Så förändrades Ulf Ekmans liv efter konverteringen

För sex år sedan bytte Ulf Ekman den karismatiska Livets ord-församlingen mot katolska kyrkan. En förändring som han själv beskriver som “dramatisk”. I dag har mycket av de upprörda känslorna bland vissa av Livets ord-medlemmarna börjat lägga sig.

– Relationerna blir bättre och bättre, och vi önskar dem allt gott, säger den både älskade och omstridde ledaren som nu fyller 70 år.

Det har gått sex och ett halvt år sedan det uppbrott, som skakade om kristenheten och också uppmärksammades i nationella medier. Ulf Ekman hade fram tills dess varit den färgstarke, dynamiske och kontroversielle ledaren för karismatiska Livets ord i Uppsala – en församling som sedan starten 1983 drog till sig engagerade kristna från hela landet och som en gång i tiden också delade kristenheten i minst två läger: de som älskade det Ekman gjorde, och de som varnade och sa att Ekman var en splittrande kraft.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Livets ord har växt och utvecklats, och fått en given plats i frikyrkligheten. I dag är församlingen i Uppsala den näst största frikyrkoförsamlingen i Sverige. Men när ledaren – som tidigare varit en kritiker av katolska kyrkan – meddelade att han själv skulle konvertera, var det många som blev minst sagt överraskade. En del blev också upprörda. Hur kunde han överge den församling han själv startat? Varför katolska kyrkan?

Saknar mässan

I flera intervjuer berättade Ekman då om valet att bli katolik. Bland annat beskrev han i tidningen Sändaren att det var som att lämna en mindre insjö för att komma ut på ett stort hav. Det är en beskrivning han fortfarande står bakom, säger han när Dagen når honom på telefon mitt under coronapandemins isolerade liv. Han och hustrun Birgitta har flyttat hem till Uppsala igen, berättar han, efter att ha bott några år på Söder i Stockholm.

– Vi åkte mer och mer till Uppsala. Vi har barn och barnbarn i Uppsala, och jag har en bror som är svårt sjuk här. Vi upplevde att vi måste vara på plats, säger Ulf Ekman.

Han berättar att han och Birgitta under pandemin helst träffar människor ute. De tar promenader och skriver. Livet är “lite lugnare”, men liksom många andra kristna saknar de kyrkan mycket.

– Det är en stor saknad att inte få gå till kyrkan, inte få gå i mässan. Vi får leva oss igenom det. Men jag tror inte att det sekulära samhället förstår hur mycket ett kyrkobesök betyder för en kristen, säger han.

Hur har livet förändrats sedan konverteringen?

– Det har förändrats dramatiskt – men vi trivs väldigt bra. De första åren efter konverteringen var vi kvar i Uppsala. Det var bra, vi fick tid att i lugn och ro prata med andra. Jag tror att vi pratade med flera hundra personer om vårt val att konvertera. Men sedan kände vi att vi inte bara ville prata om det som har varit. Att flytta till Stockholm blev då väldigt bra. Vi blev upptagna i katolska domkyrkan på Söder.

Den första tiden som katolik innebar en “grundkurs i robust katolicism”, säger Ulf Ekman.

– Vi trivdes väldigt bra. Vi togs emot med öppen famn, och blev engagerade i en mängd saker. Vi fick också en distans till Uppsala och de till oss, berättar Ulf Ekman.

En del ingredienser i livet har dock varit desamma som tidigare: Ulf och Birgitta har rest mycket, talat på olika konferenser och deltagit i samlingar och missionssatsningar, från Kazakstan i öster till USA i väster. Ulf Ekman har också fortsatt sitt flitiga skrivande, och utökat de över 30 titlar han redan har på sin meritlista. Han har redan hunnit skriva en bok om konverteringen, tillsammans med hustrun Birgitta: “Den stora upptäckten – vår väg till katolska kyrkan”.

Vad har varit mest berikande i katolsk teologi och med katolska sammanhang?

– Det är realismen. Som protestant vill vi gärna att det ska vara “riktig väckelse”, vi ska maximera. Det leder till ett behov av att ständigt komma med något nytt och fräscht. Jag är till exempel inte den som kastar mig över nya tekniska hjälpmedel, att hitta det “häftigaste” har inte varit min grej. För mig har förkunnelsen alltid varit det viktiga. Jag litar på att Guds ord verkar och att den helige Ande är närvarande.

En kyrka som varit med länge, som den katolska, är mer realistisk, säger han, och det är berikande.

– Detta hänger ihop med att väckelsen kan kännas ohistorisk. Om du inte har en stark tradition måste du hela tiden hitta på nya saker. Jag uppskattar den historiska förankringen i katolska kyrkan, att jag får tillgång till den. Och den sakramentala synen på livet har varit mycket tillfredsställande för mig.

Olika typer av spiritualitet

Katolska kyrkans långa perspektiv gör också att här finns många goda råd att inspireras av när det gäller hur man hanterar olika frågor, inte minst som pastor och präst, säger han. Kanske, tror han, hade en rörelse som Livets ord hanterats på annat sätt om den hade fötts inom katolska sammanhang.

– Då hade det kanske blivit om inte en orden, så en lekmannarörelse.

Han betonar att det finns mycket gott i väckelserörelserna, och att detta inte får försnillas. Just för att så inte ska ske behövs väckelsens arv i katolska kyrkan, menar han i dag. Troligen skulle inte alla inom frikyrkligheten hålla med honom om just den sista utsagan. Inom frikyrkligheten får Ulf Ekman ibland kritik för sin syn i dessa frågor, och för sitt beslut att konvertera. Vissa av kritikerna menar att det Ekman beskriver som “ett hav” snarare är en inskränkning, ett trängre rum.

– Människor säger ´hur kan ni lämna andens frihet och komma in i något så trångt´. Mitt svar är att det är precis tvärtom: att komma från något litet – inte dåligt, men litet – och till något mycket större. En kyrka som har vandrat i historien har med sig unika erfarenheter.

– Det finns också de som säger ´han har gått från ena ytterligheten till den andra´. Men om det är något som karakteriserar katolska kyrkan så är det inte en ytterlighetsposition. För mig har det varit en känsla av att komma hem, att få stadig mark under fötterna. Det finns också ett väldigt stort utrymme för olika typer av spiritualitet. I Sverige är vi oftast konsensusbenägna. Vi tänker alltid att det är antingen det ena eller det andra.

Som att lära sig ett nytt språk

Ulf Ekman säger att han attraherats av katolska kyrkan under en längre tid, även om han inte hade haft konkreta planer på att konvertera. Beslutet i sig var dock inte svårt att fatta, säger han, och det har heller inte funnits några särskilda frågor som han haft svårt för i den katolska teologin. Men det har däremot funnits sådant som har tagit tid att komma in i.

– Det är en helt annan kultur. Birgitta och jag kommer från ett aktivt liv, där jag var pastor och vi ledde ett stort arbete. Nu har jag inget av detta, jag har ingen plattform. Sedan är det fromheten: den är annorlunda, accenterna ligger på andra ställen. På sätt och vis är det som att lära sig ett nytt språk.

Han säger lite skämtsamt att det kanske går att jämföra med en invandrare från Turkiet som på gamla dagar kommer till Sverige och ska lära sig svenska. I takt med att han och Birgitta nu har lärt sig det “katolska språket” har de också fortsatt dialogen med Livets ord, och i dag håller de upprörda känslorna på att lägga sig, tror Ulf Ekman. Han betonar att han själv inte vill “in och peta” i församlingen, men att han har regelbunden kontakt med människor i församlingen.

– Relationerna där människor varit upprörda blir på alla plan bättre och bättre. Vi vill inte in där och rota, det är avslutat, jag är inte pastor längre. Men vi välsignar dem och önskar dem allt gott. De arbetar på bra.

Går ni dit ibland?

– Nu kom ju covid i vägen – men jag talade på en begravning nyligen, jag höll griftetalet, och det kändes hur bra som helst. Jag skulle absolut kunna gå på Livets ord och lyssna på en bra predikan.

Liksom många andra brinner Ulf Ekman för att den kristna kyrkan en dag ska enas. Tankarna på kristen enhet tog fart på allvar hos honom när han hade lett Livets ord i femton år, berättar han, och han själv började också tänka på ett annat sätt.

– Då började min syn på detta förändras, då slog det igenom i mig på allvar. Jag är övertygad om att enhet är Guds vilja. Det finns en apokalyptisk fruktan för enhet, där man tror att varje typ av enhet är ett tecken på att antikrist bygger en ny kyrka. Hela det paradigmet är toxiskt. Det är förgiftande. Man vågar inte närma sig, för man är rädd för att det är något falskt på gång.

– Jag menar att man i stället ska se möjligheterna, att man ser att Gud vill enhet. Det är värt att arbeta för. Men om jag får se det i min levnad? Det vet jag inte. Själv är man bara en kugge i något mycket större.

Svarar på frågor i en podd

Nu stundar 70-årskalas, som blir i ett mindre format på grund av coronapandemin. Ulf, som numera är pensionär, har dock en hel del projekt som lockar och engagerar. I pipeline ligger just nu att skriva klart memoarerna och att fortsätta med en podd, där han tar upp olika frågor runt katolsk teologi och tradition. “20 minuter med Ulf Ekman” är, säger han, en sorts genomgång på hur han ser på den katolska tron och relationen till karismatisk tro.

– Jag svarar också på dessa många frågor som jag fått under senare år. Jag vill gärna berätta om det här, men jag vill inte berätta för den som inte vill höra. För den som vill höra vill jag berätta, så att du har en möjlighet att ta ställning. Jag vill inte pracka det på dig.

– Det finns svar, men man kanske måste lugna ner sig innan man kan ta emot detta. Jag saknar ibland detta: det måste finnas ett rimligt lugnt samtal kring den äldsta och största kyrkan. Det ska inte behöva vara så hett, egentligen.

Inger Alestig

Inger Alestig är tidigare reporter på Dagen.