Gästkrönika
Att många går med i Svenska kyrkan nu beror helt på den resa kyrkan gjort
Jag hade fel, skriver Emma Audas.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Det brukar sägas att inga liberala kyrkor växer. Jag växte upp i det Österbottniska bibelbältet, och under gymnasietiden var jag en brinnande apologet. Jag kunde min C S Lewis och min Gustavsson. Men rätt snart sökte jag efter något som apologetiken sällan lyfte fram, nämligen mystik, praktik – och kanske framför allt lite efterlängtad tystnad. Jag började läsa Owe Wikström, Ylva Eggehorn och Martin Lönnebo, en resa inte så få har gjort.
Samtidigt, och nu är vi i mitten av 00-talet, fanns runt mig en kritik mot den kristna tro som ville vara existentiellt relevant för en bredare skara. Den sågs som ljummen. Och den värsta kritiken riktades mot tygkassbärande biskopar som sällan var tvärsäkra, utan ofta talade om allt vi inte vet. Som sa ja till det man tidigare sagt nej till. Kan en så tillåtande kyrka överleva? Kan en så öppen kyrka växa?
Många i den äldre generationen har vuxit upp med en bild av kyrkan som stel, sträng och världsfrånvänd – ofta på goda grunder. Det har kyrkan behövt hantera, och i många sammanhang har man lyckats.
Man har hittat ett tilltal som hjälp människor se att detta med Gud har med det egna livet att göra. Man har firat gudstjänster med låga trösklar, sjungit sånger som till synes mer berör tvivel än tro. Och även om många av oss var oroliga för den kyrka som ogärna presenterade tydliga svar, får vi erkänna att den lyckades med det viktiga uppdraget att visa att kyrkan lever i samma verklighet som människorna.
Många vill lära sig be, många vill veta mer om Jesus.
Emma Audas
Och efter att ha ägnat decennier åt att visa att man delar samma verklighet tar man nu nästa steg: att visa att den verkligheten är så mycket större än världen kan ana. Den är full av mysterier: Gud själv i bröd och vin, Gud själv som hoppet i din blick! Verkligheten vidgas mer och mer.
Är det så vi kan förstå att många nu väljer att gå med i en kyrka som Svenska kyrkan, att allt fler säger sig ha förtroende för vad kyrkan är och gör? Det är inte i första hand något massuppsving i bebisdopen, utan vuxna och unga som väljer att vara med i stället för att inte vara det.
Många vet inte att de är delar i en större rörelse. De har bara sökt något eller mött något som de upplever är meningsfullt och viktigt. Och att det här nu händer beror helt och hållet på den resa man som kyrka gjort. Tillväxt och förtroende är absolut inte allt, men intresse och nyfikenhet som handlar om själva trons kärna gör mig verkligt glad. Många vill lära sig be, många vill veta mer om Jesus.
Jag erkänner att jag ibland tvivlat på kyrkans väg, och trott att jag själv behöver styra upp. Jag hade så klart fel. Den tro jag tillhör lär att den helige Anden leder Kristi kyrka. Och Anden blåser, som bekant, vart den vill.
Emma Audas är stiftsadjunkt i Linköpings stift. Hon skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
