Dokumentär om Hillsong plockar billiga poäng

Hillsong har blivit ett världsfenomen och filmaren Nick Aldridge vill veta varför. Hans dokumentär “Hillsong Church: God Goes Viral” som först producerades för BBC har nu Sverigepremiär på SVT. Dagens Malina Abrahamsson har sett den, men är inte imponerad.

Det finns pastorer som är tacksamma att porträttera. Dan Blythe, pastor för ungdomssektionen i Hillsong Storbritannien, till exempel. Första gången han dyker upp i dokumentären “Hillsong – Gud blir viral” står han inför en kamera, rättar till skinnjackan och drar i sitt långa hår för att det ska ligga perfekt under den överdimensionerade hatten. Han skämtar om att han har “the whole Hillsong style package” – jackan, bootsen och de tajta jeansen. När han ler blottas hans kritvita tandrad.

Dan Blythe verkar vara en bekymmerslös kille. Han säger att han går “all in for Jesus” och inte bryr sig om konsekvenserna. Vi får följa med när han och tre andra killar ska tatuera in “70x7″ på sina underarmar, för att komma ihåg Jesu ord om hur många gånger man ska förlåta. Det är upprymd, lite fnissig stämning och allting livesänds genom deras smartphones. Men precis innan nålen sätts till huden blir Dan Blythe osäker: Är det inte 70 gånger 70 gånger det står i Bibeln?

Han åker också till Israel för att döpa en ny Hillsong-medlem i Jordan. De besöker Västra muren och Dan Blythe tar sig en klunk vatten direkt ur tillbringaren som står vid en stenavsats intill. “Fresh” säger han och inser sekunden efteråt att vattnet inte är tänkt att dricka utan att tvätta sina händer i. Han skrattar åt sig själv.

Dokumentärfilmaren Nick Aldridge vill undersöka varför Hillsong blivit ett världsfenomen och hur det kommer sig att de kan fylla arenor med tusentals människor. “Vad är det som denna glassiga version av kristendomen har att erbjuda och vad är priset för dem som låter sig frälsas?” står det i SVT:s beskrivning.

Frågan är intressant, men efter att ha sett “Hillsong – Gud blir viral” undrar jag om filmarens egentliga ambition var att framställa Hillsongs pastorer som ytliga och aningslösa?

Självklart är det rimligt att ge plats åt berättigad kritik. Som turerna kring New York-pastorn Carl Lentz. Han som pratade om “sexuell renhet” men visade sig vara otrogen mot sin fru och sedan fick sparken. Eller belysa anklagelserna mot huvudpastorn Brian Houston om att han skulle ha underlåtit kunskap för polisen om att hans pappa, pastorn Frank Houston, förgrep sig på barn.

Därtill är det sunt att lyfta fram hur pastorer finansierat ett lyxliv med församlingens pengar samtidigt som tusentals volontärer arbetat gratis, ibland till utmattningens gräns. Men inte en enda gång får pastorerna bemöta kritiken. Och i stället för att ställa fördjupande teologiska frågor kring rörelsens företagsliknande tillvägagångssätt eller fokuset på framgång och inflytande, plockar dokumentärfilmaren Nick Aldridge billiga poäng.

Som när han visar en ganska pinsam scen när pastorn Brenden Brown håller en predikan i en låtsasbil. Eller när han lägger in ett klipp från Hillsongs “Jesus the Rock Opera” där en kvinna gestaltar Maria Magdalena och dansar sensuellt till låten “Macarena”.

När Nick Aldridge intervjuar människor som blivit hjälpa av Hillsong verkar han vilja framställa dem som lättköpta eller fiska upp bakomliggande förklaringar. Någon är rädd för helvetet, en annan saknar vänner utanför kyrkan. En tredje har varit med om ett trauma. Inte någon gång verkar det föresväva filmaren att de här människorna kanske tror på riktigt; att de mött Gud och upplevt att Gud förvandlat deras liv.

I början av dokumentären ber pastorsparet Brian och Bobbie Houston för filmaren Nick. Att alla hans förhoppningar kring filmen ska besannas och att den får användas till Guds ära. Jag tror inte att de är nöjda med resultatet.

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.