barndom. Han eller hon ska få komma in till min knasiga familj och så hoppas jag vi ska kunna ge trygghet, stabilitet och omtanke.
– Samtidigt har jag sex barnbarn där jag kan hjälpa till och vabba eller med annat.
Är det något du vill säga till sist om dina år med Pinglan?
– Det har känts roligt varje dag att gå till jobbet där man kan få ge så mycket till människor. Och är det något jag fått från Gud så är det glädje och att kunna vara med och se människor, säger Miriam Ruth.
Martin Einald är Dagens familjeredaktör.
