Gästkrönika
Fira nattvard varje vecka - inte en gång i månaden
“Vi hinner inte” - så hade vi aldrig sagt om Bibeln eller bönen.
Detta är en personligt skriven text av en av Dagens återkommande skribenter. Personen svarar själv för de åsikter som framförs.
Som ung fick jag lära mig att församlingslivet vilar på fyra ben: Bibeln, bönen, brödsbrytelsen och brödragemenskapen. Eller som det står i Apg 2:42: “Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” Men i den frikyrka där jag växte upp firade man bara nattvard en gång i månaden, till skillnad från de andra tre benen som nyttjades varje vecka. Varför denna skevhet?
Rytmen att fira nattvard en gång i månaden saknar bibelstöd, det är i stället en reformert tradition sprungen ur en kompromiss. Reformatorn Jean Calvin ansåg att man som kristen bör fira nattvard varje söndag, men det tyckte inte stadsrådet i Genève. De möttes på halva vägen: en gång i månaden i staden, men i olika kyrkor varje gång så att varje församling bara firade en gång i kvartalet. Men det var den månatliga rytmen som spreds till mer eller mindre reformerta sammanhang, däribland svensk frikyrklighet.
Vi firar alltså nattvard en gång i månaden eftersom en kommunstyrelse för 500 år sedan inte tillät en mer frekvent rytm.
Eleonore Gustafsson
Om jag får lov att förenkla en aning: vi firar alltså nattvard en gång i månaden eftersom en kommunstyrelse för 500 år sedan inte tillät en mer frekvent rytm, ungefär som att vi 500 år senare fortfarande skulle hålla fast vid 50-gränsen av ohejdad vana, utan teologisk reflektion.
En del är rädda för att nattvarden skulle förlora sin karaktär av allvarsamhet om den firades varje söndag. Men då har man inte läst sin bibel, enligt Apg 2:46 skedde brödsbrytelsen i den första församlingen under jublande glädje, de firade en festmåltid, inte en allvarsam sorgehögtid.
“Vi hinner inte fira nattvard varje söndag” är ett annat argument. Så hade vi aldrig sagt om Bibeln, bönen eller brödragemenskapen. Kanske är bristen på motivation ett tecken på att vi inte insett nattvardens värde och innebörd, att vi firat den på fel sätt, utan dess judiska festkaraktär? När det kommer till den här punkten spelar det ingen roll om man läser husförsamlingsledaren Rickard Cruz bok “Middag med Jesus” eller någon av Peter Halldorfs olika publikationer om mässan, trots sina liturgiska olikheter landar de ändå i samma slutsats: brödsbrytelsen bör ske under jublande glädje och som en integrerad del av vårt sätt att mötas som församling, som en förfest till Lammets bröllopsmåltid.
Nattvarden pekar både bakåt och framåt: uttåget ut ur Egypten, befrielsen från slaveriet under synden och döden, välkomstskålen vid den himmelska festen, en påminnelse om vilka vi är och vart vi är på väg.
Under pandemin har jag fattat ett beslut, när saker tas ifrån en inser man vad som är viktigt i livet: jag måste få nyttja alla fyra benen varje vecka, annars faller mitt kristna liv ihop. Utan brödsbrytelse, ingen jublande glädje.
Eleonore Gustafsson är pastor och skriver gästkrönikor på Dagens ledarsida.
