Jag och barnen hamnar utanför i kyrkan efter skilsmässan

Hej Christina. Jag lever sen några år tillbaka ensam med mina två barn i skolåldern. Min skilsmässa var nödvändig för att jag skulle må bra, men det är tufft att leva ensam med två barn. Dessutom är det lätt att bli utanför gemenskapen, särskilt i min kyrka. Där verkar normen vara mamma, pappa, barn. Ingen bjuder hem en singelförälder. När jag skilde mig tänkte jag att jag skulle få stöd av kyrkan, men det har faktiskt blivit tvärtom. Det har till och med hänt att jag bett om hjälp med barnvakt, och fått svaret att jag får skylla mig själv eftersom det var jag som valde att skilja mig. Ändå vill jag ge mina barn gemenskapen och möjligheten att växa upp i en församling. Hur ska jag göra?

Det är med sorg jag tar del av ditt brev. Det du beskriver är precis motsatsen till hur de allra flesta människor i kyrkan vill att det ska vara. Ändå förstår jag att din berättelse är sann. När du beskriver hur lätt det är att bli utanför om man inte faller inom den rådande normen är det en berättelse som tyvärr delas av många.

Jag tror att vi människor ofta väljer att söka oss till andra som är i samma livssituation som vi själva; den som lever ensam söker sig till andra som lever ensamma, barnfamiljen till andra barnfamiljer och så vidare. Inte för att man vill stöta bort andra, utan snarare för att man själv är upptagen av att ha några att höra ihop med. Att inte ha det är så oroande för oss att vi enbart riktar blicken mot “vår grupp” och pustar ut när vi nått fram till tryggheten där, i vår egen bekvämlighetszon. Vi glömmer att se oss omkring, vi noterar inte de andra som står där och hamnar utanför, så upptagna är vi av vår egen trygghet, trivsel och bekvämlighet. Det är sällan någon avsiktligt väljer att stöta ut någon annan, däremot gör den egna osäkerheten, men också ouppmärksamhet, självupptagenhet och lättja, att vi inte ser vad vi medverkar till.

Har du sökt kontakt med någon av de ansvariga i kyrkan? Att berätta för en pastor eller diakon om sin situation kan öppna nya kontaktvägar. De har ofta bra överblick över vilka av kyrkans grupper som gärna öppnar sin krets för fler människor och vet var det kan finnas en cellgrupp eller motsvarande gemenskap för dig. Nu antyder ditt brev att du sedan länge varit med i din församling men att din situation förändrades i och med skilsmässan. Från att ha “hört till” och varit hembjuden till andra, till att inte längre få vara med någonstans och inte längre känna att du är bland vänner.

Många, även de som inte är aktiva i någon kyrka, beskriver att en skilsmässa inte sällan raserar ens sociala “fundament”. Släkt och vänner kan ta avstånd, särskilt om man anser att den som tagit initiativ till en skilsmässa också är mer “skyldig” än den andre. Trots att ingen annan vet hur livet inom hemmets fyra väggar egentligen har sett ut. Kanske var det något sådant, som den där mamman du bad om hjälp hos, gav uttryck för. Den alltför snabba domen, den som vi aldrig har rätt att fälla. Eller var hon bara en alltför trött annan mamma, som tyckte att dina barns pappa borde hjälpa till mer? Andras klumpiga kommentarer sårar mycket djupare, när vi möts av dem när vi är ensamma och sköra. Då, när vi inte riktigt klarar att stå upp för oss själva, utan i stället riskerar att falla ner i värdelöshetskänslor och självanklagelser av ett sådant bemötande.

Men ge inte upp! Det var modigt av dig att be om hjälp. Jag har svårt att tro att du skulle få samma svar av fler. De flesta vill faktiskt hjälpa till, även om inte alla vågar sig på att vara barnvakter till barn de inte känner så bra. Kanske vet du några som barnen gillar, som du kan fråga? Kanske några ungdomar? Och se dig omkring, det finns alltid goda och kloka människor att upptäcka. Både i och utanför kyrkan.

Christina Halldorf

Christina Halldorf, legitimerad psykoterapeut med existentiell inriktning, svarar på Dagenläsarnas relationsfrågor.